SMHI ljuger om klimatet

Jag har inne på SMHI för att kolla lite vad SMHI skriver om klimatet. Till min stora förvåning dök det upp en mening som löd: ”Med normalt menas i dessa sammanhang medelvärden för standardnormalperioden 1961-1990.” Va fan!
Detta följdes av: ”Denna normalperiod ska enligt en internationell överenskommelse användas fram till 2021, då en ny 30-årsperiod, 1991-2020, är fullbordad.”

Då är det alltså en internationell konspiration att jämföra dagens temperaturer med en extremperiod då det var en allmän sanning att världen var på väg mot en ny istid.
Tidningarna hade rubriker som dessa: ’Ny istid är på väg tror väderforskare’ (GP), ’1983 börjar en ny istid’ (Expressen), ’En ny istid är över oss (DN). Svenska Dagbladet illustrerade med en bild där stadshuset i Stockholm var så gott som helt täckt av snö och is.

Med fyrtiotalet inleddes en kallare period, med köldkulmen i slutet av 1970-talet, och denna extremperiod anser klimatalarmisterna är en ”standardnormalperiod”.

Varför inte jämföra med 1931-1960 då det var ovanligt varm, varmare än nu. Ultuna slog 1933 det svenska värmerekord på 38 grader. 1947 tangerar Målilla det. Sedan dess har det inte varit så varmt i Sverige.
Gjorde man perioden 1931-1960 till ”standardnormalperiod” skulle det framgå tydligt att perioden 1991-2020 är mycket standardnormal och på inget sätt anmärkningsvärd eller oroande.

Men avsikten är ju att lura oss, så klart. Det gör ju SMHI dagligen med sina helt opålitliga väderrapporter.

Framställningen av klimathotet präglas av aktörernas egenintresse

Häromdagen utkom Sven Börjessons avslöjande bok En klimathistoria som e-bok. Igår tänkte jag att; Jag har intressantare saker att läsa. Och beslutade mig för att inte köpa boken. Men nu hittade jag en intervju med Sven Börjesson där han berättar enbart hyperintressanta saker om miljön/klimatet och om hur det framställs i media och av politiker. Så efter att ha postat detta tänker jag gå direkt in på Bokus och köpa boken och därefter ägna lördagseftermiddagen åt att läsa den. Nedan har jag sammanställt det jag tycker var det absolut intressantaste i intervjun med Sven Börjesson. Läs det! Men välj gärna att gå direkt till intervjun Klimathotet ett test på den granskande journalistiken och läs hela, så du inte missar ett enda ord. De är dynamit.


Det går inte att förstå klimatfrågan utan ett historiskt perspektiv, framhåller Sven Börjesson, och det gäller både klimatet som sådant och politiseringen av frågan.

Till exempel sticker 1930-talet ut som ett av de varmaste decennierna under det förra seklet. Det årtiondet var vintrarna i Sverige (december-februari) en grad varmare än vintrarna 2010-2019. Trettiotalets medier berättade om smältande glaciärer och havsis, värmerekord och förändrade ekosystem. Med fyrtiotalet inleddes en kallare period, med köldkulmen i slutet av 1970-talet.

”Hotet från ett allt kyligare klimat blev ett återkommande tema i medierna. Isarna växte till i norr, växtsäsongen blev kortare, ekosystemen förändrades och vädret upplevdes som mer extremt. Läsarna bjöds på rubriker som ’Ny istid är på väg tror väderforskare’ (GP), ’1983 börjar en ny istid’ (Expressen), ’En ny istid är över oss (DN). Svenska Dagbladet illustrerade med en bild där stadshuset i Stockholm var så gott som helt täckt av snö och is”, berättar Sven Börjesson.

Knappt hade medeltemperaturen börjat stiga uppåt igen innan hotbilden blev den motsatta. Detta skedde uttryckligen i en politisk kontext, baserat på den så kallade Brundtlandrapporten 1987 om sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring.

