logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Den godhjärtade människan i flyktingtider

Politik - lördag 7 november 2015

151020-002_bw

  • Om jag vore en godhjärtad politiker skulle jag öppna Sverige för flyktingar och låta landets fattiga betala genom nedskärningar i välfärden.
  • Om jag vore en godhjärtat journalist skulle jag opinionsbilda för ökad invandring samt mångkultur och själv bo i en homogen villaförort/stadsdel.
  • Om jag vore en godhjärtad företagare skulle jag låta polacker uppföra en flyktingförläggning och låta flyktingar bo där för ett par tusen per dygn.

Vi lever i hyckleriets tid. Aldrig har det funnits så mycket anledning att känna förakt för politiker, journalister och en del företagare som nu. Sedan tillkommer en del andra kändisar att förakta eftersom också de vill framträda som goda människor.

En kan vara säker på att när det kommer till kritan är det de fattigaste svenskarna som ska betala för ”godheten”. Inte kommer de påstått godhjärtade att frivilligt släppa in främmande människor i sina hem, sina bostadsområden, sina arbetsplatser eller sina barns skolor. Nej det blir de med de minst glamorösa jobben, sämst ekonomi och boende i de slitnaste bostadsområdena som får maka på sig och konkurrera med invandrare om just jobb, inkomster, bidrag och bostäder. Och ni ska inte tro att socialbidragsbudgetarna ute i kommunerna kommer att höjas i förhållande till invandringens ökade utgifter. Nej det blir de fattigaste svenskarna, bl a de som redan lever på socialbidragens existensminimum, som kommer att tvingas dela med sig till invandrare genom ett ännu restriktivare biståndshandläggande.
Och Finansdepartementet har redan flaggat för nedskärningar i statens trygghetssystem p.g.a. kostnaderna för flyktingmottagandet.

En lösning för att låta de ”godhjärtade” betala för den invandring de förespråkar är att höja den statliga skatten samt höja punktskatter som riktar sig mot just över- och medelklass. Men så kommer inte att ske. De fattigaste kommer att tvingas betala dyrt för de ”godhjärtades” självgodhet.

Avslutar med ett citat från den förträfflige journalisten Janne Josefssons mun:

”Svensk arbetarklass frågade man ju aldrig om vad dom tyckte om invandring och flyktingpolitiken. Och det var ju dom som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar. Dom fick också bära hela flyktingpolitiken. Dom fick se hela sin trappuppgång förvandlas på kanske på ett par år. Och att se sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktigt rejäl omställning. Det är ju där du går ut med soporna, det är där du ska gå i tvättstugan. Det var ju ingen abstraktion som det var för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta emot folk från hela världen som sökte skydd hit. Dom förskansade sig ju i regel någon annanstans utan flyktingar och invandrare, i bostadsrättsföreningar i villabebyggelse och sånt där.”

Janne Josefsson 33,45 minuter in i radiodokumentären ”Tensta ligger mitt i Sverige” av Johanna Langhorst

1 kommentar


Apoteket diskriminerar mig för min hudfärg

Politik - onsdag 12 augusti 2015

150726-001

Läste idag på Sveriges Radios hemsida att Apotekets s.k. hudfärgade plåster är ett stort och allvarligt samhällsproblem. Så här säger en drabbad person till Sveriges Radio.

”Det är någon som har bestämt att jag inte har en hudfärg som räknas i samhället. Det är en viss sorts avhumanisering.”

Eva Fernvall, kommunikationsdirektör på Apoteket, instämmer i kritiken mot de s.k. hudfärgade plåstren. Hon säger så här till Sveriges Radio.

”Det är tyvärr lite skämmigt att vi inte har tänkt på det själva. När det gäller andra produkter så har vi tänkt till, till exempel foundation finns idag som passar de som har en mörkare hy än beige.
Självklart ska vi försöka se att vi hittar bra plåster som passar olika typer av hudfärger.”

