Resultatet av USA:s krig – en soldats berättelse

Signaturen IntnsRed, som skrivit nedanstående berättelse utifrån sina egna upplevelser som en del av USA:s krigsmaskineri, driver sedan flera år tillbaka den USA baserade linuxsajten debianHELP på ideell basis.
debianHELP finns också en mycket informativ tråd för politiska diskussioner. Där har vi icke amerikaner mycket att lära om USA:s inrikes och utrikespolitik som våra svenska medier med stor medvetenhet avhåller oss från att få veta.
Jag rekommenderar varmt läsning av debianHELP:s tråd Political Economy där mestadels US-amerikaner diskuterar USA.
Nedan skriver IntnsRed om sina två uppdrag i Honduras och vilka följderna av USA:s krig blev för de som levde där.

Resultatet av USA:s krig – en soldats berättelse

During the 80s when I was in the military, I was deployed to Honduras twice as part of Reagan’s war on Nicaragua. The missions were both the same — practice deployment, provide some security for engineers who were building roads and airstrips, train the Hondurans a little, and basically show a US military presence.

The first trip sucked. The people in Honduras there were basically poor subsistence farmers. They owned little plots of land and grew the ”Aztec trilogy” — corn, beans, and squash — in enough quantity to feed themselves and sell a little at the local market. Worse — remember, I was a gung-ho, thoroughly-indoctrinated GI at the time — beer was scarce and all the farmers’ daughters were Catholic. So we weren’t able to do much drinking and whoring. All in all, a thoroughly shitty deployment.

A year later I was sent back — and what a difference a year made! I remember in particular one little town that I had also visited the first year. The second year the town had a cement block building! It was the combination town hall, police station, etc., all wrapped up into one.

But even more shocking was the terrain and the local population. During that year US ”foreign aid”[sic] started flowing big-time. All of the campesino’s (the family farmers) land was bought up and was organized into huge plantations. The plantations grew broccoli and strawberries to be exported to the US market.

For the now-unemployed family farmers, this was a social disaster. First, any one of them would sell you their daughter for the night, for the week, for however long you were willing to pay. That surprised me. Even more surprising was the way the farmers worked.

The former family farmers were forced to compete for jobs on the plantations. But there were jobs available only basically at two times of the year — planting season and harvest season. For the rest of the time the farmers were unemployed.

So, how did the people who imposed this system handle the situation? Alcohol was a key. Drunken farmers were all over the place and beer was cheap. I never saw obvious drunkeness in my first deployment. But in my then-warped view, the second deployment was much better — plenty of warm beer and warm farmers’ daughters.

The most shocking thing I saw was the role of US foreign aid. After all, those formerly independent farmers were now unemployed and half-starving most of the year. So the US gov’t came to the rescue! The US Agency for Int’l Development distributed huge sacks of wheat — complete with the American flag on each bag of wheat.

There was only one problem though.

Those people of rural Honduras didn’t grow wheat and were unfamiliar with it. They didn’t know how to cook with wheat. Again, the US gov’t came to the rescue! They distributed — I’m not kidding — these Spanish-language booklets of recipes and instructions on how to cook wheat.

I was dumbfounded. They took an honorable people who were poor — but surviving fine — and turned them into semi-employed beggars. The US got cheap broccoli and strawberries and some members of the Honduran oligarchy no doubt made out like bandits. But to me, it was a simple case of imperialism and capitalism ruining a viable culture and social structure.

(Draw your own parallels to the death of family farms in the US mid-west.)

IntnsRed
050913

Om detta må ni berätta

Trots att FN 1975 fördömde sionism som en rasistisk ideologi i resolution 3379 fortsätter Israel att behandla sina medborgare olika beroende på ras. Herman Lindqvist skrev en modig krönika i Aftonbladet om den racism han upplevt i Israel.

Israel är ingen demokrati! Jag har svårt att tänka mig att något annat apartheidland än det sionistiska Israel skulle kallas demokratiskt av västerländska politiker och medier.

Den sionistiska staten Israel har under sin existens struntat i 246 resolutioner från FN:s säkerhetsråd och mer än dubbelt så många från FN:s generalförsamling. Detta utan att USA vidtagit några som helst åtgärder.

