Ekot har en politisk dagordning

140421-005

Läste i Fria tidningen att Sveriges Radio censurerar inslag om Gaza. Det är verkligen en lysande och avslöjande intervju som Fria tidningen gör med Ekots tillförordnad ansvarig utgivare Katarina Schulz. Hon är helt utan svar och förklaring till varför hon valde att censurera ett uttalande i en intervju. Men det är så tydligt i linje med Ekots mångåriga politiska dagordning.

Ett annat tydligt exempel har nästan ett decennium på nacken. Jag väljer trots det att nu ta upp det. Jag vill att ni framöver ska bli uppmärksamma på vad Ekot säger och vad de riktar sin uppmärksamhet mot, ty Ekots politiska dagordning ligger fast. Nionde november 2005 skickar jag ett mejl till Ekots dåvarande utrikeschef Ginna Lindberg, hon är nu Ekots programchef. I meljet skrev jag följande:

Hej!
”Sveriges roll i förintelsen ifrågasätts” är ett av kvällens inslag i Ekot. Det är väl lysande att sextio år efter en händelse kunna ifrågasätta och lyfta fram hur det officiella Sverige bestående av politiker, näringsliv och media, agerade då. Men varför är det så svårt att redan idag ta tag i hur det officiella Sverige agerar i dagens utrikespolitiska frågor? Ska ni i media komma 60 år efter USA’s napalmbombing av Falluja och påstå att ni inget visste? Vad är i så fall det för hållning? Betänkt att ni har ett mycket stort ansvar för opinionsbildningen och därmed för hur saker och ting utvecklar sig.
Italiensk TV visade nyligen en dokumentär om de brott mot folkrätten som USA begick när de napalmbombade och dödade alla utan urskilljning i Falluja. Den filmen finns att se här: http://www.informationclearinghouse.info/article10907.htm
Ni på Ekot väljer att, likt 1930-1940 -talets svenska mainstreammedia som gav sitt stöd till nazityskland, stödja dagens krig med alla dess övergrepp och mördande av oskyldiga människor. Hoppas ni har kurrage nog att stå upp för detta och inte komma med fega undanflyckter i framtiden då vinden vänder. Ni vet ju vad som försigår.

Två dagar senare, elfte november 2005, får jag svar från Ginna Lindberg. Hon skriver:

Hej,
tack för ditt mail.
Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter.
Vänliga hälsningar
Ginna Lindberg
Utrikeschef SR Ekot

Fem dagar senare, sextonde november 2005, kunde Ekot berätta sanningen; att USA använt fosforbomber i Faluja. Då hade Ekot fått kännedom om att en US-amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Falluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant, men som italienska TV-kanalen RAI gått ut med en dryg vecka tidigare. Då skrev jag ytterligare ett mejl till Ginna Lindberg:

Hej igen!
Nu kanske det är dax att gå vidare med ett inslag om FOIs inkompetens alternativt lögn.

Ni som hänger med och lyssnar på Ekot och de redaktioner som lyder under Ekot – P1 morgon och Studio ett – vet att just FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) och Försvarshögskolan är de organ vars medarbertare oftast får framträda som så kallade experter när det gäller USA:s krigsföring runt om i världen. Och genom att välja rätt ”experter” kan man som medieredaktion försäkra sig om att få ”rätt” svar. Då slipper man censurera.

Läs också: Vilhelm Moberg:s brev till dåtidens Radiotjänst med anledning av dess stöd till nazityskland. Den statliga och påstått neutrala och oberoende radion tycks ha förkärlek för de mäktigaste förtryckarregimerna.

Mediekritik av Umberto Eco

140214-003_bw
Texten nedan är ur Umberto Eco:s essaysamling ’Vad kostar ett mästerverk’ utgiven på svenska 1987. Den är till fullo applicerbar även på dagens svenska medier. Läs och lär dig bli mediekritisk.

