logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Medierna är roten i demokratin

Politik - måndag 4 september 2017

Medierna är roten i demokratin! Det får vi inte glömma när vi talar om mediernas ansvar. Medierna är vår vanligaste länk till våra politiska företrädare och verkligheten utanför vårt närområde.

Vi upplever världen genom media. Utifrån mediernas rapportering grundar vi våra värderingar, om människor, om länder och om händelser. Demokrati kräver en opartisk nyhetsförmedling.

Jag utgår ifrån att vi alla vill kommunicera så effektivt som möjligt. Jag utgår ifrån att vi är demokrater i själ och hjärta. Jag förutsätter att vi alla vill vara sanna, utan det övertag som lögnen kan ge.

Självcensuren i medierna måste uppmärksammas. Det är inte acceptabelt att journalisterna förtiger förhållanden som deras arbetsgivare inte vill ska nå offentligheten. Den nykolonialism som går under namnet globalisering och den accelererande utsugning av arbetarna som går under namnet flexibel arbetsmarknad framställs enbart ur storföretagens perspektiv. Den anpassning som u-länderna och även arbetarklassen i i-länderna tvingas till, på grund av storföretagens önskemål om ännu högre vinster, får vi inte läsa eller höra talas om.
Medierna och politikerna underordnar sig de multinationella företagen i dess kamp mot folklig demokrati, och journalisterna blir dess språkrör. Med en ”köpt” journalistkår som förmedlar halva sanningen kommer debatten aldrig till stånd, och samhällsförändringarna kan genomföras utan märkbart folkligt motstånd. Helt enligt storföretagens planer.

Moralism ska hålla arbetarklassen kvar i fållan som produktionsboskap. Med ständiga mediala påhopp påtalas för arbetarna hur lata de är och vems ansvar det är när ekonomin går dåligt. Den ekonomi som framställs vara livets mening är kapitalägarnas piska på arbetarnas ryggar. De ryggar som kapitalisterna lättjefullt rider på genom livet.
Arbetarna måste vara ansvarsfulla. Arbetarna måste öka sin produktionstakt. Arbetarna måste hålla igen på sina förväntningar om en bättre framtid. Annars går det åt helvete, säger kapitalisterna och deras journalister i kör. Den omvälvning som skulle kunna ge arbetarna en lön som motsvarar värdet på sin produktion hotar kapitalisternas profiter, och skulle tvinga kapitalisterna att själva nöja sig med en levnadsstandard som motsvarar deras samhällsnytta.
Inget roligt framtidsscenario för utsugarna, och därför heller inget roligt scenario för ja-sägarna inom media.
Därför tiger journalisterna om att utgifterna för riksdagsledamöternas inkomstgarantier och förtidspensioner ökar med en takt som är högre än ökningstakten av arbetarnas sjukskrivningar och förtidspensioner var när den var som mest. Däremot förmedlar journalisterna gärna och ofta bilden av arbetarklassen som en parasiterande hoper fuskande kverulanter. Moralismens piska viner över de som betalar både sin egen och utsugarnas livsföring.
Journalisterna är de som slår, och mellan slagen – raderna – framträder ett förakt för den samhällsgrupp som journalisterna har minst kontakt med. En främlingsfientlighet som har sin grund i det faktum att majoriteten journalister kommer från medelklassen. De umgås helst med andra journalister och inte de som arbetar med kroppen och skulle kunna ge andra perspektiv.

Skriv kommentar


Medierna är inte bättre nu än på George Orwells tid

Politik - torsdag 29 juni 2017

Medierna har problem. De har ekonomiska problem. Och de har problem med sin trovärdighet. Det är inte svårt att se att problemen hänger ihop. Varför ska man ta del av lögner och halvsanningar? Och varför ska man betala för att bli vilseledd?
Men medierna själva förmår inte inse fakta. De är faktaresistenta och hämtar sin verklighetsbild ur sin egen mediebubbla. Medierna hävdar att det är de som berättar sanningen och att de som lever i verkligheten har fel. Knappast en hållning som leder till ökad trovärdighet eller bättre journalistik. I stället tror medierna att journalistiken blir bättre och trovärdigheten ökar om man sätter en kvalitetsstämpel under artiklarna. En kvalitetsstämpel som på inget sätt förändrat innehållet i artiklarna. Artiklarna är lika vinklade och med citat av samma partiska så kallade experter som tidigare. Medier tror att de kan lura människor till att tro att journalistiken är bra; opartisk, sann och relevant. Men syftet med den så kallade journalistiken är detsamma: Inte att förmedla sanningen utan att påverka opinionen och politiken i önskvärd riktning. För det är det som är pressfrihet.

