Liten test av sökmotorer…

Läste i Nya Tider, vecka 05 år 2022, i en artikel med rubriken SD vill reglera techjättarna – får inget stöd från andra partier, att om man googlar på ”happy white woman” dyker det upp en massa svarta män.

Jag trodde inte på det, men det stämmer. Testa dessa länkar – och klicka på Bilder/Images-fliken – så ser du skillnaden på tre olika sökmotorer.

Den här bloggartikeln går, utifrån det uppvisade sökresultatet hos Google, under kategorin Politik. Därmed ger jag också mitt stöd till SDs krav på att öppna upp techjättarna för demokratisk kontroll och tvinga dem att sluta censurera.

Jag anser precis som SD att Facebook, Google, Twitter, med flera måste, precis som våra post- och tele-företag, distribuerar alla människors alla åsikter. Techjättarna är nu så viktiga för det demokratiska samtalet och opinionsbildningen att alla åsikter och tankar måste ges rätt att spridas i techjättarnas nät och på deras plattformar.
Dessutom måste Sverige införa den breda form av yttrandefrihet som USAs första författningstillägg medger, vilket är en given förutsättning för ett land som vill kalla sig demokratiskt.
Sverige har genom justitieminister Morgan Johanssons rigida politik inskränkt yttrandefriheten och därmed demokratin. Mot detta måste vi alla protestera, om vi i själ och hjärta är demokrater, innan den lille dumma fascisten har förbjudit alla former av opinionsyttringar och samhällskritik.

Politiker och politiska tjänstemän är ”världens ledande klimatforskare”

Lästips till Greta Thunberg: Sven Börjessons En klimathistoria

Jag håller på att läsa Sven Börjessons En klimathistoria. Det är nog den viktigaste boken man kan läsa i vår tid. Sven Börjesson går igenom hur klimatet, temperaturer, isarna, glaciärerna, regn och torka, orkaner och stiltje varierat genom historien. Med bl a hjälp av djurskelett som tidsbestäms kan man dra slutsatser, utifrån det specifika djurets trivseltemperatur, vilken temperatur eller isförhållande som rådde på platsen då djuret levde där. Andra metoder är att se på träds årsringar eller ta sedimentprov. Ytterligare en metod är att kolla på historiska fakta. Sven Börjesson berättar:

Nordvästpassagen besegras

Det var den 9 september 1903. Segelfartyget Gjöa hade gjort ett stopp i Godhavn på Grönland, sedan seglat norrut längs Grönlands västkust, rundat Baffin Island, fortsatt genom James Ross Strait och nått Simpson Strait. Sundet var helt isfritt. Nordvästpassagen, farleden norr om den amerikanska kontinenten, låg öppen. Syftet med expeditionen, som leddes av Roald Amundsen, var inte bara att runda Nordamerika och nå fram till Stilla havet, utan också att hitta den magnetiska nordpolens exakta position. Den sex man starka besättningen gick därför i land på King William Island, på den plats som nu heter Gjoa Haven.
I augusti 1905 lämnade expeditionen King William Island. Nu var isförhållandena sämre, men det hindrade inte Amundsen att segla genom Simpson Strait och vidare västerut. De expeditioner som tidigare hade försökt segla genom Nordvästpassagen hade stoppats av isen. Det borde ha varit omöjligt för en segelbåt med en hjälpmotor på 10 hästkrafter att runda Nordamerika. Men en uppvärmning var på gång.

Under 2018 hade det varit omöjligt för Amundsen att ta sig igenom Nordvästpassagen, om han inte haft hjälp av en isbrytare. Det norska kryssningsfartyget MS Fram fick lägga om rutten eftersom isförhållandena i James Ross Strait och längre västerut gjorde det omöjligt att ta sig igenom. ”No ordinary ship can sail through the area”, skrev rederiet i ett pressmeddelande. MS Fram, specialbyggt som expeditionsfartyg med högre isklass, är 114 meter långt och tar 400 passagerare, men fartyget klarade inte Nordvästpassagen sommaren 2018.
Den 5 september 2018 hade Eye on the Arctic en intervju med Laverna Klengenberg, borgmästare i Ulukhaktok på ön Victoria norr om det kanadensiska fastlandet. Ulukhaktok har ungefär 400 invånare och det var tänkt att två franska kryssningsfartyg skulle göra ett stopp. De franska fartygen var dock tvungna, precis som MS Fram, att skrinlägga planerna på att ta sig igenom Nordvästpassagen på grund av isen.