Televisionären av Umberto Eco

Hur många nyheter innehåller TV:s nyhetsprogram? Hur presenteras de? Hur mycket och på vilket sätt manipuleras de? Från onsdagen den 20 januari till och med söndagen den 30 satte jag mig framför teveapparaten och såg och förde anteckningar över fyra nyhetsprogram per dag: ett på förmiddagen, ett på eftermiddagen och två på kvällen. Jag hoppade över nattsändningen eftersom den är densamma som klockan 20.30 utom vid exceptionellt allvarliga händelser. En sådan studie har gjorts och görs systematiskt och koncentrerat i Bologna av forskargruppen Strumenti Audiovisivi e Pubblico (Audiovisuella Hjälpmedel och Allmänheten) genom att registrera tidpunkter, nyheter och gester och utarbeta noggrann statistik. Men resultatet av deras arbete fyller volymer som inte är lättillgängliga för tevepubliken. Jag begränsade mig till en snabbundersökning (som på grund av programmens repetitiva monotoni åsamkat mig svåra nervösa besvär) eftersom jag bara ville få bekräftelse på ett intryck man ofta får när man ser sporadiskt på något av nyhetsprogrammen. Låt mig förklara: genom mångårigt tevetittande skaffar man sig en negativ bild av nyhetsprogram, som när den sedan jämförs med ett enstaka program tycks bestridas av fakta. Det är svårt att i en enda nyhetssändning finna de monstruösa falsifikationer och ogrundade utelämnanden som borde kräva ingrepp av parlamentskommittén och man blir nästan övertygad om att djävulen i grund och botten inte är så otäck som han utmålas. Men om man försöker se minst tjugo sändningar och sedan jämför dem med tidningarna nästa dag (för att få en tillförlitlig åsiktskurva använde jag mig av tidningarna Corriere della Sera , Il Giorno och Il Manifesto).

Mycket mer subtila former av uppbyggnad och spridning av en nyhet börjar då skönjas och jag har försökt sammanfatta dessa i tio Manipuleringsregler utökade med Mona Lisa-effekten och Pelegattieffekten.

Tevenyheterna klockan 13.30 har formen av en nyhetsspalt för tittare som gått ut gymnasiet. Här förekommer litterära krönikor och på fem dagar såg jag ett reportage om Verga, ett om Max Ernst, ett om Dreyer och ett om Diego Fabbri. Den politiske kommentatorn drar sig inte för att uttrycka ironi, både genom tonfall och uttryckliga kommentarer. Ett typiskt exempel fanns i nyhetssändningen den 27 klockan 13.30, då man berättade om kaparen som dödats av FBI-agenter med följande kommentar: ”beväpnade kapare är det tydligen skottpengar på . . ” Att en kommentator påtar sig det kritiska ansvaret och uttryckligen framför sin kritik är positivt, men på två villkor: att det gäller samtliga nyheter och att det inte åtföljs av en mindre uppenbar manipulering som framförs som objektiv rapportering. I nyhetssändningen den 29 klockan 13.30 ger Gustavo Selva i torr och saklig ton ett slags ledarkommentar till den kinesiska kritiken av Nixonplanen. Nixon har lagt fram en plan ”för fred”, ”och ändå” är Kinas svar ”skeptiskt och negativt”. Kina betraktar de amerikanska villkoren som ”orimliga”, medan andra observatörer anser att detta är det enda ”förnuftiga” sättet att göra slut på kriget. Det kinesiska förslaget innebär ”att Sydvietnam helt enkelt införlivas med det kommunistiska Hanoi”. På samma vis bedöms det kommunistiska toppmötet i Prag explicit som ett sovjetiskt försök att utöva påtryckningar mot Tjeckoslovakien.

Varför ägnas då inte en liknande ledarkommentar åt regeringskrisen, vilken i stället summeras på det mest iskalla och obegripliga sätt? Detta sker på basis av Manipuleringsregel nr l: ”Man kommenterar endast det som kan eller bör kommenteras.” Men resten då? Nyhetssändningen den 27 klockan 13.30 hade inlett raden av notiser angående Vietnams reaktioner på den amerikanska planen, som av kvällsnyheterna hela tiden kallades ”åttapunktsplanen” eller ”Nixonplanen”. Morgonnyheterna lade däremot upp det hela så här: i Vietnam råder ett tillstånd mittemellan krig och fred, Nixon föreslår en ”fredsplan” och vietnameserna vägrar acceptera denna. När man nu fastslagit motsättningen ”krig kontra fred” är det uppenbart att vietnameserna instinktivt placeras på krigssidan, i synnerhet som Nixons förslag hela tiden presenteras som ”erbjudanden”, ”hopp om dialog”, medan den vietnamesiska kritiken omnämns som ”tydligt avståndstagande” eller ”avmätt svar”. Hela kontexten tycks vara utformad för att inpränta uppfattningen att Hanoi vill ha krig och Nixon fred. Här kan vi då formulera Manipuleringsregel nr 2: ”En verkligt vinklad nyhet behöver inga uttryckliga kommentarer utan grundar sig på valet av adjektiv och ett listigt spel med motsättningar.”