Dessa radioinslag gjorde mig uppmärksammad på diskrimineringen. Jag är uppenbarligen själv ett offer för den. Eftersom jag vill bemötas med respekt och inte bli avhumaniserad p.g.a. min hudfärg skrev jag ett mejl till Eva Fernwall.

Hej.

Läste att du tänkte se över sortimentet med ”hudfärgade” plåster. Själv har jag stora  problem med de beigea ni nu marknadsför som hudfärgade.
På sommaren när jag är ”brun” så har min hud en svagt gul ton. Då är det inte snyggt med beigea plåster.
På vintern är min hud vit med svag dragning åt rött. Då är det inte heller snyggt med beigea plåster.
Inte ens i övergångarna mellan mina hudtoners ytterligheter matchar era ”hudfärgade” plåster min hud.
Jag hoppas nu att ni ser till att ert sortiment av plåster i framtiden kan matcha min hudfärg under årets alla dagar.

mvh
Magnus Berg

3 kommentarer


En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

Litteratur - fredag 26 april 2013

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Skriv kommentar


Reformera riksdagsledamöternas löner och arbetstider

Politik - tisdag 13 oktober 2009

070502-002

Det är synd om politikerna, tycker politikerna. Det förnekar de visserligen att de tycker, men det framgår ändå av vad de skriver i bloggosfären i efterdyningarna av Kalla Faktas granskning. Politikernas självömkan framgår också av deras stora engagemang i att försvara de nuvarande privilegierna. Och ställer man följande fråga så får man inget svar:

Tycker du att ni riksdagsledamöter har folkligt d v s demokratiskt stöd för er lön, era ledigheter (sk plenumfri tid) och era pensionsvillkor eller är dessa privilegier något som ni tillskansat er odemokratiskt d v s mot folkviljan?

I stället berättas följande på riksdagens hemsida.

Riksdagsledamöternas arvoden höjs med 500 kronor per månad till 55 000 kronor från och med den 1 november 2009.”

Ett system som skulle vara betydligt mer rättvist och betydligt mer demokratisk vore att riksdagsledamöter fick betalt för förlorad inkomst. Obervera: Att vara riksdagsledamot är inget yrke utan ett förtroendeuppdrag.

Varför ska de högst avlönade i samhället tvingas gå ner i lön om de ska representera sina väljare i riksdagen? Det borde anses oaceptabelt ur rättvise- och demokratisk synpunkt.

Varför ska låg- och medelinkomsttagare få högre lön som riksdagsledamot än den marknadslön de kan få på den konkurrensutsatta öppna arbetsmarknaden? Det borde anses oacceptabelt ur rättvisesynpunkt eftersom de jämställs med de som har ett betydligt högre värde på den öppna arbetsmarknaden. Det borde anses oacceptabelt ur demokratisk synpunkt eftersom högavlönade riksdagsledamöter på vänsterkanten märkbart tenderar att byta ideologi när de väl gått från att vara lågavlönad på öppna arbetsmarknaden till en högavlönad plats i riksdagen. Därmed slutar de också att ställa sig bakom de ideal och de människor de blev valda till att företräda.

Med ersättning för förlorad arbetsinkomst skulle riksdagsledamöterna behålla den inkomstnivån och de levnadsförhållanden de levde under innan de blev riksdagsledamöter. Bibehållen levnadsstandard är bästa sättet att försäkra sig om att de som riksdagsledamöter är representativa för sina väljare i representativ demokratisk ordning. Vill sedan en riksdagsledamot höja sin lön så måste hen ge sig ut i den öppna arbetsmarkanden och lyckas få ett arbete på den lönenivå hen anser sig värd, och sedan kandidera tillbaka till riksdagen. Inte lätt, men det ger den kontakt med verkligheten som riksdagsledamöter säger sig behöva men uppenbarligen inte vill möta på mitt föreslagna och handfasta sätt.