Pressfrihet = Rätten att med lögner och halvsanningar styra den allmänna opinionen och politiken i önskvärd riktning.

Medierna tycks i alla tider ha haft ett annat syfte och andra ideal än de utger sig för att ha. Läser man George Orwells förord till hans roman Djurfarmen som utkom precis efter andra världskriget – efter att först fått flera förläggare att inte vilja ge ut den pga att den hade en för den tiden kontroversiell hållning mot Sovjetunionen – så känner man igen sig nu sjuttio år senare. Byt ut Sovjet och Ryssland i George Orwells text mot USA så ger George Orwell en exakt beskrivning av dagens medier.

Den största faran för tanke- och yttrandefriheten för närvarande är inte Informationsministeriets eller någon annan myndighets direkta inblandning. Om förläggare och redaktörer anstränger sig för att vissa frågor inte ska komma i tryck, är det inte för att de är rädda för att bli åtalade, utan för att de är rädda för den allmänna opinionen. I det här landet är intellektuell feghet den största fiende som en författare eller journalist ställs inför, och detta faktum tycks mig inte ha diskuterats i den grad som det förtjänar.
[…]
Impopulära idéer kan tystas ned och obekväma fakta förtigas utan något behov av officiella förbud. Alla som har vistats länge i ett främmande land känner till exempel med sensationella nyhetsnotiser – saker som på sina egna meriter får de stora rubrikerna – som har hållits borta från pressen, inte för att regeringen har lagt sig i, utan på grund av en generell stillatigande överenskommelse att »det inte passar sig« att omnämna just detta faktum.
[…]
Var och en som utmanar rådande ortodoxi finner sig själv tystad med överraskande effektivitet. En genuint omodern åsikt får nästan aldrig en chans att försvara sig, vare sig i populärpressen eller i kultursnobbarnas tidskrifter.
[…]
Det som för tillfället krävs av den rådande ortodoxin är en okritisk beundran av Sovjetryssland. Alla vet detta, nästan alla agerar utifrån det. All seriös kritik av den sovjetiska regimen, varje avslöjande av sådana fakta som den sovjetiska regeringen helst ser förblir i det fördolda, är så gott som otryckbart.
[…]
När som helst uppstår en ortodoxi, en mängd idéer som alla rättänkande människor förväntas acceptera utan att ifrågasätta dem.
[…]
I den ena kontroversiella frågan efter den andra har den ryska ståndpunkten accepterats utan granskning och sedan publicerats med total missaktning av historisk sanning och intellektuell hederlighet.
[…]
Om man älskar demokrati – så lyder argumentet – måste man krossa dess fiender till varje pris. Och vem är då demokratins fiender? Det förefaller alltid som om det inte enbart är de som angriper den öppet och medvetet, utan också de som »objektivt« utsätter den för fara genom att sprida falska doktriner. Med andra ord, demokrati inrymmer förstörelsen av allt oberoende tänkande.
[…]
Dessa personer inser inte att om du uppmuntrar totalitära metoder så kommer kanske en dag då de används mot dig i stället för för dig.
[…]
Resultatet av att predika totalitära doktriner är att försvaga instinkten med vilken fria människor vet vad som är farligt eller inte.
[…]
Om frihet över huvud taget betyder något är det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra.
[…]
I vårt land är det liberalerna som fruktar friheten och de intellektuella som vill smutsa ned intellektet. Det är för att dra uppmärksamhet till detta faktum som jag har skrivit detta förord.

Jag ska här presentera några mycket namnkunniga och erfarna journalisters synpunkter på journalistik.