 

Det är skäl att understryka att IPCC är en mellanstatlig organisation där delegaterna till mycket stor del kommer från departement och statliga myndigheter. Trots det beskriver tidningar gärna, som inför IPCC-mötet i Stockholm hösten 2013, tjänstemännen och deras kollegor som ”världens ledande klimatforskare”.

”IPCC:s uppdrag kom mer formellt att begränsas vid ett IPCC-möte i Wien 1998, då ett antal arbetsprinciper antogs. Den övergripande och inledande principen är att IPCC ska lyda under FN-organen UNEP och WMO, stödja klimatkonventionen och ge stöd åt den process som bygger på politiska beslut.”

”IPCCs uppdrag är alltså att driva politik, inte att förutsättningslöst ställa frågor. Det avskriver naturligtvis inte per automatik klimathotet, men en seriös journalist måste hela tiden ha den saken i minnet”, säger Sven Börjesson.

”Det luriga är att skillnad måste göras mellan IPCC:s vetenskapliga huvudrapport, som tas fram av forskare, och den sammanställning för beslutsfattare (Summary for Policymakers) som presenteras vid klimatpanelens stora möten. Den vetenskapliga rapporten är med sin breda genomgång av forskningsresultat på många sätt en bra källa över forskningsläget. Åtminstone har det varit så.”

”Sammanfattningen för beslutsfattare däremot är ett politiskt dokument. Utkastet görs av forskarna, men den slutliga versionen förhandlas fram av regeringarnas representanter. På några centrala punkter har de två dokumenten skilt sig åt”, säger Sven Börjesson.

”Till exempel framkommer i IPCC-rapporterna 2007 och 2013 att instrålningen från solen har ökat sedan 1980-talet. En ökning som, enligt rapporten, kan bero på renare luft och/eller minskad molnighet. Den ökade instrålningen har enligt rapporten 2013 haft minst lika stor betydelse för uppvärmningen som ökningen av växthusgaser. Något som inte nämns i sammanfattningen.”

 

”I dag kan de etablerade miljöorganisationerna snarare ses som etablissemangets språkrör än som dess opponent.”

Han nämner Naturskyddsföreningen, vars internationella verksamhet till mycket stor del finansieras med skattepengar genom SIDA. På motsvarande sätt finansierar EU i stor skala många av de miljöorganisationer som är på plats i Bryssel. Till exempel European Environmental Bureau, en paraplyorganisation där bland andra Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna ingår, får en stor del av sina kostnader täckta direkt från EU eller från medlemsländerna.

”En hög post inom miljörörelsen ger också goda möjligheter att höras och synas i media och kan fungera som en språngbräda till andra attraktiva jobb eller styrelseuppdrag. En av orsakerna till att det blivit så är klimatfrågan. Det är en fråga där miljörörelsen och politikerna har stor nytta av varandra”, säger Sven Börjesson.

”Till exempel vid de stora klimatmötena är stämningen i den svenska delegationen alltid familjär och välkomnande. Journalisterna, representanterna för miljörörelsen och den svenska delegationen blir som ett lag. Alla som är med på mötet och kan intervjuas av oss journalister delar samma uppfattning: förhandlingarna går alltför trögt och många länder har alltför låga ambitioner.”

 

Det är avgörande att gå till källan. Ofta i journalistiska referat tappas väsentliga saker bort eller förvanskas.

 

En situation som alla journalister emellanåt ställs inför är att verkligheten inte bekräftar den idé man tänkt bygga artikeln eller inslaget på. Ett sådant exempel var Sven Börjessons besök på Marshallöarna.

”Under miljömötet i Rio 1992 blev jag uppmanad av en representant för Marshallöarna att besöka öarna för att med egna ögon se hur hotade de är av stigande havsnivåer. Jag fick ja från chefshåll direkt för en fyra veckors resa.”

Sven Börjesson landade på Majuroatollen, som består av ett antal mycket smala, låglänta korallöar i en ring runt en stor lagun.