Orsaken till att västerländska politiker och medier ändå ställer sig på Israels sida är Israels-lobbyns hot, inflytande, och propaganda.

Till skillnad mot Helen Lööv på Forum För Levande Historia – Sveriges historierevisionistiska myndighet – som påstår att Israellobbyn inte har något inflytande över politiker och media, har medieprofessorn Greg Philo och Mike Berry, vid Glasgows universitets mediaenhet, i sin bok Bad News From Israel undersökt hur verkligheten ser ut vad gäller Israel-lobbyns påverkan på medier och politiker i Storbritanien och USA.
De konstaterar att det är Israels verklighetsbild som klart dominerar i media. Detta sker genom Israel-lobbyns enträgna arbete med att på alla sätt påverka.

För att ta ett svenskt exempel på pro-israeliska påtryckningar blev tidningen Metros chefredaktör Sakari Pitkänen mejlbombad efter en krönika där Lina Makboul berättade hur palestinierna lever i misär på grund av Israels ockupation. När Metro senare censurerade en annan krönika av Lina Makboul, som handlade om Jimmy Carter, skrev Sakari Pitkänen ”Dina fiender kommer att äta mig och Metro levande om jag publicerar krönikan”, i ett mejl till Lina Makboul.

Likartade agerande förekommer även i Storbritanien och USA för att citera ur Bad News From Israel.

”The Observer also noted the organised nature of letter writing campaigns: For many years, pro-Israel organisations have organised letter-writing campaigns to protest against articles and programmes they dislike. With the development of email, this activity has grown enormously. Websites target individual journalists and provide ready-written letters of complaint for subscribers to send out.” (The Observer, 17 juni 2001)

”Journalists spoke to us of the personal criticism and ’flak’ which they had received. Lindsey Hilsum from Channel Four News commented on ’the number of emails that I receive saying that I’m anti-Semitic because I’ve written something they don’t like about Israel” (in Focus Group: Middle-class females, London)

I USA finns The American Israel Public Affairs Committee som är en av USAs mest inflytelserika påtryckningsgrupper enligt tidskriften Fortune, vilket följande citat ur BNFI berättar om.

”AIPAC’s power has become the stuff of Washington legend. Fortune magazine consistently puts it in the top five special interest groups. No other foreign policy based lobby group gets into the top twenty-five.” (BBC Radio Four, 7 maj 2002)

Vid Harvard University publicerades förra året en undersökning med titeln ”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy” av John J. Mearsheimer and Stephen Walt som granskade hur Israellobbyn påverkar USAs utrikespolitik.
I samband med att London Review Of Books publicerade en essay baserad på undersökningen ”The Israel Lobby” hölls också en tvåtimmars, mycket intressant, nätsänd debatt om undersökningen och om Israel-lobbyns påverkan på USA:s politik.
Bland annat konstaterar en ”självhatande jude” i panelen att Israel-lobbyn är den enda etniskt baserade gruppering som uttryckligen förbjuder kritik och debatt om de intressen som de företräder. Kan ni tänka er en grupp irakier eller afghaner som i Sverige eller USA högljutt och med stöd av opinionsbildare och mainstream-media vill lägga munkavle på sina länders kritiker? Samma ”självhatande jude” konstaterar också att USA inte skulle låta något enda land i världen få bete sig som Israel utan att vidtaga kraftiga åtgärder.

Nyligen, den 26 mars, använder Kim Salomon den amerikanske statsvetaren och sionisten Andrei S Markovits för att i Svenska Dagbladet påstå att antiamerikanism skulle vara antisemitism. Salomon avsikt är uppenbarligen att tysta kritiken mot Israels främste vapendragare genom att påstå att även kritik av USA skulle vara antisemitism. Tänk så enkelt, fyrkantigt och korkat Israel-lobbyn argumenterar i sina försök att sätta munkavel på Israels kritiker. De gör det dock tillräckligt bra för att mainstreammedier, Helene Lööv och många andra opinionsbildare ska be oss apartheid- och sionistmotståndare att hålla käften, bildligt eller bokstavligt.

Vad Sverige behöver är mer debatt om Israels aphartheidsystem inte mindre. Sverige måste kräva att även Israel följer FN och respekterar mänskliga rättigheter.