Så man behöver alltså inte termometer för att avläsa historiska klimatförändringar.

Klimatförändringar är inget nytt, t ex var perioden 1930-1960 varmare än nu. 1960-1990 larmade forskare och media om att en katastrof hotade genom en ny istid; det hade blivit kallare än perioden innan…
Om detta och mycket annat berättar alltså Sven Börjesson i En klimathistoria. Han berättar också undanhållna fakta om ICPP och dess påstått oberoende klimatforskning. Nedan ett urval med mina egna kommentarer inom hakparenteser.

IPCC-FN:s klimatpanel

“The Intergovernmental Panel on Climate Change shall concentrate its activities on the tasks allotted to it by the relevant WMO Executive Council and UNEP Governing Council resolutions and decisions as well as on actions in support of the UN Framework Convention on Climate Change process”
Ur: PRINCIPLES GOVERNING IPCC WORK

IPCC bildades 1988 som ett led i FN:s arbete med att försöka få världens länder att enas om en klimatkonvention. En konvention som skulle begränsa de globala utsläppen av växthusgaser. [Att IPCCs utvalda forskare kommit fram till att största delen av de senaste decenniernas uppvärmning beror på ökat solinsläpp – pga minskad partikelmängd i atmosfären pga mindre utsläpp av partiklar från industri och vulkanutbrott – ska alltså inte beröras eller nämnas i FNs klimatpropagandaarbete.]

IPCC:s uppdrag kom mer formellt att begränsas vid ett IPCC-möte i Wien 1998, då ett antal arbetsprinciper antogs. Den övergripande och inledande principen är att IPCC ska lyda under FN-organen UNEP och WMO (FN:s miljöprogram och Meteorologiska världsorganisationen) och stödja klimatkonventionen, ge stöd åt den process som bygger på politiska beslut som tagits i Rio, Kyoto och Paris; ”… in support of the UN Framework Convention on Climate Change process”.

Arbetet med nästa assessment-rapport påbörjades då klimatpanelen möttes i Montreal 2017. Listan på IPCC-delegater som fanns på plats i Montreal innehöll namn som Oscar Roca från Perus utrikesdepartement och Öyvind Christophersen från norska miljödirektoratet (motsvarighet till Naturvårdsverket). Storbritanniens bidrag till mötet kom alla från Department for Business, Energy and Industrial Strategy. Nya Zeelands delegater, Dan Zwartz och Helen Plume, kom från landets miljödepartement. Uruguays representanter hämtades från landets ambassad i Kanada. Det kan vara värt att understryka att IPCC är en mellanstatlig organisation där delegaterna till mycket stor del kommer från departement och statliga myndigheter.
Med på mötet i Montreal var också medlemmar från IPCC-byrån. Denna består av ordförande och vice ordförande i de tre arbetsgrupperna plus vice ordförande i The Task Force, som har till uppgift att ha koll på ländernas utsläpp av växthusgaser.
Montreal-mötets uppgift var att besluta om en outline, rubriker och underrubriker, till var och en av de tre rapporterna. Panelen beslutade exempelvis att kapitel 3 i arbetsgrupp 1:s rapport får rubriken ”Human influence on the climate system”. Efter mötet nominerade ländernas regeringar författare/forskare till uppgiften att fylla kapitlen i de tre rapporterna. Urvalet gjordes sedan av IPPC-byrån.
Byrån ska också ge författarna till rapporterna råd och se till att IPCC:s arbetsprinciper tillämpas. De forskare/författare som är utvalda skriver en första version av rapporten, ett utkast som skickas ut på remiss till ländernas regeringar.
Slutprodukten blir förutom en rapport också en sammanfattning för beslutsfattare (Summary for Policymakers). Rapport och sammanfattning diskuteras och klubbas vid ett IPPC-möte, ett för var och en av delrapporterna. Samma tjänstemän är ofta med i flera av arbetsgrupperna. När delrapporterna till den senaste assessmentrapporten slutformulerades och godkändes under 2013 och 2014 var exempelvis Zwartz och Plume från Nya Zeelands miljödepartement delegater i arbetsgrupp 1 som lade fram sin rapport i Stockholm, arbetsgrupp 2 som presenterade sin rapport i Yokohama, arbetsgrupp 3 som lade fram gruppens rapport i Berlin och syntesgruppen som presenterade slutrapporten i Köpenhamn. De var också delegater i den klimatpanel som slutdiskuterade och godkände IPCC:s specialrapport om 1,5 graders global uppvärmning. Ett möte som hölls i Sydkorea hösten 2018.
Andra delegater som medverkade i alla arbetsgrupperna när den senaste assessment-rapporten togs fram var exempelvis Philip Mortensen, Ole-Kristian Kvissel och Öyvind Christophersen från norska Miljödirektoratet, Phil Duffy från Vita Husets forskningspolitiska avdelning, Romulo Acurio från Perus Utrikesdepartement, Rayna Angelova från Vatten- och miljöministeriet i Bulgarien, Maurice Shiramanga vid Institutet för Geografi i Burundi, Girardi Jadrijevic från Chiles Miljödepartement, Timothee Kagonbe vid Ministeriet för miljö och naturskydd i Kamerun, Andrej Kranje från Sloveniens Jordbruks- och miljödepartement och Birama Diarra från Malis motsvarighet till SMHI.
Inför IPCC-mötet i Stockholm hösten 2013 beskrevs de uppräknade tjänstemännen och deras kollegor i Göteborgs-Tidningen som ”världens ledande klimatforskare”. Sveriges Radio nöjde sig med att kalla delegaterna för ”ledande klimatforskare”. Det händer ofta att media väljer att kalla IPCC-delegaterna för världens ledande klimatforskare.