”Det är så atoller ser ut. På flygplatsen möttes jag av två representanter från öarnas miljömyndighet och en bil som jag själv skulle köra till hotellet. Inget problem att hitta, eftersom det bara fanns en väg på den mycket smala huvudön. Min tanke var alltså att göra ett program om öarna som sjunker, men ingen hade någon sådan historia att berätta. En äldre kvinna mindes att hon av sin mamma hört om en storm som hade sköljt över Majuroatollen och spolat bort människor. Men jag hittade inget konkret som visade att öarna sjönk. Inte så konstigt med tanke på att de låga öarna i Majuroatollen i verkligheten växte i storlek, vilket senare forskning bekräftat.”

”Men jag upptäckte att ögruppen hade andra problem. Det var brist på sötvatten för en snabbt växande befolkning och dåliga framtidsutsikter för de yngre. Öarna lockade inte många turister. Möjligheterna till odling var extremt begränsade. Utan olika former av bistånd och andra pengaströmmar utifrån hade det varit omöjligt för så många människor att leva på öarnas mycket begränsade yta.”

Det visade sig också vara anledningen till den invitation Sven Börjesson fått.

”Jag blev under mitt besök ständigt påmind av mina två ciceroner, kungens son och landets miljöansvarige, att ett utökat bistånd från rika länder vore mycket välkommet. I det radioprogram jag gjorde berättade kungens son att hans jobb var att tillsammans med utrikesministern förhandla fram så mycket bistånd som möjligt. Det fanns alltid någon organisation eller kommitté som ville berättiga sin existens genom att ge bistånd”, sa kungasonen.”

 

”Det ligger inte i politiska partiers, forskares eller miljörörelsens intresse att kritiskt granska sina egna ståndpunkter, speciellt inte frågor som är profilfrågor och som bidrar till den egna ekonomin. Därmed inte sagt att klimathotet är en konspiration, men det går inte att bortse från egenintresset hos aktörerna”, säger Sven Börjesson.


Nu kanske ögonen har öppnats lite. Klimatförändringen behöver inte vara skapad av människan utan kan bero på naturliga variationer. Klimatet har ju varierat under hela jordens existens, dvs långt före människan.

Public service-medierna suger, men hur ska vi få till en ändring?

Den i vanliga fall så upplyfta journalistiska identiteten tycks aldrig övertrumfa karriärismen och rädslan för att stöta sig med makthavare. Om journalism ska spela någon positiv roll för demokratin, i ställer för att motverka den, måste tystnadskulturen och oviljan att berätta obekväma sanningar överges. Demokrati kräver upplysta medborgare och kan bara uppnås om samhället och politiken blir transparent. Då kan inte journalister tiga av rädsla för karriären. Hade journalister haft kurage skulle rättsövergreppen mot Julian Assange aldrig kunnat genomföras. Och skulle journalister börja berätta om övergreppen nu skulle Assange strax vara fri. Dax alltså för media och journalister att ta ansvar för demokratin och yttrandefriheten.

Hur ska vi då få ”våra” public service-medier att agera i demokratins intresse? Public service-mediernas nyhetsvärdering, vinkling och hela innehåll är en direkt kopia av de andra mainstreammedierna. Public service har därmed avskaffat sitt existensberättigande. Jag tycker det är ett hån och helt orättfärdigt att tvingas betala för denna ensidiga propaganda, en propaganda som lika väl ges av alla andra etablissemangsmedier.

Det talades och skrevs så sent som på 90-talet om mångfald i media. Att detta var värdefullt. Nu talas och skrivs det bara om att vi ska ha tilltro till public service- och mainstreammedierna och misstro sociala medier såsom bloggar och twitter. Uppenbarligen är etablissemanget skiträdda för att vi med hjälp av sociala medier ska kunna få riktig demokrati och yttrandefrihet. Men varför är de så rädda och vem i medieorganisationerna är det som är rädda? Är det de som chefar eller de som utför jobbet? Eller kanske båda parter? Och vad är de rädda för?