*

Förmiddagens nyhetssändning är annorlunda. Om 13.30-sändningen strävar efter att vara som en politisk-kulturell veckotidskrift, så vill denna vara som en folkkär damtidning. De politiska nyheterna är reducerade till ett minimum medan det vimlar av kuriosanyheter: oväder, Varesesjöns rening, intervjuer med alpbor, modekollektioner. Kvällsnyheterna i kanal 1 har däremot den ”oberoende” dagstidningen som modell. Uppläsarna tycks göra sitt yttersta för att vara känslomässigt neutrala och ge sken av att täcka alla nyheter. Nyhetssändningarna i kanal 2 hade en gyllene tid när de leddes av berömda journalister som uttalade sig om dagens händelser och lät olika sidor komma till tals men är nu som en landsortstidning som använder sig av stoff från nyhetsbyråerna och de vill helst klara av det hela på en kvart för att ge plats åt ”Kvitt eller dubbelt”.

Låt oss då ta en titt på kvällsnyheterna i kanal 1. Man håller en neutral ton och aktar sig noga för varje slag av kommentarer men gör ett första urval genom att eliminera vissa nyheter på basis av den grovt tillyxade Manipuleringsregeln nr 3: ”Bättre tiga än tvivla”. Nyhetssändningen den 26 klockan 20.30 berättade om en studentdemonstration i Kairo men försummade att nämna händelserna vid universitetet i Milano, några brandbomber i New York samt att man avgjort frågan om folkomröstningars laga giltighet. I nyhetssändningen den 27 klockan 20.30 nämndes inte strejkerna i Porto Marghera på grund av SAVA:s nedläggning, regeringsrättens dom som gör det omöjligt att jävförklara en domare på grund av hans politiska åsikter, nedläggningen av Paris-jour och inte heller de franska journalisternas strejk mot televisionens intrång. Nyhetssändningen den 28 klockan 20.30 nämnde inte de formella förhör som hållits med tjugofem studenter och lärare i Castelnuovo, de privata opinionsundersökningarna bland kristdemokraterna och de andra partierna i folkomröstningsfrågan och inte heller offensiven i Bonn mot både kommunister och nynazister. Däremot berättade man – uppläsarna minns det säkert – om en dödsolycka på en arbetsplats i Novi och om sjukhuset i Catania. Låt oss då se hur de rapporterade detta.

Nyheterna den 27 klockan 20.30 säger att det förekommit oroligheter mellan strejkande och polis vid sjukhuset i Catania, man nämner antalet sårade och meddelar att strejken fortsätter. Man dröjer vid denna nyhet några sekunder och skapar hos tittarna – när den första nyfikenheten lagt sig – ett förutsägbart tillstånd av avslappning och ouppmärksamhet. Först på slutet nämner man att sjukhuspersonalen inte fått lön på två månader. Det är detta som vi kommer att kalla Mona Lisa-effekten med hänsyftning på en berömd skämtteckning av Charles Addams, där man ser en biografsalong fylld av gapskrattande ansikten. När man betraktar publiken närmare upptäcker man Mona Lisa i vimlet och hon ler naturligtvis bara. Den komiska effekten är slående men man måste betrakta bilden länge och noga, annars ser man bara en likformig massa av skrattande ansikten. När nu en nyhetsnotis har en kort exponeringstid och man bara hör uppläsarens röst utan att ögat stannar vid en speciellt betydelsefull bild, är det självklart att det verkligt viktiga – speciellt om det fördröjs – går förlorat. Härav Manipuleringsregel nr 4: ”Sätt in en obekväm nyhet när ingen längre väntar sig den.”

