Endast hasch ger mig livsglädje

122284 jointfimpar

När jag bodde i Stockholm lyssnade jag mycket på radiokanalen Vinyl 107 som spelade ”gamla godingar” Av en tillfällighet kom jag att tänka på Vinyl 107 ikväll och gick in på hemsidan och började lyssna via nätet. Efter några välbekanta låtar kände jag att något saknades. Jointarna!

Eftersom jag vanligtvis har depression och/eller ångest – i bästa fall bara som en känsla i bakhuvudet som hindrar mig från att känna lycka – så har hasch varit mitt livs glädje. När jag rökt hasch har jag kunna koppla bort olustkänslorna och leva i nuet. Jag har till och med kunnat känna lycka.

Moralister tycker att kemisk lycka inte räknas. Och det är lätt att säga om man själv inte har problem med depression och/eller ångest. Men för mig är kemisk lycka bättre än ingen lycka alls, och minst lika mentalhygieniskt viktig som andra människors drogfria lycka. Utan stunder av lycka blir inte livet värt att leva. Och jag tycker inte att livet är värt att leva.

I bästa fall tycker jag det är mig likgiltigt om jag lever eller dör. För det mesta önskar jag att jag var död. Men när jag röker hasch blir jag euforisk och levnadsglad. Men hasch är förbjudet så…
Och ja, jag har testat lyckopiller.

Ja, hur tycker de som vill göra det svårt för självmördare? Vad vill de uppnå? Är deras önskan att sådana som jag ska må jävligt dåligt hela satans pisslivet? Njuter de av att plåga mig? Eller fattar de inte hur det är att ha depression och/eller ångest? De jävlarna som styr är uppenbarligen psykopater och utmärkande för dem är stor självömkan och ingen empati.

Politikersvinen kan inte acceptera att man vill slippa leva. Vill man inte leva är man psykotisk enligt deras och psykiatrins definitioner. Och då är man inte beslutsmässig i frågan om liv eller död. Med den definitionen har jag varit psykotisk i över 20 år.

Nu undra du som läser detta hur det kan komma sig att någon som vill ta livet av sig fortfarande lever efter 20 år. Svaret är enkelt. Jag är rädd för smärta. Det är därför jag vill att politikerna ska respektera människors rätt att själva få bestämma över om de vill leva eller inte, och om så önskas bistå med lämpliga läkemedel. Med rätt medicinska preparat kan man få en värdig och smärtfri död.

Jag har gjort några självmordsförsök med felaktiga preparat. Det har inte varit kul alls. Till att börja med så dog jag inte utan hamnade på psyket och fick nya negativa livserfarenheter av det. För det andra var själva upplevelsen, när jag totalt förlorade balanssinnet och ramlade i kull och trodde att allt var en dröm fastän jag kunde känna smärtan när jag slog huvudet i väggar och golv, skrämmande obehaglig.

Det fick mig att tappa tron på överdoser. Fast fick jag tag i en rejäl dos heroin så skulle nog min problem vara över. Kraftiga mängder av morfin kan ge en så kallad andningsdepression – varför det heter så kan jag inte fatta – vilket innebär att man slutar andas. Det fina är att man inte märker det själv. Jag har själv slutat andas en gång när jag rökt mycket opium. Efter ett tag slogs jag av tanken att det var länge sedan jag andades, och tog ett andetag, eftersom jag var lycklig i opieruset. Smärtan man i vanliga fall känner när man inte andas elimineras av morfin. I Iran är just en överdos av opium en vanlig självmordsmetod.

Att ha heroin eller lämplig medicin hemma när depressionen och/eller ångesten är stark nog, för att man ska våga ta språnget in i det okända, är vad jag skulle önska. Det kan väl inte vara att kräva för mycket? Skulle detta modesta krav avfärdas så kräver jag att hasch klassas som medicin och omfattas av högkostnadsskyddet. – Det skulle kunna odlas och tillverkas till mycket låg kostnad i statens regi. – Då kan jag röka en 5:a om dan och känna att livet är värt att leva. Men oavsett vad jag tycker, tänker och känner lär politikerna stå fast vid den rådande ordningen som innebär att jag ska plågas.

Bojkotta Röda Korset m.fl.

Jag har tidigare skrivit om Välgörenhet som suger och i julas var det ett antal tidningar som återigen uppmärksammade den sjuka delen av välgörenhetsbranschen.
Det har bland våra mest kända och felaktigt uppburna biståndsorganisationers ledningar blivit legio att för egen del roffa åt sig rejält av det som borde komma de hjälpbehövande till godo.

Nyhetsmagasinet Focus publicerade 21 december en artikel De vinner på välgörenheten som plankades av Aftonbladet samma dag under den snarlika rubriken De tjänar mest på välgörenhet.

Röda Korsets generalsekreterare Christer Zettergren tjänar 1 086 129 kronor per år vilket blir mer än 90 000 i månaden. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som själv tjänar 800 000 om året som styrelseordförande i Röda Korset, försvarar självklart de höga lönerna med de överbetalda psykopaternas sedvanliga avsaknad av eftertänksamhet.