Min tes är att karriärismen, kombinerat med osäkra anställningar och obefintligt intresse för själva jobbet – som jag anser ska innebära att man är politik- och samhällsintresserad och på sin fritid hellre läser en bok i ämnet politik och samhälle för att bilda sig än ser dokusåpor på tv. Det kan verka elitistiskt att anse detta men journalister och media måste ha en djupare förståelse och kunskap om dessa grundläggande frågor än den pinsamma inkompetens de nu ger intryck av om de ska kunna fylla sitt påstådda demokratiska uppdrag. Dessutom måste den journalistiska identiteten, på alla nivåer inom media, vara starkare än klättermentaliteten. Den gamla föraktade, men obrydda och orädda, murveln måste bli ett ideal hellre än strävan efter en egen liveshow. Frågan är bara hur vi kan förmå ”våra” anställda inom public service-medier att byta spår. Om detta skulle jag vilja se en djupare diskussion eftersom makten numera inte utgår från folket utan från media och den samhällsklass, de en procenten, som media inte vill ifrågasätta eller avslöja.

 

Hoten mot svensk demokrati avslöjas i ny bok.

Jag förstår varför den nyligen utkomna boken Fallet Julian Assange inte recenseras eller presenteras eller diskuteras i svenska medier; Den är rena dynamiten.

FN-specialrapportör om tortyr Nils Melzer har under de senaste åren gjort en djupgrävning i hur media, rättsväsende och politiker hanterat Julian Assange. Melzer har kommit till slutsatsen att Assange utsatts för skrämsel, isolering, godtycke och förnedring, dvs psykisk tortyr. Orsaken är politisk. Assange ska straffas för att han och Wikileaks avslöjat krigsförbrytelser, brott mot mänskliga rättigheter, korruption, svågerpolitik och maktmissbruk. Och eftersom dessa brott utförts av USA så blir Assange avslöjande inte hyllat av media, rättsväsende och politiker, till skillnad mot om brotten gjorts av Ryssland, Kina, något afrikanskt land, eller sk skurkstat. I stället blir Assange straffad genom förtal, förföljelse, fängslande och psykisk tortyr. Som Melzer skriver så är mänskliga rättigheter och FN ingenting som respekteras eller tas hänsyn till av länder som Sverige och USA när andra intressen, såsom ekonomiska, anses viktigare.

Läs boken och få se Sverige så avklätt som det verkligen är, bakom den falska retoriken som varande en humanitär stormakt. Hyckleriet är enormt och är det största hotet mot den lilla rest av demokrati som återstår i Sverige.

Nils Melzer skriver:
”När jag undersökte fallet Assange hade jag ofta ett intryck av att uppleva en modern iscensättning av Kejsarens nya ­kläder.
Vi känner alla till historien: Bedragare lurar kejsaren att skaffa sig nya kläder som de påstår är synliga för alla utom för de ”dumma” och ”odugliga”. I själva verket är kläderna naturligtvis inte bara osynliga, de finns inte. Men då varken kejsaren eller hans underlydande vill framstå som dumma eller odugliga låtsas de som om de kunde se kläderna, och under en offentlig parad applåderar hela folket härskarens nya praktfulla kostymering. Tills plötsligt ett barn får lögnen att spricka genom att utropa: Men kolla då, han har ju ingenting på sig!
Så är det också i fallet Assange. Trots att de ­inblandade myndighe­ternas maktmissbruk blivit allt mer uppenbart har detta hittills nästan fullständigt förtigits såväl av de ledande medierna som av regeringar och den breda allmän­heten.
I stället har man lydigt upprepat det offi­ciella narrativet om Assange som våldtäkts­man, hackare, spion och narcissist, en ­per­son som har oskyldiga människors blod på sina händer och som till slut måste få sitt rättmätiga straff.
Även här måste det till slut komma någon som fördomsfritt tittar närmare på saken och gör slut på denna mardröm genom att säga: Men kolla då, kejsaren har ju ingenting på sig!
Just detta, kära läsare, är syftet med denna bok.”