I samma nyhetsinslag fanns också en annan viktig händelse, nämligen att det kastats tårgasbomber i sjukhusets barnavdelng. I nyheterna den 27 klockan 20.30 nämndes inte detta, den 28 klockan 20. 30 meddelades det att det gällt ”patienterna på de pediatriska avdelningarna”. Ännu en Mona Lisa-effekt, den här gången åstadkommen genom snabb uppläsning och genom att använda ord som de flesta inte begriper, enligt Manipuleringsregel nr 5: ”Säg aldrig gröt när du kan säga havregrynshopkok.” Att denna notis sedan kom för sent visar en annan tendens hos teves nyhetsmakare som kan sammanfattas i Manipuleringsregel nr 6: ”Ge hela nyheten först när dagspressen dagen efter redan spridit den.” Den 27 förtegs händelsen med barnen, på morgonen den 28 rapporterades den av alla tidningar, den 28 på kvällen nämndes den, fastän mycket kryptiskt. Samma sak hände till exempel med Hanois avvisande av Nixons förslag. Den 27 säger tevenyheterna att vietnameserna inte går med på förslagen, den 28 uppger tidningarna att avslaget bara rapporterats i en radiosänding men att det officiellt fortfarande finns möjligheter till förlikning. Tevenyheterna följer denna linje redan samma dag och visar den 29 en försiktig optimism.

*

Låt oss nu se på ett annat fall av ”pressbogsering” som kompliceras av det vi ska kalla Pelegattieffekten. Tevenyheterna den 26 klockan 20.30 rapporterar att en arbetare vid Italsider i Novi avled när han föll ned på ett transportband. Därefter meddelas att fackförbunden utlyst en strejk ”i avsikt att precisera reglerna för fackförbundens handlande när det gäller olycksskydd på arbetsplatsen”. Uppenbarligen finns det ingen som bär skulden. Morgonen därpå preciserar Corriere della Sera i klartext att arbetaren fallit därför att det saknades ett visst skyddsräcke som faktiskt var föreskrivet. Den 27 klockan 20.30 meddelas det att tjugotusen arbetare vid stålverken i Taranto strejkar för mänskligare arbetsvillkor. Men nyheten är helt isolerad. Tevenyheterna den 28 klockan 13.30 (efter ett långt direktreportage med Massimo Inardi) talar bland annat om arbetarens begravning och först mot slutet av inslaget (Mona Lisa-effekten) säger man att fackförbunden ”klagar över bristen på tillräckliga åtgärder för att värna om människoliv på fabrikerna”. Tevenyheterna den 28 klockan 20.30 gör en teaterkupp. Tito Stagno meddelar dramatiskt att Donat-Cattin har hotat Italsider: antingen ser de till att vidta alla säkerhetsåtgärder eller också kommer yrkesinspektionen att tvinga dem till att inställa verksamheten i varenda fabrik. Sensation hos tevetittarna. Observera att ingen någonsin utrett frågan om entreprenader, som är kärnan i hela historien. Man förstår alltså inte varför i hela världen Donat-Cattin är så förargad. Detta är Pelegattieffekten: kaptenen kallar på korpralen och ber honom att så taktfullt som möjligt meddela soldaten Pelegatti att dennes föräldrar avlidit, varvid korpralen kommenderar ”alla soldater med föräldrar fortfarande i livet tar ett steg framåt!” och tillägger sedan i ilsken ton: ”Pelegatti har som vanligt ingen reda på sig! Rättning bakåt!” I detta fall tillämpas dessutom Manipuleringsregler nr 7: ”Yttra dig endast om regeringen redan yttrat sig” och nr 8: ”Förtig aldrig ett ministeringripande.”

Man begär naturligtvis inte av en tevekommentator att han ska engagera sig personligen i kritiken mot Italsider eller mot sjukhusstyrelsen i Catania, men om de båda nyhetsinslagen i stället för att uppläsas hade åtföljts av ett filmavsnitt och intervjuer med fackföreningsfolk och arbetare, skulle problemen kommit fram av sig själva. Men här kommer Manipuleringsregel nr 9 in i spelet: ”Viktiga nyheter bör endast framföras muntligt, de oviktiga kan och bör filmas.” I nyheterna den 29 klockan 13.30 får man till exempel veta att en annan arbetare krossats till döds av en stor packlår på ett varv i Neapel. Eftersom det är ett aktuellt tema är vi alla nyfikna på att se denna lår. Inte en skymt. Direkt efteråt meddelas att polisen i Turin har återfunnit stulna kläder och det visas en film där man får se kläder, kläder och äter kläder. Någon invänder säkert att det inte är sant att viktiga nyheter inte filmas. På fem dagar har vi sett filmer om studentprotesten i Kairo, de alldeles nyss dödade amerikanska kaparna, eldsvådan i en katedral i Nantes, ett heroinbeslag som franska polisen gjort. Men här tillämpades Manipuleringsregel nr 10: ”Viktiga händelser visas endast om de äger rum utomlands.” Studenterna i Kairo kan visa, men inte studenterna som drabbar samman med polisen i Milano.