”Det är en rimlig lön för en chef på en så här stor organisation. Vi måste ha kompetenta människor anställda här hemma i Sverige och det kostar pengar.”

Hur mycket kompetens krävs det i en stor organisation som har anställd personal för att sköta allt som ekonomi, marknadsföring, insamling med mera? Jämför nödvändig kompetens i en sådan stor organisation med den som behövs som enmansföretagare då en och samma person ska vara ekonom, marknadsförare, it-ansvarig med mera. Plus också vara kompetent att utföra firmans egentliga arbetsuppgifter.

Det går självklart att hitta kompetent generalsekreterare och styrelseordförande även om erbjuden lön bara är en fjärdedel av nuvarande. Då vet man också att man får någon som moraliskt och ideologiskt står bakom tanken på välgörenhet.

”Våra löner och arvoden bekostas inte av insamlade pengar utan av medlemsavgifter och avkastning på Röda Korsets kapital.”

Så säger Bengt Westerberg. Detta logiska feltänk som försvar för höga löner och arvoden delas av Barometern-Oskarshamns tidningens ledarskribent som skriver Låt sponsring gå direkt till högt avlönade Röda Korsdirektörer.

Det spelar ingen roll varifrån löner och arvoden till så kallade välgörenhetsorganisationers ledning kommer. Oavsett varifrån så tas dessa pengar ifrån de hjälpbehövande. Därför är inte lösningen att bedriva speciell sponsring som går direkt ner i ledningens fickor. Dessa pengar hade ändå gjort bäst nytta om de kom de hjälpbehövande till del, oavkortat. Det spelar heller ingen roll om arvoden och löner är medlemsavgifter eller kommer från andra intäktskällor. Pengarna undgår de hjälpbehövande i alla fall.
Och som tidningen Focus skriver så kommer en stor del av kapitalet ur fonder som tillkommit genom gåvor eller arv och troligen har inte givarna avsett att pengarna ska gå till att göda sådana som Christer Zettergren och Bengt Westerberg. Det ändamålet är inte det första man tänker på när man skänker till så kallade välgörenhetsorganisationer.

Så kallad välgörenhet har blivit ett sätt för moraliska och ideologiska vindflöjlar att sko sig själva. Hade Wästerberg och hans gelikar haft ett uns moral hade de inte krävt dessa oskäliga summor utan arbetat ideellt, eller snudd på. Precis som gräsrötterna i organisationerna. Tyvärr så söker sig psykopater till de högavlönade topp-posterna i samhället och drar ner organisationer o.dyl, och i förlängningen hela samhället, i ett moraliskt förfall utan botten. Bland annat genom sin uppenbara brist på etik och moral som kommer till synes i den märkliga retorik de använder till försvar för sina höga löner.

Ytterligare ett bra exempel på denna sjuka psykopatretorik ger tidningen Focus.

”Enligt Anders Milton, som var ordförande före Westerberg, var skälet till att Röda Korset införde lön till ordföranden att även den som inte har ett större sparkapital på banken skulle ha råd att ta jobbet.”

Är inte detta detsamma, med tanke på det höga arvodet, som att säga att: Låg- och medelinkomsttagare har inte råd att arbeta om de inte har sparkapital på banken?

Mentalt frisk är däremot Dan Sermand, generalsekreterare hos Läkare utan gränser. Han tjänar, jämfört med de sjukt giriga, bara 40 000 i månaden och säger:

”Min lön är kanske inte speciellt hög men den ska inte vara högre heller.”

Och angående de giriga kollegornas löner, i de andra organisationerna, säger han:

”Jag ska nog inte säga vad jag tänker. Men för mig är det självklart att pengarna ska gå till dem som behöver hjälp.”

Bloggen La Réalité har också tagit upp tidningen Fokus granskning av välgörenhetsförsnillarna.

”Vad är det med folk? Hur kan man med gott samvete sitta och roffa åt sig över 90 000 kr/mån medan man jobbar för att folk i fattiga länder ska få akut hjälp? Hur kan man motivera att man själv behöver detta överflöd av pengar när andra ska svälta och se sina barn fara illa? Jag vill ha en förklaring! Hur tänker man?”

”Mitt råd är att de tar anställning i ett kapitalistisk företag istället för då förstör de åtminstone inte hoppet om en rättvis värld för oss andra. Mitt andra råd är att ge pengar till t.ex. Läkare utan gränser istället för Röda Korset, där tjänar generalsekreteraren bara ca 40 000 kr/mån och de har en liknande verksamhet.”

Jag håller med La Réalité fullständigt. Bojkotta Röda Korset, Rädda Barnen, SOS-Barnbyar och alla andra som profiterar på medmänniskors nöd. Och innan ni skänker pengar eller annat till en organisation gör som Barometern-Oskarshamns tidningen kräv att få veta vad administrationen kostar och vad VD och ordförande har för ersättningar.