Ryssland

Remissvar angående Sveriges totala kapitulation för USA – del 2

av


Jag publicerade för ett par veckor ett remisssvar angående sveriges DCA-avtal med USA. Nu har jag även läst Juridiska fakultetsnämndens, vid Stockholms universitet, remissvar.

Mitt sammanfattande intryck är att det måste vara något fel på de som arbetar för, och de som representerar, de svenska medborgarna och har haft att göra med utformningen av avtalet. Med utgångspunkt i remissvaret förstår man att de ansvariga på försvarsdepartementet, inklusive försvarsminister Pål Jonson, antingen brister grovt i juridisk kompetens och avtalsskrivning eller är (jag finner inget bättre ord som sammanfattar deras eventuella avsikt, om det är en medveten avsikt och inte grov inkompetens) landsförrädare.

Det remissinstansen gjort är bl a att jämföra Sveriges DCA-avtal med Norges, Finlands och Danmarks dito. Ett exempel på skillnader är tydligheten vad gäller bl a kärnvapen och förbjudna vapen.

“En annan kontroversiell fråga är den om förhandslagring av kärnvapen på svenskt territorium, vilket berör artikel 4. Som redan nämnts anges i promemorian att ”[e]tt ingående av DCA-avtalet förändrar inte den ståndpunkt som har kommit till uttryck inom ramen för Sveriges Natoansökan att det inte finns skäl att ha kärnvapen och permanenta baser på svenskt territorium i fredstid” (s 9-10, 121).
Det finns argument för att avtalet ger utrymme för Sverige att hävda denna politik även efter det att avtalet trätt i kraft. Som framgår av artikel 1(2) ska all verksamhet som omfattas av avtalet utföras med full respekt för svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium. Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet brukar vanligtvis anses förbjuda införsel av kärnvapen eftersom den kräver tillstånd för kärnteknisk verksamhet, och hänvisningen till ”vissa typer av vapen” (”certain types of weapons”) utgör en indikation på att Sverige avser just denna lag, även om det inte skrivs ut i klartext i promemorian.
Det finländska utrikesministeriet gör på sin hemsida klart att det är så man ser på saken med hänvisning till motsvarande lag (som dock är tydligare än den svenska lagen).
Danmark och Norge fick in tydligare skrivningar i sina avtal: ’Nothing in this Article alters Norwegian policies with regard to the stationing of foreign forces on Norwegian territory, and the stockpiling or deployment of nuclear weapons on Norwegian territory.’ Denna formulering återfinns i artikel 1 av båda ländernas avtal och därtill i artikel 4 i det norska avtalet. Detta varken kommenteras eller nämns i promemorian, ej heller diskuteras hur den amerikanska sidan kan tänkas se på tolkningen av artikel 1(2) vad gäller kärnvapen. Förutom det ovan citerade uttalanden om den svenska ståndpunkten om kärnvapen (s 9-10, 121) diskuteras inte kärnvapen över huvud taget i promemorian.
Underlaget för Riksdagen bör också klargöra den svenska regeringens syn på tillämpligheten av icke-spridningsfördraget (NPT). Även Ottawakonventionen om personminor (omnämnd av det finländska utrikesministeriet) liksom konventionen mot klusterammunition bör nämnas och diskuteras.”

Remissinstansen hittar också ett enligt mig roligt exempel på USAs syn på avtal.

“I den norska propositionen inför godkännandet av DCA-avtalet förklarade den norska regeringen öppet att Norge och USA har olika uppfattningar om vad artikel 1 betyder. Den amerikanska uppfattningen är att man har en skyldighet att efterleva norsk rätt och norska folkrättsliga förpliktelser bara om det är förenligt med amerikanska operativa behov.”

USA anser sig alltså bara behöva följa avtal om de känner för det.

Ett exempel på de svenska aktörernas eventuellt bedrägliga uppsåt, alternativt brist på juridisk kompetens beskrivs i remissvaret så här, inkl fotnot.

“Ovan har visats att en rad viktiga frågor inte är utredda i promemorian. Vidare är de allmänna delarna (1, 3, 4.2, 5.1 samt 6.2) utformade så att det är svårt att förstå vad som är avtalets huvudpunkter. Den som läser dessa delar kommer att få en oklar eller t o m felaktig bild av avtalet. Som nämnts hävdas t ex i avsnitt ’5.1 Allmänt om avtalet’ att
«’[d]et precis som tidigare [är] Sverige som har rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke.’ (s 99)»
Om den Juridiska fakultetsnämndens analys är korrekt är detta påstående delvis missvisande, delvis sannolikt fel.’ (se not 5)
(not 5) Den första satsen strider mot den tolkning som Juridiska fakultetetsnämnden gjort. Den andra satsen är korrekt i en trivial mening, nämligen att den amerikanska närvaron sker genom det samtycke som lämnas i avtalet, men läst i sitt sammanhang ger denna sats det felaktiga (och möjligen eftersträvade) intrycket att det krävs svenskt konkret samtycke för all amerikansk närvaro.”

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet konstaterar.

“Eftersom det enligt Juridiska fakultetsnämndens mening inte kan sägas att ’[i]nnebörden och konsekvenserna av förslaget [är] tillräckligt redovisade i promemorian’ bör förslaget inte läggas fram för Riksdagen i sin nuvarande form. Propositionen till Riksdagen bör alltså vara betydligt mer utförlig och öppen vad gäller motiv och konsekvenser.”