Andra viktiga arbetsprinciper är att IPCC ska ha fokus på de av människan orsakade klimatförändringarna och att de rapporter som tas fram även ska granskas politiskt. All information finns på IPCC:s hemsida. IPCC (klimatpanelen) och UNFCCC (klimatkonventionen) är med andra ord delar av samma struktur och med samma mål.

Sammanfattningen för beslutsfattare är ingen sammanfattning i egentlig mening utan en sammanställning som ska ge ett så tydligt budskap som möjligt. Något som framgår vid en jämförelse mellan rapport och sammanfattning. [Som nämnt tidigare är det ökade solinsläppet inget som nämns i sammanfattningen medan det framkommer i rapporterna i kapitel 3 och kapitel 9 i IPCC-rapporten 2007, som den dominerande orsaken till uppvärmningen. Sven Börjesson skriver på annat ställe i boken om detta: ”Den energi (värme) som solstrålningen för med sig till jordens klimatsystem anges i W/m2(watt per kvadratmeter). Den siffra som nämns i kapitlet är en ökning med 2–3 W/m2och årtionde. Ett energitillskott på 2–3 W/m2och årtionde mellan mitten av 1980-talet fram till år 2000 betyder en ökning på 3–4,5 W/m2för de 15 åren. Det kan jämföras med att IPPC i rapporten beräknar att människans utsläpp av koldioxid från 1750 till 2011 har lett till ett energitillskott på 1,82 W/m2.”]

De slutsatser som forskarna lägger fram för panelen är inte några officiella slutsatser. Det är först när panelen, ländernas utsedda delegater, sagt sitt som en slutsats blir IPCC:s officiella ståndpunkt: ”Conclusions drawn by IPCC Working Groups and any Task Forces are not official IPCC views until they have been accepted by the Panel in a plenary meeting”.

De inbjudna forskarna får inte delta i panelens förhandlingar. [Forskarna har alltså efter att de skrivit sina rapporter inget som helst inflytande över den slutliga texten utan den är helt bestämd av politiker och politiska tjänstemän, dvs det är dem som media kallar för ”världens ledande klimatforskare”.]

Så varför berättar inte våra medier om allt detta? Varför låter de oss leva i rädsla? Att kunna göra jämförelser mellan dagens klimat och tidigare klimat skulle bota rädslan. Detta är dessutom extremt extra viktigt idag när det råder klimathysteri och klimatalarmism med omfattande destruktiva men onödiga åtgärder som följd. Upplysning om den varma perioden 1931-1960 skulle ge trygghet, eftersom den perioden var varmare än idag. En sådan jämförelse skulle minska oron och ångesten bland bl a barn och unga. De har det redan tillräckligt jobbigt redan utan att behöva oroa sig för klimatet.