I vårt mer självständiga broderland Norge drog författaren (Sofies Värld bl.a.) Josten Garder igång debatten om Israels förbrytelser med en svavelosande artikel i tidningen Aftenposten förra året.

Det er grenser for vår tålmodighet, og det er grenser for vår toleranse. Vi tror ikke på guddommelige løfter som begrunnelse for okkupasjon og apartheid. Vi har lagt middelalderen bak oss. Vi ler beklemt av dem som fortsatt tror at floraens, faunaens og galaksenes gud har valgt seg ut et bestemt folk som sine favoritter og gitt dem morsomme steintavler, brennende busker og license to kill.
Vi kaller barnemordere for barnemordere og aksepterer aldri at slike har noe guddommelig eller historisk mandat som kan unnskylde deres skjenselsgjerninger. Vi sier bare: Skam over all apartheid, skam over etnisk rensing, skam over samtlige terroranslag mot sivilbefolkning enten de begås av Hamas, Hizballah eller staten Israel!

Uppenbarligen var Garder jävligt trött på daltandet med aphartheidstaten Israel.

Jag tror att det skulle vara otänkbart, med svenska mediers inskränkta syn på yttrandefrihet, debatt och opinionsbildning, att en sådan artikel skulle få publiceras i något mainstream-media i Sverige. Så långt har tyvärr Israel-lobbyn flyttat fram sina positioner.

Dagens Eko:s utrikesnyheter

Dagen efter att jag skickat den här satiren till Stockholms Fria Tidnings novelltävling (mailade novellen 051116 klockan 15.40) kunde Ekot sända ett inslag om att USA använt fosforbomber i Faluja. Då hade Ekot fått kännedom om att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Faluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant, men som italienska TV-kanalen RAI gått ut med en dryg vecka tidigare. Sju dagar innan det blev sant skrev Ekots utrikeschef Ginna Lindberg följande i ett mejl till mig (avsänt 051110 klockan 11.36):

”Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”.

I min novell förekommer inte Ginna Lindberg. När jag skrev ville jag vara snäll mot henne eftersom hon varit mycket vänlig i de mejlkontakter jag haft med henne och där jag framfört mina klagomål på Ekots så kallade journalistik. I stället valde jag att plocka in hennes sura företrädare, Willy Silberstein, som var Ekots utrikeschef fram till för ett halvår sedan. Dagen efter att jag postat novellen till STF och verkligheten blev än mer som i min diktning ångrade jag att jag inte givit platsen som Ropets utrikeschef till Linna Berglind i stället. Men att ändra nu skulle innebära att jag skulle tvingas skriva om hela Wilhelm Silverklimps dialog för att passa Linna Berglind, vilket jag för tillfället inte är road av.

Här börjar novellen

Utrikesnyheter
Det var redaktionsmöte på Ropet. Journalisterna som var stationerade vid hemmaredaktionen satt samlade med varsin mugg kaffe runt det ovala bordet. De andra medarbetarna kunde inte ses men deltog via högtalartelefon och hade i tur och ordning hälsat Sverige god morgon även om det inte var morgon på den plats där de var stationerade.
Wilhelm Silverklimp var chef för utrikesredaktionen och den som förde ordet denna mörka novembermorgon.
–Ni som tittade på TV-nyheterna igår fick se att de refererade en italiensk TV-dokumentär som hävdade att USA använde napalm när de ödelade Faluja. Dessutom vittnade en soldat som var med i Faluja att de fått order att döda allt som rörde sig.
Högtalartelefonen började tjuta som av rundgång och två röster kunde urskiljas genom larmet.
–En i taget, ropade Wilhelm. Börja du Kent-Alfred.
–De där napalmtjafset är bara antiamerikansk propaganda som italienska kommunister vill sprida. Och på RAI har de aldrig hört talas om källkritik. Jävla amatörjournalister, utropar Kent-Alfred Aronsson från Warszawa.
–Precis! Det är rena dravlet. Och enligt israeliska press förnekar amerikanarna att de överhuvudtaget har napalm i sin vapenarsenal, hördes Fridde Christersson från Jerusalem.
–Okey, utropar Wilhelm. Det är en djävligt känslig grej det där, om vi skulle ha fel. Vi gör så att Sven får kolla upp det där med amerikanska ambassaden. Om de bekräftar napalmbombning och order om att skjuta mot allt som rör sig så gör vi ett knäck på det. Annars får vi avvakta.