Göran Rosenberg skriver i sin bok ‘Tankar om journalistik’:

”Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

Rosenberg berör också lokalpressen. 😉

”Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”

Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:

”Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”

Anders R Olsson skriver i sin bok ‘Lögn, förbannad lögn och journalistik‘:

”Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”

Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ‘Är granskningsnämnden en politisk domstol?‘. Hans bakgrund och slutsats var följade:

”I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
[…]
”Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

Ekots Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren berättade om hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Efter hennes krönika insåg  jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.

Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.

Skriv kommentar


Sverige och svenskarnas perspektiv saknas i medierna

Politik - tisdag 20 juni 2017

Anna Hedenmo drog överraskande igång en liten debatt i medierna angående mediernas mörkande av problemen med invandringen. Vilket fick Jesper Strömbäck, professor i journalistik, att rycka ut till mediernas försvar. Som kommentar till Jesper Strömbäcks text vill jag anföra följande:

Jesper Strömbäck visar att det visst går att ljuga utan att ljuga; vilket medier medvetet använder när de vill påverka opinionen utan att det ska framgå så uppenbart att gemene mediekonsument genomskådar det. Av någon som kallar sig forskare kan man däremot kräva att forskningsetiken gäller och att ingen politiskt opinionsbildning ska vara dold i forskningsresultatet.

Hur är det då med mediers rapportering om problem relaterad till invandring? Åsa Linderborg hävdade i en mediedebatt för några år sedan att hennes kultursida i Aftonbladet minsann problematiserade invandringen. Och visst gjorde den det. Så Åsa Linderborg ljög inte, men ljög ändå, precis som Jesper Strömbäck nu gör. För media skildrar enbart problem ur invandrarnas persepktiv: Att de inte integreras i samhället eller utvisas eller är utvisningshotade eller bemöts med rasism. Att det förhåller sig så tror jag ingen som klagar på medias mörkning i invandringsfrågan inte håller med om. Men det som efterlyses är ju inte problem formulerade utifrån invandrarnas perspektiv utan problem skildrade ur Sverige och svenskarnas perspektiv. Vill inte Jesper Strömbäck förstå det? Förstår han överhuvud taget skillnaden mellan invandrares och Sverige och svenskarnas perspektiv? Det verkar inte så. Det senare perspektivet har aktivt motarbetats av medierna och den moraliserande pk-eliten.

Skriv kommentar


Förnedringen jag känner på min 51-årsdag

Politik - fredag 26 maj 2017

Idag är det min födelsedag. Det är ingen glad dag. Mina födelsedagar påminner mig extra mycket – mer än andra dagar – om min förlamande feghet att inte våg ta mitt liv. Så har mina födelsedagar varit sedan sena tonåren. Idag fyller jag 51…

Det sprids uppgifter i media om att man kan få hjälp mot depression , ångest och självmordsambitioner. Hjälp skulle jag vilja ha.
Eftersom min självmordsambition numera grundar sig på den förnedring jag är utsatt för samt ekonomisk stress hjälper inte s.k. lyckopiller.
Att som lösning medicinskt avtrubba förmågan att känna förnedring är en förnedring i sig; Förnedringen kvarstår men jag kan inte uppleva den lika starkt.
Likaså är medicinering ingen hjälp mot ekonomisk stress.

Utan att fördjupa mig i medicinering som bot för depression, ångest och självmordsambitioner vill direkt jag göra klart att jag medicinerat med olika sorters s.k. lyckopiller under många år. På mig fungerar de så att jag blir och känner mig avtrubbad. Och de ger absolut ingen eufori, vilket t ex. hasch ger. Lyckopiller gör att jag inte kan ägna mig åt intellektuella sysslor som att tänka, läsa och skriva på ett så intelligent och skärpt sätt som dessa sysslor kräver.

Efter att ha avfärdat s.k. lyckopiller som hjälp återstår endast rent konkret hjälp mot min psykiska ohälsas grundproblem.

Som hjälp mot ekonomisk stress mottar jag gärna månatligt ekonomiskt stöd på samma nivå som riksdagsledamöter kravlöst erhåller efter 12 års tjänstgöring. Det kan inte föreligga några som helst moraliska eller andra problem att erbjuda mig och alla andra, som liksom avsuttna riksdagsledamöter inte har ett arbete som ger 50 000 kronor i månaden, ett så generöst ekonomiskt stöd . I en representativ demokrati ska självfallet inte de valda företrädarna ha andra och bättre trygghetssystem och villkor än de medborgare de representerar. En sådan orätt finns det inte demokratiskt stöd för bland folket, som all makt ska utgå ifrån enligt regeringsformen.
Därmed förväntar jag mig att min ekonomiska stress är ett minne blott inom kort.