Jag ringde igår, den 10 november, till Kanelvals förlags förläggare och ägare Björn Eklund för att fråga hur många recensioner som publicerats om boken Fallet Julian Assange sedan den kom ut den 29 oktober.
Den enda recension som hittills publicerats är Stina Oskarssons i SvD. Aftonbladet har sagt att de ska komma med en recension, vilket ännu inte inträffat. Dick Sundevall gör en positiv presentation i Magasinet Paragraf som avslutas med ”Jag kan verkligen rekommendera boken. Det är bland det absolut bästa jag läst vad gäller faktaböcker.”
Björn skickade ut hundratals recensionsexemplar runt den 20 oktober, något senare till landsortspressen. Han har även skickat till Journalistförbundets tidning Journalisten. Med tanke på att Assange är åtalad i USA för att ha publicerat hemligstämplade dokument så borde seriösa journalister kunna identifiera sig med Assange och skrämmas av hur Assange hanterats pga sin journalistiska gärning.
SVT och SR som så gärna uppmärksammar oss på rättsvidrighet, krigsförbrytelser, brott mot mänskliga rättigheter m.m. när länder utanför västvärlden anklagas tiger nu som muren. När Sverige och USA är de som skiter i rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och internationella regelverk är SVT och SR som vanligt ovilliga att berätta det för oss. Hyckleriet är enormt.

Jag brukar tänka som så att: Vi lever i den sinnessjukaste tiden, i det sinnessjukaste landet. Ständigt får jag belägg för mina teser. Vi lever i en tid då makthavarnas agerande mörkas och hemlighålls från folket och från demokratiskt inflytande, i en fascism-liknande  symbios mellan politiker, storföretag och media.

Forskning kan vara objektiv vetenskap likväl som ren propaganda

I boken Slaget om framtiden : Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö granskar två forskare Jenny Andersson och Erik Westholm – med professors titel vid Uppsala universitet respektive Statens lantbruksuniversitet – två olika forskningsprojekt finansierade med bl a statliga medel. Det som granskas är hur vetenskapliga dessa forskningsprojekt är. Vilar forskningsresultaten på objektiv vetenskaplig grund eller är det ren propaganda? Ett av forskningsprojekten som granskats är skogsforskningsprojektet ’Future Forests’.

Nedan är godbitar ur boken, väl värda att läsa för att förstå att forskningen och dess roll i vårt samhälle. Många gånger handlar forskning inte om objektiv vetenskap utan om ren propaganda. Så lita inte blint på experterna/forskarna, kolla vem som finansierar deras forskning eller betalar deras lön.

— Nedan ur: ’Slaget om framtiden : Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö’ —

Var Future Forests en back-casting studie eller inte? I en sådan studie ställer man upp ett önskat mål att nå och forskningsfrågorna handlar om hur man kan nå målen.

Vår studie visar hur institutionella system kan sträva efter att bevara sin ställning genom att exkludera kunskap som inte passar in i deras rationalitet eller intressesfär.

Den framtidsbild som kom ut ur programmet hade till stor del definierats i förväg i en förhandlad samverkan mellan universitet, industri och stat. Den utvalda framtidsbilden styrde i sin tur formuleringen av utlysningen, urvalet av forskare och forskningsfrågor, kommunikationen inom forskningsprogrammet och senare med omvärlden. Forskningsprogrammet kan beskrivas som en successiv sortering där vissa finansiärer kunde definiera vad som är relevant och skapa ett slags konsensus kring det.

En av de tematiska arbetsgrupperna publicerade en vetenskaplig artikel i högprestigetidskriften Nature, med forskningsresultat som pekade på att skogar med en variation av trädslag genererar mer ekosystemtjänster och samtidigt mer biomassa än monokulturer med bara ett trädslag. Detta budskap stod i konflikt med den linje som styrelsen ville driva inom programmet (dvs. i huvudsak monokultur). En av författarna fick lämna programmet på grund av detta. På följande sätt uttrycktes det i en av våra intervjuer i programstyrelsen: ”[…] vissa saker har kört i diket lite grann. Det var en uppsats […] jag tycker de gick vilse rejält […] jm försvann ur programmet på grund av det.”