En halvtimme senare släntrar Sven Stensjö in till sin chef som sitter bekvämt bakåtlutad i sin stol med fötterna på skrivbordet. Wilhelm tittar upp från datorskärmen och noterar Svens huvudskakning när Sven slår sig ner i besöksstolen.
–Djävlar vad mycket rättshaverister det finns i det här landet, inleder Wilhelm. De skickar en satans massa mejl och kräver att vi ska gå ut med ett inslag om napalmbombningen. Bara för att italiensk TV sänt en dokumentär som svenska TV-nyheter i sin tur rapporterat om. Hur djävla dum får man vara? Men det är väl en grupp kommunister och amerikahatare som gaddat ihop sig och försöker påverka oss till att skita i alla journalistisk hedersbegrepp. Man borde fan ta och sticka upp Ropets policy i nyllet på dem så de förstår att vi inte sysslar med att sprida lögner och propaganda.
Wilhelm hämtar andan.
–Dementerade ambassaden?
–Ja, de bekräftade det vi redan visste. Att de inte har napalm i sin arsenal. Och när jag frågade om ordern ”skjut allt som rör sig” blev pressattachen förbannad och kände sig kränkt över att, som han sa, behöva höra ett ett så orimligt och lögnaktigt påstående från en av Rikets Radios reportrar.
–Bra jobbat! Även en dementi är ju en nyhet. Sätt samman detta till ett kort inslag där det framgår att USA inte har napalm i sin vapenarsenal och att det är kränkande att påstå att USA skulle ge order om att skjuta på allt som rör sig.

Till Ropets elva-sändning hade Sven med sitt inslag som sedan skulle upprepas vid varje sändning fram tills nästa morgon. Lyssnare runt omkring i Riket kunde i den trygga förvissningen om public service-radions saklighet ta till sig följande inslag.
”Enligt tillförlitliga källor som Ropet varit i kontakt med under morgonen har Ropet fått bekräftat att USA inte har napalm i sin vapenarsenal. Källorna sa också att det är kränkande gentemot USA fredstyrkor att ens antyda att en order om att skjuta allt som rör sig skulle ha utfärdats.”
Efter Sven Stensjös inslag följde en kommentar av Ropets utrikespolitiska kommentator Kicki Bylander.
”USAs fredsstyrkor är i Irak för att hitta massförstörelsevapen och införa demokrati. Det skulle därför vara kontraproduktivt att dra på sig irakiernas vrede genom att använda mer våld än vad nöden kräver. Det samarbete med Iraks befriade befolkning som USA eftersträvar skulle försvåras om fredsstyrkorna gick för hårdhänt fram. Och de påståenden om att napalm använts i Faluja kan direkt avfärdas eftersom napalm inte ingår i USAs vapenarsenal.
Sanningen är den första som dör i krig brukar det heta. Just nu pågår en förtalskampanj som försöker misskreditera USAs avsikter i Irak. Dylika kampanjer är återkommande inslag i alla krig. Vi i media måste ständigt försäkra oss om att inte bli språkrör för endera parten så som den italienska TV-kanalen RAI blivit.”

Under eftermiddagen strömmade mejlen in i Wilhelms mejlbox. Den uteblivna rapporteringen om Faluja hade tagit skruv. Ett av mejlen kom från en man som tagit sig tid att sitta och googla. Han hade hittat en källa som till och med Wilhelm motvilligt måste betrakta som trovärdig. GlobalSecurity.org visade sig vara refererade i mängder av de mest ansedda medierna i världen. De hade lagt ut länkar till alla dessa artiklar på sin hemsida. Dessutom hade GlobalSecurity.org lagt upp artiklar som handlade om säkerhetsfrågor från medier runt om i världen. Mannen som mejlat hade föreslagit att Wilhelm skulle söka på ordet napalm för att få se artiklar som belyste bland annat USAs användning av napalm i Irak. När sökningen var klar kunde Wilhelm läsa ”USA BRUGTE NAPALM I IRAK” högst upp på sidan. Det var danska tidningen Politiken som redan 12 augusti 2003 berättade om USAs användning av napalm i Irak. Wilhelm kände sig obekväm inför tanken att Ropet skulle framstå som ett lögnaktigt diktaturstatsmedium om de inte ens nu, drygt två år efter danska Politiken, rapporterade om USAs krigsförbrytelser. Han hade för länge sedan insett att med internet var det omöjligt att lura de lyssnare som själva tog sig tid att söka information. Som tur var så var de inte så många. Den stora majoriteten accepterade till och med Dagens Rapports verklighetsbeskrivning, en dagstidning som var än mer selektiv i sitt urval än public service-mediumet Ropet. Wilhelm var pressad och för att få tyst på tjatande mejlare svarade han dem med ett kort ”Vi håller på och tittar på uppgifterna, tack för tipset!”. Det gav andrum och var till intet förpliktigande. Nu kunde Wilhelm gå hem för dagen.