Som hjälp mot förnedringen behöver en hel del åtgärdas. Med tanke på att Sverige skrivit under FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – där det i det engelska orginalet talas om värdighet (dignity) medan det i den svenska översättningen av någon anledning översatts till värde – förväntar jag mig att även dessa åtgärder kommer att bemötas positivt och genomföras. Värdighet är alltså viktigt. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som motsätter sig detta. Inte heller i det övriga offentliga Sverige – media, myndigheter, organisationer – finns någon som motsätter sig FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Värdighet är motsatsen till förnedring. Att bli manipulerad; utsatt för det offentliga Sveriges lögner, halvsanningar och förtigande är förnedrande. Det strider dessutom mot den demokratiska idén att medborgarna ska vara upplysta och kunna göra rationella val. Rationella val kan bara göras om medborgarna känner till alla fakta som behövs för beslutet. Bland demokratiskt sinnade människor och institutioner finns inte fog för lögner, halvsanningar och förtigande. Dessutom är det inte värdigt att utsättas för detta.

När värdigheten är återställd är jag inte längre förnedrad; deprimerad och ångestfylld. Då kommer jag inte längre att längta efter att få dö. Då kommer jag att känna hopp inför framtiden; för min egen del, för media och politiker, för representativa demokratin och för Sverige.

FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA – Artikel 1
Engelskt orginal: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.”
Svensk översättning: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Skriv kommentar


Jag håller på Donald Trump

Politik - söndag 8 maj 2016

150810-001

Mainstreammedia tycker att USA:s presidentval är det viktigaste som finns. Våra ögon och öron kan inte undkomma detta långdragna mediedrama. Något som mainstreammedia däremot inte tycker är ett dugg viktigt är värdlandsavtalet; att NATO ska få ha militära baser i Sverige. Riksdagen ska fatta beslut om värdlandsavtalet på min  födelsedag den 26 maj. Det skulle inte förvåna mig det minsta om mainstreammedia redan dagen efter, den 27 maj, då det är för sent att påverka, kommer att börja granska värdlandsavtalet i detalj och dess följder för Sverige; svenskt självstyre och svensk säkerhet.

Vår utrikesminister Margot Wallström skrev i ett uttalande häromdagen angående NATO-medlemskap:

Dessutom är det på sin plats att understryka att Nato domineras av den största medlemmen, USA. Vi vet inte vem som blir amerikansk president i höst. Jag tror vi är överens om att vi inte vill att Donald Trump ska ha ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik.

Det Margot Wallström skrev i sista mening innebär att hon anser att om Sverige ansluter sig till NATO så får USA ”ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”. Ett värdlandsavtal innebär i praktiken att USA:s inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik ökar från en redan oacceptabelt hög nivå. Jag önskar att Sverige och dess politiker skulle vara, i demokratisk ordning, underställda svenska folket, inte USA. Men just för att mainstreammedia och politikerna är så glada och stolta över att få vara Washingtons nickedockor håller jag på Trump i presidentvalet. Tänk så roligt det ska bli att få se alla dessa ”oberoende” och ”opartiska” s.k. journalister fortsätta sprida USA:s världsbild som den enda och rätta sanningen. Fast det då blir Trumps världsbild som är den enda och rätta sanningen enligt svenska mainstreammedier.

Hittade en väldigt klarsynt artikel – Trump och den liberala intelligentsian – om Trump och hyckleriet i den kritik som riktas mot honom. Artikeln måste läsas eftersom den innehåller insikter som är utestängda från svenska mainstreammedier. Jag har plockat ut godbitarna ur artikeln och publicerat nedan.
Artikeln är skriven av  Jean Bricmont. Hela artikeln kan läsas på svenska, engelska eller orginalspråket franska.