Och varför rikta allt fokus på koldioxidutsläpp när det tvärt om är renare, dvs mindre partikelsmutsig, luft som låter solen skina starkare och värma jorden mer? Jag tror att Jacob Nordangård har svaret på den frågan.
Författaren, forskaren och musikern Jacob Nordangård har under många år samlat information om den dolda maktutövning utförd av storföretag och deras ägare – som är världens rikaste personer – och som  även äger medierna. De samlas inom organisationer som The World Economic Forum, Bilderberg Meeting, The Trilateral Commission, The Club of Rome, European Round Table of Industrialists m.f.
2012 doktorerade han vid Linköpings universitet på avhandling Ordo ab Chao om den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen. Om dess aktörer, nätverk och strategier.
2019 skrev han boken Rockefeller – En klimatsmart historia. Boken är en rafflande och paradoxal historia som visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.
I december 2020 utkom Jacob Nordangård med Den globala statskuppen. Den boken berör just den samhällsomvälvning som världens rikaste människor och storföretag vill genomdriva genom sina lobbyorganisationer och västvärldens korrupta, alternativt naiva, men garanterat antidemokratiska politiker.
Läser man dessa böcker har man fått ganska många pusselbitar och börjar förstå hur världen styrs bakom dimridån ”demokrati”.

Hoten mot svensk demokrati avslöjas i ny bok.

Jag förstår varför den nyligen utkomna boken Fallet Julian Assange inte recenseras eller presenteras eller diskuteras i svenska medier; Den är rena dynamiten.

FN-specialrapportör om tortyr Nils Melzer har under de senaste åren gjort en djupgrävning i hur media, rättsväsende och politiker hanterat Julian Assange. Melzer har kommit till slutsatsen att Assange utsatts för skrämsel, isolering, godtycke och förnedring, dvs psykisk tortyr. Orsaken är politisk. Assange ska straffas för att han och Wikileaks avslöjat krigsförbrytelser, brott mot mänskliga rättigheter, korruption, svågerpolitik och maktmissbruk. Och eftersom dessa brott utförts av USA så blir Assange avslöjande inte hyllat av media, rättsväsende och politiker, till skillnad mot om brotten gjorts av Ryssland, Kina, något afrikanskt land, eller sk skurkstat. I stället blir Assange straffad genom förtal, förföljelse, fängslande och psykisk tortyr. Som Melzer skriver så är mänskliga rättigheter och FN ingenting som respekteras eller tas hänsyn till av länder som Sverige och USA när andra intressen, såsom ekonomiska, anses viktigare.

Läs boken och få se Sverige så avklätt som det verkligen är, bakom den falska retoriken som varande en humanitär stormakt. Hyckleriet är enormt och är det största hotet mot den lilla rest av demokrati som återstår i Sverige.

Nils Melzer skriver:
”När jag undersökte fallet Assange hade jag ofta ett intryck av att uppleva en modern iscensättning av Kejsarens nya ­kläder.
Vi känner alla till historien: Bedragare lurar kejsaren att skaffa sig nya kläder som de påstår är synliga för alla utom för de ”dumma” och ”odugliga”. I själva verket är kläderna naturligtvis inte bara osynliga, de finns inte. Men då varken kejsaren eller hans underlydande vill framstå som dumma eller odugliga låtsas de som om de kunde se kläderna, och under en offentlig parad applåderar hela folket härskarens nya praktfulla kostymering. Tills plötsligt ett barn får lögnen att spricka genom att utropa: Men kolla då, han har ju ingenting på sig!
Så är det också i fallet Assange. Trots att de ­inblandade myndighe­ternas maktmissbruk blivit allt mer uppenbart har detta hittills nästan fullständigt förtigits såväl av de ledande medierna som av regeringar och den breda allmän­heten.
I stället har man lydigt upprepat det offi­ciella narrativet om Assange som våldtäkts­man, hackare, spion och narcissist, en ­per­son som har oskyldiga människors blod på sina händer och som till slut måste få sitt rättmätiga straff.
Även här måste det till slut komma någon som fördomsfritt tittar närmare på saken och gör slut på denna mardröm genom att säga: Men kolla då, kejsaren har ju ingenting på sig!
Just detta, kära läsare, är syftet med denna bok.”

Jag ringde igår, den 10 november, till Kanelvals förlags förläggare och ägare Björn Eklund för att fråga hur många recensioner som publicerats om boken Fallet Julian Assange sedan den kom ut den 29 oktober.
Den enda recension som hittills publicerats är Stina Oskarssons i SvD. Aftonbladet har sagt att de ska komma med en recension, vilket ännu inte inträffat. Dick Sundevall gör en positiv presentation i Magasinet Paragraf som avslutas med ”Jag kan verkligen rekommendera boken. Det är bland det absolut bästa jag läst vad gäller faktaböcker.”
Björn skickade ut hundratals recensionsexemplar runt den 20 oktober, något senare till landsortspressen. Han har även skickat till Journalistförbundets tidning Journalisten. Med tanke på att Assange är åtalad i USA för att ha publicerat hemligstämplade dokument så borde seriösa journalister kunna identifiera sig med Assange och skrämmas av hur Assange hanterats pga sin journalistiska gärning.
SVT och SR som så gärna uppmärksammar oss på rättsvidrighet, krigsförbrytelser, brott mot mänskliga rättigheter m.m. när länder utanför västvärlden anklagas tiger nu som muren. När Sverige och USA är de som skiter i rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och internationella regelverk är SVT och SR som vanligt ovilliga att berätta det för oss. Hyckleriet är enormt.