Den här morgonens redaktionsmöte löpte på bra ända tills nattens attentat i Irak kom på tapeten. Eftersom Fridde Christersson var stationerad i Jerusalem bara 87 mil från Bagdad fick han vara den som skötte rapporteringen från Irak. Fridde hade i god tid före redaktionsmötet slagit på sin TV och bläddrat igenom morgontidningarna för att kunna berätta för kollegorna i Sverige vad som hänt i området enligt israelisk media. Ett nytt attentat hade skett mot en grupp sunnimuslimer.Tjugotre personer var döda och det ansågs vara shiter som låg bakom. Redaktionen i Sverige hade hört hans redogörelse via högtalartelefonen.
–Okey Fridde! Gör ett inslag på tre minuter om terrordådet och betona maktkampen mellan shiter och sunni, beordrade Wilhelm.
Abbe Ensten var en tretton-årig skolelev som gjorde sin prao på redaktionen. Det här var hans femte och sista dag. Nu kände han att samma trängande behov av att säga sin mening som han brukade känna i skolan när lärarna sa något som han tyckte var dumt.
–Men hur kan ni vara så säkra på att det är shiter som ligger bakom attentatet, undrade Abbe.
Allas blickar riktades mot Abbe och han kunde känna förebråelserna igenom skinnet. Trots detta och tack vare att Abbe blivit lite förbannad, eftersom han tyckte att de så erfarna journalisterna var korkade, fortsatte han sitt resonemang.
–Att härska genom att söndra är en taktik som använts i tusentals år. Och med tanke på de brittiska soldater som tillfångatogs av Irakisk polis, efter att de blivit stoppade i en vägspärr utklädda till araber och med bilen full med sprängämnen, och som senare fritogs genom en väpnad räd av brittiska soldater…
Abbe gjorde en kort paus och andades in
—Är det inte så svårt att föreställa sig att det är ockupationsmakterna som agerar agent provocateur.
–Konspirationsteorier hör inte hemma på en nyhetsredaktion. Det är det första du måste lära dig om du vill bli journalist, mullrade Kent-Alfred Aronsson så högtalartelefonen skorrade. Hur skulle det se ut om vi hittade på våra nyheter själva eller lät första bästa virrhjärna bestämma vad vi ska gå ut med. Man måste som journalist vara på det klara med att vi är tredje statsmakten och därmed har ett ansvar för vad vi gör.
–Såja Kent-Alfred, nu ska du inte bli så arg, ingrep Wilhelm. Abbe är inte lika gammal som dig och kommer tids nog att lära sig vad journalistik är. Tillbaka till ordningen. Fridde, du gör din tre-minutare om terrordådet och så förklarar jag mötet avslutat.