Den indignerade eliten tillgriper sina käraste ryggmärgsreflexer: de varnar för ”fascism” och återigen för en ny ”Hitler”. Alltsedan Nasser blev ”Hitler vid Nilen”, då han förstatligade Suezkanalen, har nya Hitlerfigurer vuxit fram som svampar i höstskogen: Milosevic, LePen, Putin, Gaddafi, Saddam Hussein, Assad har samtliga utsatts för denna jämförelse.

Hur skulle Trumps presidentstyre kunna bli värre än Vietnamkriget, bombningen av Kambodja och Laos, alla Mellanöstern -krig, stödet till apartheidregimen i Sydafrika, till Suhartos massakrer i Indonesien, till alla Israels krig. Hur kunde det bli värre än massakrerna i Mellanamerika eller statskupperna i Latinamerika eller Iran ? Eller värre än de embargon som förorsakar umbäranden för folken i Kuba, Iran, Irak, liksom all upprustning som påtvingas länder tvingade att försvara sig själva mot fientligheten och hoten från USA.

Som en kommentator, John Walsh, frågade: vilket är värre, nedvärdera folk pga. ras eller religion eller döda dem i hundratusental ?

Men eftersom vi lever i en kultur där ord betyder mer än dåd, och Clinton håller sig med en fulländad politiskt korrekt vokabulär, är en sådan rasism osynlig. Självfallet, det som i slutändan spelar roll är inte om dessa människor dödades av ”rasistiska” motiv, utan det faktum att de dödades i krig som kunde ha undvikits och som inte bedrevs i självförsvar av USA.

Som Thomas Frank förklarat, om miljontals amerikaner ställer sig bakom Trump, är det för att han för dem förkroppsligar deras eget uppror mot etablissemanget, högerns såväl som vänsterns i deras inbördes perfekta arbetsfördelning. Högern vill försäkra sig om fritt tillträde till marknaderna, medan den neokonservativa grenen trummar för ständiga krig mot inbillade hot och vänstern åberopar ”mänskliga rättigheter” som sin förevändning.

Frågan om protektionism visavi frihandel är komplicerad, men att den innefattar klassaspekter kan inte bestridas. För personer med fasta inkomster kan det vara en förmån att kunna importera varor tillverkade i låglöneländer eller att anlita tjänster som erbjuds av arbetare därifrån. Men för personer som i den alternativa situationen skulle vara de som i hemlandet tillverkar varorna eller står för tjänsterna är låglönekonkurrensen ett problem och dessa personer är benägna att applådera Trumps tal till stöd för protektionism och immigrationsbegränsning.
Den intellektuella vänstern (som i hög grad åtnjuter fasta inkomster, bl.a. som universitetslärare) har helt kringgått denna problematik genom att betrakta frågan ur rent moraliskt perspektiv: vore det inte underbart att leva i en värld öppen för alla, utan rasism och diskriminering ?
Kort sagt, budskapet till den vita arbetaren som mist sitt jobb som en följd av utlokaliseringar, som inte har något annat alternativ än att jobba som pizzabud, är att han borde vara förtjust över att kunna leva i en mångkulturell värld, där man kan ta en bit sushi, lyssna till afrikansk musik och resa på semester till Marocko.

Genom att framhålla minoriteters behov, genom att fokusera på allt som kan förmodas vara olikt eller marginellt, kommer ekonomiskt privilegierade intellektuella att visa omedvetenhet om klassaspekten i sitt resonemang, där den odugliga killen ofrånkomligen är den vanliga killen, som visar sig vara rasist, nationalist, instängd i sin inskränkthet.
Det dolda föraktet för den vita kristna majoriteten, som förmodats vara evigt privilegierad till följd av födselns nycker, i en tid när den i själva verket befinner sig i total upplösning, undergående ekonomisk och moralisk kris, detta kunde inte undgå att leda till motreaktion. Trumps kampanj kan delvis ses som den ”vita identitetens reaktion” på identitetspolitiken, vilken utlöst ramaskrin av indignation från den rättänkande vänstern.

Slutligen måste vi fråga oss vad Trumps kampanj innebär för oss, vasallerna, europeiska medborgare i Imperiet, berövade rätten att rösta i USA. En populär revolt i ett land som förutsätts vara föregångare för allt som står för det bästa, och som vårt europeiska bygge försöker imitera genom att följa ledarskapet, detta innebär ett bekymmer för våra eliter.

Skriv kommentar