Jag brukar tänka som så att: Vi lever i den sinnessjukaste tiden, i det sinnessjukaste landet. Ständigt får jag belägg för mina teser. Vi lever i en tid då makthavarnas agerande mörkas och hemlighålls från folket och från demokratiskt inflytande, i en fascism-liknande  symbios mellan politiker, storföretag och media.

Kommunistiska partiets vedervärdiga människosyn

Kommunistiska partiet och dess tidning Proletären har definitivt kommit ut ur garderoben och öppet visat vilken människosyn de i realiteten bekänner sig till: De hatar och föraktar samhällets allra svagaste – narkotikamissbrukarna. De skyller till och med USA:s krigiska utrikespolitik på narkotikamissbrukarna.

I en artikel i Proletären nummer 28 (14-20 juli) 2017 skriver Bengt Holmgren om narkotikamissbrukarnas skuld till sina egna och samhällets problem.

När det gäller narkotikamissbrukarna i USA görs de till ansvariga för den av USA förda inrikes- och utrikespolitiken, med hänvisning till vad en familjeterapeut säger.

”Det utbredda missbruket och dess bakomliggande beroende förklarar mycket av märkligheterna i Förenta staternas inrikes- och utrikespolitik.”

Bengt Holmgren, Kommunistiska partiet och Proletären förlitar sig alltså på en familjeterapeut som expert på USA:s inrikes- och utrikespolitik. Mycket konstiga teorier och så kallade vetenskaper har jag läst i Proletären genom åren men nu har tidningen satt ett nytt svårslaget rekord. Hur ska man kunna ta Kommunistiska partiet och Proletären på allvar efter det?

Angreppen på svenska narkotikamissbrukare är av samma intellektuella klass: Ren idioti. Bengt Holmgren ska dessutom hålla ett föredrag vid Kommunistiska partiets sommarläger under rubriken ”Missbrukare – offer eller skyldiga?”. Svaret har artikeln i Proletären redan givit: Missbrukare är inte offer, de är skyldiga. Bengt Holmgren, Kommunistiska partiet och Proletären hoppar helt över den empatiska reflektionen. De frågar sig inte hur och varför någon börjar med droger. Den biten är uppenbarligen ointressant. Psykisk ohälsa som grund och droger som självmedicinering är inget Proletären och Kommunistiska partiet har förståelse för eller ens vill fundera över. Det är enbart skuld som ska fastslås. Skuld! Skuld! Skuld! Och Proletären berättar:

”Missbrukarna är inga offer som vissa av våra politiker gärna vill se dem. Utan missbrukare, ingen narkotikamarknad.”

Om narkotikamissbrukarna i USA skriver Proletären vidare:

”Så länge de amerikanska myndigheterna struntar i att göra upp med det omfattande missbruket och ställa sina missbrukare till ansvar för sina handlingar och istället strävar efter att legalisera narkotikan i stat efter stat, kommer Mexiko att sjunka allt djupare ner i drogträsket. USA och dess missbrukare bär det totala ansvaret för detta.”

Det är verkligen ord och inga visor om missbrukarnas skuld. Med tanke på att den största andelen av USA:s narkotikamissbrukare är svarta så måste man utifrån Proletärens artikel förstå att det är de svarta i USA som har ansvaret för, eller bär skuld till, USA:s inrikes- och utrikespolitik samt Mexikos drogproblem. Utifrån detta kan man förstå hur logiskt de tänker där på Proletärens redaktion och inom Kommunistiska partiet.

Kommunistiska partiet brukar ordna så kallade pubkvällar. Proletären har publicerat bilder, där öl står på borden, från dessa evenemang. Det dricks alltså alkohol i Kommunistiska partiet. Alkohol är också en drog. Kanske samhällets mest destruktiva drog. Ska man köra samma måttstock vid alkoholförtäring som Proletären använder vid narkotikadito så finns det en stor andel missbrukare i Kommunistiska partiet. Kommunistiska partiet består alltså av en massa alkisar som själva inte vill ta ansvar för sitt missbruk men mer än gärna skuldbelägger narkotikabrukarna. Det hyckleriet förtjänar allt förakt.