Senare på eftermiddagen kallade Wilhelm till sig prao-eleven Abbe för ett samtal om veckan som gått.
–Jaha du Abbe, nu är det din sista skälvande timme här på Ropet. Jag hoppas du har haft det bra och trivts här bland oss.
–Det har varit jättekul att få se hur det går till på en redaktion och alla har varit skit-schysta.
–Att Kent-Alfred skrek åt dig i telefon ska du inte bry dig om. Han har ett hetsigt humör och blir sur när någon ifrågasätter vårt sätt att arbeta. Men det är inget att bry sig om. Själv tycker jag bara det är bra med nya infallsvinklar. Men i det har fallet måste jag hålla med Kent-Alfred. Som journalist får man med åren och erfarenheten en känsla för vad som är sant och vad som är lögn. Vi på Ropet utsätts hela tiden för påtryckningar där olika människor och organisationer vill att vi ska rapportera just som dom önskar. Men vi kan inte ta på oss rollen som språkrör åt olika särintressen. Då skulle vår trovärdighet urholkas och vi skulle förlora våra lyssnare.
–Men hur kan ni vara säkra på att det ni tror är sant är sant.
–Ja, det är inte så lätt för en oerfaren att veta. Men skulle vi ljuga i Ropet så skulle Granskningsnämnden hoppa på oss.
–Men hur vet Granskningsnämnden vad som är sant?
–Det kan man ju undra. Men jag måste säga att Granskningsnämnden har nästan alltid rätt i sin bedömningar.
–Men hur kommer ni att göra med tipsen om att USA använde napalm i Faluja.
–Ha ha, skrattar Wilhelm. En sådan grej skulle vi aldrig kunna gå ut med för då skulle Granskningsnämnden fälla oss.

Sveriges mest olämpliga och intelligensbefriade beslutsfattare

Naturvårdsverket tycker inte att det är förenligt med strandskyddet att göra om ett förråd till gäststuga, så som ägaren önskade rapporterar Hela Gotland idag. Naturvårdsverket skriver också att ”man i sitt dagliga arbete kan se en tydligt trend i en så kallad smygande privatisering av landets strandområden. Naturvårdsverket anser att i områden med stort tryck på stränderna skall mycket stor restrektivitet vid dispenshantering gälla”.

Tänk om politiker och tjänstemän inom Gotlands kommun vore av samma åsikt. Då kunde Gotland få fortsätta vara en ö där stränderna är allmänna strövområden. Men när korrupta kommunens politikers och tjänstemäns älskling nummer ono vill anlägga en pool på strandskyddad mark så fanns det tydligen starkt vägande skäl för att bevilja bygglov. Skälet är att det är just älsklingen Pigge Werkelin som för egen vinning vill exploatera stränderna. Det är ett skäl som överväger alla andras intressen här på Gotland, även om idiotins mästare Lars Thomsson (c) påstår att skälet inte är Pigge utan att: ”Det är fullt klart att det behövs pooler”.
Att vänsteroppositionen röstade nej beror enbart på att de sitter i opposition och deras röster inte betyder något i praktiken. De andra kommer ändå att se till att Pigge får som han vill. Hade vänstern varit i majoritet hade de garanterat lagt sina röster på Pigge.

På Gotland finns det en samling idioter (och nu talar jag om politiker så klart) som på fullt allvar tror att våra besökare inte ser långa böljande sandstränder, för sin inre blick när de funderar på att resa till Gotland under sommaren, utan ser pooler. Idioterna tror att pooler ska kunna ersätta Sudersand, Tofta med flera playor.

Jag har inget emot pooler så länge de byggs med måtta. Inte byggs på stränder, som på Gotland. Eller byggs med skattemedel, som på Gotland.
Burgsviks camping har en supersnygg poolanläggning. Den ligger inte på strandskyddat område eller mark med allmänintresse. Och den är inte finansierad med skattemedel. Men jag tror inte den drar mer besökare till campingen. Däremot tror jag att det ger goodwill att kunna erbjuda sina campinggäster bad i en så elegant pool. Det kan ge ringar på vattnet för enskilda campingar men att som kommun satsa pengar på pooler och bevilja bygglov på stränder är så jävla korkat att jag, med detta och andra idiotier som grund, nominerar Gotlands politiker till Sveriges mest olämpliga och intelligensbefriade beslutsfattare.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Intressant

Gilla läget! Och låt allt gå åt helvete

I dagens GA ger Gotlands förre kommunalråd svar på hur gotländska politiker tänker – det är en fråga jag funderat över en längre tid – och avslöjar samtidigt varför Gotland styrs och utvecklas likt en bananrepublik.

– DBW är en enkönad organisation och sådana ogillar jag i grunden, säger förre kommunalrådet Jan Lundgren (s). Men han tycker ändå inte att detta ska hindra kommunen från att samverka med DBW:
– Vi får gilla läget. DBW är en viktig organisation som har gott om pengar.

Andra bloggar om: , ,