Politikerna vill ju till varje pris behålla sin trygghet och sina privilegier. Men det är just dessa privilegier som gör att de tappar kontakten med väljarnas verklighet och tycker så jävla synd om sig själva. De lever i en egen värld  där de i själva verket har det mycket bättre än de flesta av sina väljare på de flesta sätt.
Deras arbetsbörda har ju minskat åtskilligt sedan de flesta beslut överläts till EU. Trots detta har inte antalet riksdagsledamöter minskat. – Har du någonsin hört en politiker prata om att antalet politiker ska skäras ner eller att politiker ska rationalisera och jobba effektivare? – I stället fick riksdagledamöterna för några år sedan en halv sekreterare (två ledamöter delar på en sekreterare) som ska sköta det som är jobbigt. Och jobbigt är ju det mesta om man nu läser vad som skrivs av riksdagsledamöterna i bloggosfären. Ingen skriver om att den politiska organisationen bör rationaliseras…
Men nu när EU fattar de flesta beslut finns det all anledning att avskaffa yrkespolitikerna helt och återgå till som det var i begynnelsen.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, som debatterade politikernas villkor mot Thomas Bodström i radioprogrammet Studio Ett  den 8:de februari 2008 berättade att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Vilken ordning ger bäst demokrati för medborgarna?

  • Heltidspolitiker som får ersättning för förlorad arbetsförtjänst och därmed lever under samma förhållanden som när de tidigare var yrkesverksamma. (mitt inledande förslag)
  • Högavlönande heltidspolitiker med massor av privilegier och nästan inga reella krav, som extraknäcker på sin betalda tid och kan gå i pension vid 50 års ålder. (som det är nu)
  • Rimligt betalda deltidspolitiker som är i riksdagen under en kortare period och som sedan arbetar med sitt ordinarie yrke. (som det var förr)

Frågan tål att diskuteras av oss undersåtar…

Läs också min bloggartikel Giriga riksdagsledamöter där jag skriver mer om det radioprogam där Margita Björklund och Thomas Bodström diskuterade giriga politiker.

8 kommentarer


Kalla Fakta visar politikernas förakt för undersåtarna

Politik - söndag 11 oktober 2009

TV4:s Kalla Fakta kommer ikväll att visa politikernas förakt för undersåtarna. Politikerna har under decennier utarbetat allt rigorösare lagar för att se till att undersåtarna inte ska ha en chans att komma undan med ekonomiskt fiffel eller bidragsmissbruk.
Ännu är inte dessa lagar helt vattentäta. Som företagare finns det goda chanser att komma undan skatt. Men en löntagare har bara en chans att komma undan beskattning av intäkter, och det är att jobba svart. Allt annat har skattemyndigheten koll på.

I kväll berättar Kalla Fakta om socialdemokraten Thomas Bodström som har betalt för att vara riskdagsledamot men använder åtskilliga av dessa betalda dagar till att arbeta som advokat. Dessa förflugna skattepengar tycks vare sig Bodström eller hans politiker-kolleger ha några problem med. Därför görs inget åt systemet med den obefintliga kontrollen över vad riksdagsledamöter gör på betald arbetstid.
Enligt vad som framhålls från politikerhåll, och även framhölls av ett mejlsvar jag fick från Riksdagens ledmotsservice, så baseras riksdagsledamöternas arvode på att:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester.”

Men riksdagsledamöterna har plenumfria dagar och månader. Tre månader på sommaren, en månad kring jul samt lediga måndagar och fredagar – riksdagen har bara tre-dagars arbetsvecka.
Under dessa månader och dagar hävdas från politikerhåll att riksdagsledamöterna arbetar i sin valkrets genom att t ex träffa väljare och göra studiebesök. I mejlet från Riksdagesn ledamotservice framhölls att:

”En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Matematiskt tänkt så borde man ha stor chans att stöta på en riksdagspolitiker på sommaren. De är ju 349 stycken som har tre månaders tid under vilken de ska vara ute bland folk. Men jag har aldrig träffat på någon riksdagsledamot någon sommar. Har du?