Är kanske den egyptiska televisionen snabbare än den italienska? Svaret på detta kan vara följande, vilket är en slutsats av de tjugo nyhetsprogram jag undersökt: alla filmteam var utspridda på samtliga Italiens hundra städer för att visa hur dessa såg ut just i det ögonblick då den första snön föll. Ständigt upprepade bilder av isbelagda motorvägar är visserligen bra för att avråda folk från att ge sig ut i trafiken, men den journalistiska extas med vilken man visade dessa städer insvepta i vinterns vita mantel var besynnerligt våldsam. Kanske därför att snönyheter förutom att vara angenäma att skåda också förefaller vara absolut sanna och stärker tittarens tilltro när han går fram till fönstret och ser att det verkligen snöar och därför drar slutsatsen att teve säger precis det är. Därför hade vi inga teveteam som kunde filma den domare som berättade hur och varför han inlett fyrtiotvå processer mot fascisterna i Ordine Nuovo (vilket framfördes muntligt av Bersani i tevenyheterna den 30 klockan 11.30) och vi får vara evinnerligt tacksamma för att nyhetsprogrammet den 30 klockan 13.30 kunde ägna en lång och engagerad intervju med den domare som väckt åtal mot kosmetikaindustrin. Det är värdefullt att dokumentera fiffel med kosmetika men varför inte också dokumentera nyfascismen?

Genom att inte visualisera de obekvämaste nyheterna och således göra dem ointressanta dränker tevenyheterna de viktiga händelserna i en sorts konstant borborygmi som dämpar tittarnas uppmärksamhet. Men hjälp av Mona Lisa-effekter och Pelegattieffekter och genom sin oförmåga att föregripa pressen när det gäller att rapportera en viktig nyhet (genom att alltså spela bort den enda fördel TV har framför tidningarna), genom att fördomsfritt behandla endast utlandsnyheter (på samma sätt som seriösa tidningar presenterar nakna bröst endast om de tillhör färgade kvinnor), genom att få ledan att framstå som objektivitet, lyckades tevenyheterna till exempel att i fem hela dagar tala diffust om regeringskrisen och bara återge officiella uttalanden utan att lyckas förmedla en enda av de nyheter som dagstidningarna klarade av med en enda liten rubrik. Man begrep aldrig om och på vilket sätt det var svårt att komma överens, om och när socialisterna hade börjat ge vika och sä vidare. Även här hade det räckt med att intervjua observatörer ur olika läger. Genom sina ansträngningar att förbli opolitiska väckte tevenyheterna med andra ord leda och avsmak för politik. Såvida det inte var fråga om yrkesmässigt utövad oförmåga: krisen fick inte uppröra någon. I gengäld ansträngde sig nyhetsmakarna dag efter dag med att berätta allt om båtmässan och underrätta oss om att den tid nu var inne då alla kunde äga en havskryssare. Och väckte därmed ett hopp om att sjukhuspersonalen i Catania, som vi aldrig fick se i bild, när de nu får ut sin innestående lön ska kunna unna sig en av de där tjusiga katamaranerna som tevekamerorna visade upp ur alla vinklar.

1972

Är du intresserad av mer mediekritik så rekommenderar jag Anders R Olsson:s bok Lögn, förbannad lögn och journalistik från år 2006. Anders R Olsson har en riktigt gedigen bakgrund på Sveriges ”ledande” medier – bl a DN, TT och SR:s Ekot. Han vet därför hur media arbetar för att manipulera oss läsare, lyssnare och tittare. Han har dessutom arbetat som lärare på ”journalisthögskolan” – JMK på Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet – samt skrivit ett flertal böcker på uppdrag av Svenska Journalistförbundet. Klicka på länken för att gratis hämta Lögn, förbannad lögn och journalistik i pdf-format.
Tyvärr dog Anders R Olsson 22 september 2012. Hans intressen var yttrande- och informationsfrihet, offentlighet och öppenhet, personlig integritet samt journalistik (dess kvalitet, etik och samhällsfunktion). Han hade behövts ibland oss nu och i framtiden.

Andra bloggar som skriver intressant!

Ekot upprätthåller traditionen som propagandaspridare

130926-005

Jag skrev för ett tag sedan En liten lektion i praktisk dubbelmoral i utrikesjournalistiken/-politiken. Så råkade jag hitta Vilhelm Mobergs brev från den 13 februari 1941 till ledningen för Radiotjänst, dåvarande Sveriges Radio & Sveriges Television.