När programchefen skulle avgå efter ca två år så var det inte helt enkelt för man sökte någon som kunde uppfylla de muntliga löftena till finansiärerna, dvs. sådant som inte stod i programplanen.

När programmet gick in i en andra fas 2012 så var det uttalat att man valde forskare som skulle ”tala samma språk” dvs. kunna bidra till syntes/konsensus.

Så kom berättelsen om skogens framtid att utformas vid sidan av traditionell vetenskaplig bedömning och skogsindustrins specifika förväntningar på framtiden kunde ta form och sedan förankras i ett offentligt finansierat forskningsprogram vid universiteten och på så vis få den tyngd som skulle användas till olika former av lobbying, i första hand mot staten och den nationella skogspolitiken. De gradvisa förändringarna, vad som finansierades och vad som inte finansierades, vem som fick vara med i andra etappen osv, fungerade som sätt att kontrollera skogsdiskussionen och bereda väg för slutsatserna.

Resultaten från Future Forests kunde sedan användas av skogsindustrin i annonskampanjer och tv-reklam med den vetenskapliga legitimitet forskningsprogrammet hade skapat.

Forskningsprogrammet rymmer skilda processer som ger olika slags kunskap och legitimitet. Men det är finansiären som har makt att bestämma vilken forskning som ska kommuniceras vidare och bli det ”politiska” budskapet från programmet.

Vi understryker det därför att några forskare som var med i programmet reagerat på våra slutsatser genom att insistera på att ingen aktivt styrt deras forskning. Men slutsatsen här är att ibland behöver mäktiga aktörer inte aktivt ingripa i forskning eller forskningsresultat, utan inflytande över forskningen kan vara mera subtilt och exempelvis handla om vilka frågor som prioriteras över andra, vem som får vara med och inte, och vilka resultat som lyfts framför andra.

Under 2017, efter programmets avslutning, skrev förre programchefen i Future Forests under sex debattartiklar bara i SvD med budskapet att vi borde odla skog mer intensivt i Sverige med hänsyn till klimatfrågan.198 Därmed hade också Future Forests och skogsfakulteten vid Sveriges Lantbruksuniversitet uppfyllt de löften till finansiärerna som gavs i samband med att forskningsprogrammet tog form och blev ett Mistraprogram.

I den här typen av samverkansinriktad forskning överförs ideal från industriteknisk forskning till samhällsvetenskap och humaniora. Det som då kan hända är att forskarna förlorar sin självständiga utsiktspunkt och blir politikproducenter. Forsk­ningen blir invävd i dagens agendor och delaktig i att skapa konsensus och legitimitet kring vissa beskrivningar av framtidsutmaningar. Avvikande röster tonar bort och alternativ till dagens dominerande synsätt går förlorade. Det här är särskilt problematiskt när det sker i stora tvärvetenskapliga program med kraft att påverka beslutsfattare. Programmen kan i värsta fall bli ett slags megafoner för förutbestämda idéer, präglade av vissa intressen. Det kan t. ex. röra demokrativärden eller avvägningar mellan motstående intressen: exploatering mot bevarande, miljövärden mot produktionsvärden. Genom att de kallas framtidsstudier får de också ett särskilt genomslag. Det som går förlorat är kunskap om alternativa framtider, andra synsätt än dagens, möjligheten att förändra samhället bortom dagens intressenter och idéer.

För att en framtidsbild ska bli dominerande krävs det ofta makt, antingen offentlig makt i form av lagstiftning eller policyer, eller makt som i någon mening bygger på finansiella resurser, exempelvis lobbying, sponsring av forskning eller förmåga att på annat sätt påverka forskningsresultat eller deras spridning.

Ignorans är ett begrepp inom den kritiskt sinnade sts-forsk­ningen för processer i samhället som kännetecknas av icke-lärande eller okunskap snarare än av verkligt lärande. Veten­skapshistoriker har länge påpekat att det är en social process som bestämmer vad som blir accepterat som vetande och kunskap. Vad som betraktas som fakta, nyttigt eller relevant, ändrar sig över tid.