Sedan undrar jag över Bengt Holmgren och Proletärens språk. Vem riktar sig artikeln till? Jag förstår inte vad ord som ”permissiv”, ”addiktiv” och ”kompulsivitet” betyder. Är det så att Bengt Holmgren inte vill att läsarna ska förstå hans text. Eller är det så att läsarna ska förminskas, fås att känna sig dumma för att de inte förstår vad som skrivs? Är man det minsta intelligent och vill nå ut i den krets som läser Proletären – arbetarklass – så väljer man ett språk som läsarna förstår. Men det gjorde inte Bengt Holmgren…

Förnedringen jag känner på min 51-årsdag

Idag är det min födelsedag. Det är ingen glad dag. Mina födelsedagar påminner mig extra mycket – mer än andra dagar – om min förlamande feghet att inte våg ta mitt liv. Så har mina födelsedagar varit sedan sena tonåren. Idag fyller jag 51…

Det sprids uppgifter i media om att man kan få hjälp mot depression , ångest och självmordsambitioner. Hjälp skulle jag vilja ha.
Eftersom min självmordsambition numera grundar sig på den förnedring jag är utsatt för samt ekonomisk stress hjälper inte s.k. lyckopiller.
Att som lösning medicinskt avtrubba förmågan att känna förnedring är en förnedring i sig; Förnedringen kvarstår men jag kan inte uppleva den lika starkt.
Likaså är medicinering ingen hjälp mot ekonomisk stress.

Utan att fördjupa mig i medicinering som bot för depression, ångest och självmordsambitioner vill direkt jag göra klart att jag medicinerat med olika sorters s.k. lyckopiller under många år. På mig fungerar de så att jag blir och känner mig avtrubbad. Och de ger absolut ingen eufori, vilket t ex. hasch ger. Lyckopiller gör att jag inte kan ägna mig åt intellektuella sysslor som att tänka, läsa och skriva på ett så intelligent och skärpt sätt som dessa sysslor kräver.

Efter att ha avfärdat s.k. lyckopiller som hjälp återstår endast rent konkret hjälp mot min psykiska ohälsas grundproblem.

Som hjälp mot ekonomisk stress mottar jag gärna månatligt ekonomiskt stöd på samma nivå som riksdagsledamöter kravlöst erhåller efter 12 års tjänstgöring. Det kan inte föreligga några som helst moraliska eller andra problem att erbjuda mig och alla andra, som liksom avsuttna riksdagsledamöter inte har ett arbete som ger 50 000 kronor i månaden, ett så generöst ekonomiskt stöd . I en representativ demokrati ska självfallet inte de valda företrädarna ha andra och bättre trygghetssystem och villkor än de medborgare de representerar. En sådan orätt finns det inte demokratiskt stöd för bland folket, som all makt ska utgå ifrån enligt regeringsformen.
Därmed förväntar jag mig att min ekonomiska stress är ett minne blott inom kort.

Som hjälp mot förnedringen behöver en hel del åtgärdas. Med tanke på att Sverige skrivit under FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – där det i det engelska orginalet talas om värdighet (dignity) medan det i den svenska översättningen av någon anledning översatts till värde – förväntar jag mig att även dessa åtgärder kommer att bemötas positivt och genomföras. Värdighet är alltså viktigt. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som motsätter sig detta. Inte heller i det övriga offentliga Sverige – media, myndigheter, organisationer – finns någon som motsätter sig FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Värdighet är motsatsen till förnedring. Att bli manipulerad; utsatt för det offentliga Sveriges lögner, halvsanningar och förtigande är förnedrande. Det strider dessutom mot den demokratiska idén att medborgarna ska vara upplysta och kunna göra rationella val. Rationella val kan bara göras om medborgarna känner till alla fakta som behövs för beslutet. Bland demokratiskt sinnade människor och institutioner finns inte fog för lögner, halvsanningar och förtigande. Dessutom är det inte värdigt att utsättas för detta.

När värdigheten är återställd är jag inte längre förnedrad; deprimerad och ångestfylld. Då kommer jag inte längre att längta efter att få dö. Då kommer jag att känna hopp inför framtiden; för min egen del, för media och politiker, för representativa demokratin och för Sverige.

FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA – Artikel 1
Engelskt orginal: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.”
Svensk översättning: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”