På den tiden var Tyskland det stora föregångslandet. I Sverige läste man då inte engelska som andraspråk utan tyska. Då samarbetade inte den svenska krigsmakten med USA:s dito utan med Tysklands krigsmakt. Det svenska förhållandet till Tyskland var ungefär som det svenska förhållandet är till USA nu. Då var det Tyskland som rövknullade Sverige och svenska politiker, inklusive kungen, nu är det USA. Detta avspeglade sig precis som nu i den nyhetsrapportering som public service-medierna spred till folket. Det var då som nu ren och skär propaganda; där onda stod mot goda. Då var Tyskland det goda nu är det USA. Precis som jag i nutid reagerar på krypandet för USA reagerade Vilhelm Moberg för krypandet för Tyskland. Brevet nedan är Vilhelm Mobergs reaktion: Här kan ni läsa min.

”Ektorp den 13 febr. 1941

Ledningen för A.-B. Radiotjänst, Stockholm.

Undertecknad, innehavare av betald radiolicens, tillåter sig härmed framställa följande fråga till Eder:
När meddelade den svenska radions dagsnyheter, att Danmark tvingats överlämna ett antal torpedbåtar till Tyskland?
Frågan gav sig av sig själv, när de senare kvällsnyheterna i går återgav den tyska versionen av nämnda transaktion, enligt vilken densamma skulle ha varit en helt frivillig överenskommelse. Om nu den svenska radion icke tidigare omnämnt det faktiska förhållandet – i så fall har detta gått undertecknad förbi – utan delar vår utrikeslednings uppfattning, att vårt folk bör hållas i okunnighet om detta och alla övriga väsentliga händelser i våra grannländer, så förefaller det opåkallat att genom ett återgivande av de tyska kommentarerna rycka radiolyssnarna ur deras av U.D påbjudna lyckliga okunnighet.
Om Radiotjänsts dagsnyheter tidigare underhållit oss lyssnare sanningen – d.v.s. den danska synpunkten – så önskar vi därför icke, att desamma i stället till oss vidarebefordrar lögnen – d.v.s. den tyska synpunkten.

Tacksam för Edert svar.
Högaktningsfullt”

De mest rasistiska invandringsförespråkarna

130927-003

I Johanna Langhorst utmärkta dokumentär om Stockholmsförorten Tensta säger den välkände journalisten och programledaren Janne Josefsson följande (33.45 in i dokumentären):

”Svensk arbetarklass frågade man ju aldrig om vad dom tyckte om invandring och flyktingpolitiken. Och det var ju dom som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar. Dom fick också bära hela flyktingpolitiken. Dom fick se hela sin trappuppgång förvandlas på kanske på ett par år. Och att se sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktigt rejäl omställning. Det är ju där du går ut med soporna, det är där du ska gå i tvättstugan. Det var ju ingen abstraktion som det var för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta emot folk från hela världen som sökte skydd hit. Dom förskansade sig ju i regel någon annanstans utan flyktingar och invandrare, i bostadsrättsföreningar i villabebyggelse och sånt där.”

Han menar alltså att det är en elit som aldrig behöver träffa invandrare eller konkurrera med invandrare om arbeten som är de mest positiva till invandring.
I måndagens OBS i P1 är det Caroline Ringskog-Ferrada Noli som angriper kultureliten för att vara rasistisk. Hon påpekar helt korrekt att kultursidor och medieredaktioner utestänger invandrare. Trots det är det ju just kultursidor och medieredaktioner som är de största opinionsbildarna för invandring och för att vi ska släppa in invandrare på arbetsmarknaden. Och det är ju inte så svårt att vara för invandring när man själv slipper konkurrera med invandrarna om jobben och själv kan välja att bo i områden utan invandrare.

När jag läser eller hör något invandringsförespråkande så brukar jag kolla in redaktionsrutan – listan över redaktionsmedlemmarna – för mediet ifråga. Och det slår aldrig fel; det är oftast enbart svenska eller västeuropeiska namn där. Och detta gäller även om det är vänstertidskrifter eller public service-medier. Så ska kultursidor och medieredaktioner komma till rätta med rasismen så får de börja med sig själva.