Inom den s. k. agnotologin har Linsey McGoey beskrivit hur ekonomer under den senare delen av 1900-talet nästan helt övergav forskning om ojämlikhets­effekter av olika ekonomiska processer. Istället började de fokusera på snävt idealiserade modeller som sades leda till optimala utfall, även när dessa empiriskt visade sig stämma dåligt med verkligheten och trots helt centrala inomvetenskapliga diskussioner om detta över tid. Ett annat exempel på produktion av ignorans eller irrelevans är när McGoey och William Davies visat hur de prediktionsmodeller som medverkade till att skapa finanskrisen 2008 inte alls övergavs efter krisen.

Sociologen Steve Rayner hävdar att det finns ett antal strategier för att hantera vad han kallar uncomfortable knowledge. Obekväm kunskap är kunskap som ifrågasätter centrala samhällsmål, stora strukturer, viktiga kapitalintressen eller former av konsensusarrangemang. Strategier för att på olika sätt hantera obekväm kunskap kan inkludera förnekelse, avfärdande, avledande av uppmärksamhet och förskjutning. Att förneka handlar om att beslutsfattare i det offentliga eller i närings­livet inte bryr sig om relevant kunskap utan föredrar att hålla sig till förlegade resultat etc. Att avfärda fordrar som regel aktiv mobilisering av annan kunskap som visar varför viss kunskap inte är relevant. Att avleda uppmärksamheten kan handla om att möta obekväma former av kunskap genom att initiera annan viktig eller mer sensationell kunskap som då tar större plats. Att förskjuta kunskap, slutligen, handlar om att använda forskningsresultat för att beskriva ett annat problem än dem som de utformades för att hantera.

Det är viktigt att förstå hur framtidsstudiemetodik och scenarioanalys används, antingen för att beskriva ett flertal möjliga utvecklingsvägar eller för att aktivt lyfta fram ett dominerande scenario och sedan orientera forskningsprocessen kring denna. Om scenarierna inte används för att faktiskt skapa mångfald har de inte en kunskapsskapande funktion, utan en legitimerande.

Ignorans är när kunskap på olika sätt osynliggörs av den som bestämmer vad som är relevant. Normalisering är när sådant som är uppenbart orimligt inför framtiden görs till något normalt. Förlängning av nuet är när aktörer i dagens samhälle arbetar för att vidmakthålla sina intressen även då de är orimliga i ett större sammanhang eller i ett längre framtidsperspektiv.

Betydelsen av att värdera olika utvecklingsvägar och deras effekter på samhällsorganisationen, hur de påverkar levnadsvillkoren för olika grupper och på olika platser har med tiden fallit bort också från framtidsstudierna. I många stora forskningsplattformar och utvecklingsprojekt är istället strävan efter konsensus ett centralt mål. Man tänker sig att om man bara kan få alla aktörer att dra åt samma håll så kommer handlingskraft att uppstå genom att man inte spiller kraft på att diskutera konflikter eller skiljaktigheter. Men när alternativa vägar till framtiden inte är synliga så framstår ”business as usual” som den enda vägen och resultatet är därför en skenbar avpolitisering; det finns bara en väg framåt. Det syns inte att en förlängning av nuet också är ett politiskt val. Det är ett problem att i dessa framtidsstudier ägnas så liten uppmärksamhet åt vilken kunskap som kommer in i processen och vem som sorterar och värderar den kunskap som används. De som deltar har ofta en egen stark uppfattning om hur framtiden bör bli eller representerar specifika intressen. Så dessa framsynsprocesser kan bära på dolda agendor. Ibland är det ren lobbyism, att projektet redan från början har en föresats att driva en tes om någon framtid som samhället borde anpassas till. När staten är medfinansiär till sådan forskning blir resultatet statsfinansierad lobbyism riktad mot staten.