För att de som går på a-kassa ska få ut ersättning måste de redovisa vad de gör på dagarna. Det behöver inte rikdagsledamöter göra under sina plenumfria dagar. Det förutsätts, av politikerna som bestämmer reglerna, att riksdagsledamöterna gör vad de ska.
Däremot förutsätts det från politikerhåll att undersåtarna fuskar så fort de får minsta chans. Politikerna hyser alltså stor misstro och ett stort förakt för undersåtarna. Men det är inget skamligt eller negativt i det tycker politiker och media. Det tycks vara helt naturligt. I annat fall hade ju politiker och media engagerat sig i detta precis som de då och då uppmärksammar undersåtarnas misstro och förakt mot politikerna.

Men varför då inte, i demokratisk ordning och med stöd av folkviljan, införa samma kontroll av riksdagsledamöterna som riksdagsledamöterna infört för att kontrollera undersåtarna?
Kräv att under de plenumfria dagarna och månaderna ska riksdagsledamöterna redovisa vad de gör om dagarna och under hur många timmar. Först om de kommer upp i åtta timmar om dagen fem dagar i veckan ska de få ut fullt arvode. Detta redovisningkrav ska självklart också gälla under de dagar det pågår arbete i riksdagen. Det kontrollbehovet visar tydligt fallet Thomas Bodström. Om sedan någon, t ex Thomas Bodström, väljer att arbeta med annat än riksdagsarbete vissa dagar så ska han inte ha något som helst riksdagsarvode för den dagen.

Riksdagsledamöternas fusk med sin ersättning är ett lika stort problem som undersåtarnas bidragsfusk. Det är nämligen överheten som är normbildande för undersåtarna.
Precis som riksdagspolitikerna beslutat om att ”felaktigt” utbetalda bidrag ska återkrävas anser säkerligen en överväldigande majoritet av svenska folket att riksdagsledamöter som inte arbetar, trots att de har betalt för, det ska återbetala sina ersättningar. Med den folkviljan i ryggen ska riksdagsledamöterna, i demokratisk ordning, själklart fatta beslut om att reglerverket för riksdagsledamöternas ersättningar ska vara utformade efter vad som är brukligt i samhället och utifrån det allmänna rättsmedvetandet.

TV4:s Kalla Fakta avslöjar bl a följande om Thomas Bodströms missbruk av sin ställning som riksdagsledamöt:

”Våren 2009 kvittade Thomas Bodström ut sig vid 19 av 36 voteringsomgångar. Vid 10 av dessa 19 hade han uppdrag som advokat.”
/…/
”När Kalla fakta jämför Thomas Bodströms advokatnotor med riksdagens frånvarolistor för våren 2009, framgår att arbete som advokat, är den klart vanligaste orsaken till att han borta från voteringarna.

Frånvaro votering/Advokatarvode/Arbete + tidsspillan
21 januari/ 13.159 Solna tingrätt + Södertörn/ 10 + 1 tim
12 februari/ 9.340 Stockholms tingsrätt/ 8 + 0,5 tim
25 mars/ 13.763 Hovrätten, Malmö/ 7 + 6,5 tim
16 april/ 10.951 Svea hovrätt/ 9 + 1 tim
23 april/ 8.743 Svea hovrätt + telefonförhör/ 7 + 1 tim
6 maj/ 2.208 Besök av klient/ 2 tim
13 maj, kl 9.00*/ 15.216 Hovrätten, Karlstad/ 10 + 5,5 tim
20 maj, kl 9.00*/ 18.252 Hovrätten, Göteborg/ 12 + 6,5 tim

*: den 13 maj samlas riksdagen till votering två gånger, dels kl. 9.06, dels 16.02, den 20 maj voteras dels kl. 9.02 och kl 16.16. Det innebär att Thomas Bodström totalt missat tio voteringsomgångar när han arbetat som advokat våren 2009, nio av dessa har han varit i domstol och arbetat som advokat, istället för att rösta i riksdagen.”

Jag har tidigare skrivit om maktmissbrukande politiker. Läs:
Varnar för lycksökarna och sprider lite pessimism… egna erfarenheter av politiskt arbete
Bra att bidragsberoende f.d. politiker uppmärksammas om f.d. riksdagsledamöters pensioner och inkomstgarantier
Giriga riksdagsledamöter om bl a Thomas Bodström

6 kommentarer