En liten lektion i praktisk dubbelmoral i utrikesjournalistiken/-politiken

130910-xxx

Lider man av svårartad allergi mot lögner, hyckleri och dubbelmoral så har man det verkligen svårt i vår tid. Det går inte att komma undan eftersom dessa tre ord är grunden för politikernas och medias verksamhet. Att manipulera människor är det sätt dessa kommer runt problemet med demokratin när de vill genomföra något som inte har, eller antas ha, stöd hos befolkningen.

När blir en president diktator och vice versa?
En president blir diktator den dag hen går emot USA:s intressen och USA tar sin hand ifrån hen. En diktator blir president då hen underkastar sig USA och därmed vinner USA:s gillande.
Detta är den regel som svenska mainstreammedier går efter. Mainstreammedierna låter USA vara facit.

Låt oss ta ett till på Sveriges Radios Ekots egen lilla ordlista över negativa prefix. Ekot använder t ex ord som ”militant”, ”terrorist”, ”nationalist” och ”tortyr”. Dessa ord används för att sätta en negativ stämpel på t ex länder, partier och individer.
Med dessa fyra ord skulle Ekot mycket väl kunna ge en saklig beskrivning av USA. Men dessa ord sätts aldrig som prefix till USA eller överhuvud taget som beskrivningar av USA.
USA är det mest militanta landet i världen. USA har en egen terroristorganisation vilken förkortas CIA. CIA har många statskupper och väpnade inblandningar i andra länders angelägenheter på sitt obefintliga samvete. USA:s utrikespolitik är helt och fullt präglad av nationalism; av USA:s egenintresse. USA använder sig av tortyr, men  när USA använder sig av tortyr kallar Ekot det för tortyrliknande metoder. Det ska väl inte uppfattas som så smärtsamt.

När Ekot använder ordet ”världssamfundet” får man intrycket att det är en majoritet av världens länder som avses. Att orsaka denna förvillelse är självklart Ekots syfte. I själva verket är det vanligtvis en mindre grupp västländer, med USA i spetsen, som utgör det Ekot kallar världssamfundet trots att världen, och därmed världssamfundet FN, består av 195 stater.

Svenska medier, inklusive våra påstått oberoende public service-medier, tycker att Iraks, Libyens och Syriens diktatorer varit dumma. Usch och fy säger dessa medier om Saddam Hussein, Muammar al-Gaddafi och Bashar al-Assad. Men om Saudiarabiens, Bharains och Qatars diktatorer säger de inte ett knyst. Orsaken till detta är precis som i frågan ovan (När blir en president diktator och vice versa?) att USA får vara våra svenska medieredaktioners facit för vad dessa ska tycka och tänka och lura i sina läsare/lyssnare. Alltså gäller att en diktator är ond och dum den dag hen inte lyder USA och USA följaktligen tar sin hand ifrån hen. En diktator är god och jättesnäll då hen underkastar sig USA och därmed åtnjuter USA:s gillande.

Eftersom Sveriges makthavare saknar tillstymmelse till kurage, kryper och slickar röv och låter sig och hela landet rövknullas av USA så gillar USA Sverige. Det var just för att rövknulla Fredrik Reinfeldt som Barak Obama besökte Stockholm i förra veckan. Det var nog skönt för dem båda.

Detta var en liten lektion i praktisk dubbelmoral i utrikespolitiken som våra politiker och medier håller sig med, istället för en anständig moral där alla bedöms utifrån samma måttstock. För oss som inte har den typen av moral blir det förstås jobbigt. Vi tycker ju att inte heller USA ska få bryta mot folkrätt och krigets lagar genom att mörda civila eller använda sig av massförstörelsevapen mot civilbefolkningar. Eftersom vi tycker detta så hotar vi ju USA, tycker USA. Och tycker USA det så kan ni ge er fan på att svenska SÄPO tycker detsamma. SÄPO tycker alltid som USA.
Till SÄPO rekryterar man de mest paranoida begåvningshandikappade idioter som finns att hitta inom den vanliga civila polisen. De är absoluta motståndare till demokrati om demokrati skulle innebära att USA och våra rådande svenska privata maktstrukturer (privatkapitalister) skulle riskera att förlora sin makt. Det är dessa intressen SÄPO är till för att skydda. Och då blir ju vi som är intelligenta, pålästa, och har förmåga till kritiskt tänkande väldigt farliga, tycker SÄPO. Vi måste övervakas eftersom vi inte låter oss rövknullas för vare sig pengar eller karriärmöjligheter. Vi har integritet. Det är det farligaste som finns.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!