Är det brist på kompetens eller är det landsförräderi? Oavsett vilket är det helt oacceptabelt att vi svenskar representeras av sådana människor som legat bakom upprättandet av DCA-avtalet. Antingen ska de avskedas pga grov inkompetens och försummelse i tjänsten, eller ska de dömas för landsförräderi.
Vi kan inte längre ha den ordningen att politiker kommer undan ansvar och straff när de i tjänsten begår grova försummelser mot Sverige och det svenska folket. Vi behöver sätta ner foten och återgå till den demokratiska ordningen där politikerna är folkets representanter och inte, som nu, deras förtryckare.

Remissvar angående Sveriges totala kapitulation för USA

av


Jag vet att nedanstående text redan publicerats på flera plattformar. Dock tycker jag den är så in i helvete lysande att jag helt enkelt känner att även jag måste ge texten den uppmärksamhet jag kan bidra med. Texten berör dessutom en mycket allvarligt fråga: Sveriges totala kapitulation för USA.

Remissvar angående DCA-avtalet

Remissvar angående regeringskansliets diarienummer FÖ2024/00152, det s k DCA-avtalet.

Från Erni & Ola Friholt för Fredsrörelsen på Orust

Den 5 december 2023 skrev Sveriges och USAs försvarsministrar helt överraskande under en överenskommelse om försvarssamarbete mellan Sverige och USA, med beteckningen DCA, uttalat Defence Cooperation Agreement. Avtalet tillerkänner Sveriges Riksdag att under våren 2024 godkänna avtalet och besluta om de författningsändringar som krävs för att göra avtalet giltigt. Planer på ett sådant avtal offentliggjordes inte inför senaste riksdagsval.

FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR

Den första fråga som uppstår är vilka författningsändringarna är. Eftersom avtalet medger att utländsk militär trupp stationeras på 17 platser i landet berör det svensk nationell frihet och självbestämmande maktutövning. Att begränsa grundläggande friheter och självbestämmande på ett så djupgående sätt som att lämna viktiga försvarsanläggningar till främmande makts jurisdiktion inkräktar på själva grunden till svenska folkets egenmakt inom vårt territorium. Det kan faktiskt ses som en kapitulation inför en främmande militär makt.

Om så djupgående ändringar av Sveriges grundlag överhuvudtaget kan komma i fråga måste detta utan tvivel medföra åtminstone minimikravet att kvalificerat beslut fattas av två på varandra följande riksdagsmajoriteter med mellanliggande val. Nuvarande riksdagsmajoritet kan därför på sin höjd ha rätt att fatta ett preliminärt första beslut, vilket skall vila till efter nästa riksdagsval.

En fråga av denna dignitet avgör emellertid svenska folkets allra djupaste rättigheter: kontrollen över det egna territoriet. Folket måste därför få möjlighet att förstå avtalets alla delar och kunna självständigt uttrycka sin uppfattning genom en folkomröstning, rimligtvis före riksdagens första preliminära beslut, men i varje fall före riksdagsbeslut nr 2, eftersom folkets nyvunna kunskap då kan styra själva valresultatet.

I avtalets Artikel 12 uttrycker sig författarna av DCA-avtalet på följande sätt om sin rätt att överlåta nationella juridiska rättigheter till USAs militär:

”avstår Sverige härmed i kraft av sin suveränitet sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmar av de amerikanska styrkorna.”

Avtalsförfattarna anser sig ha rätt att som suveräna kunna avsäga sig själva suveräniteten! Vem äger denna suveränitet? Folket, inte en tillfällig förhandlare, minister eller riksdag.

INGRESSEN

I avtalets ingress hänvisar parterna till redan existerande grupp av avtal inom Nordatlantiska fördraget (Nato) och dess fortsättning i bl a värdlandsavtalet 2017.

Därutöver anser sig parterna bland annat

inse ”behovet av att öka sin gemensamma säkerhet, bidra till internationell fred och stabilitet, fördjupa försvars- och säkerhetsområdet samt utveckla sin individuella förmåga att stå emot väpnade angrepp”, allt med hänvisning till FN-stadgan och Nordatlantiska fördraget,

kunna konstatera ”att amerikanska styrkors närvaro bidrar till att stärka Sveriges och regionens säkerhet och stabilitet”,

önska ”dela ansvaret för stödet till de amerikanska styrkor som kan befinna sig på svenskt territorium på ett rättvist och hållbart sätt”, och

kunna notera ”avtalet om logistiksamverkan” i enlighet med värdlandsavtalet 2017.

De första två påståendena styrks inte av någon som helst redovisning av vad som framkallar behovet att öka den gemensamma säkerheten och att stärka säkerheten genom amerikanska styrkors närvaro. Det förväntas alltså att det folk som skall finansiera och anpassa sitt dagliga liv till en mycket framträdande närvaro av utländsk militär i folkets vardag utan vidare skall godta dessa påståenden som odiskutabla fakta.

Vi har alla god kännedom om den bild som media dagligen framställer enligt dominerande västliga politiska och militära källor om ett militärt hot från Ryssland, Kina och andra länder med annorlunda politiska system än det västliga med dess svårt belastade historiska bakgrund. Inte ens de senaste 70 årens västliga historiska bakgrund ingår i bilden avdemokratiernas meriter av strävan efter fredlig samexistens i enlighet med den numera ständiga hänvisningen till ”den internationella regelstyrda ordningen”, vilken i praktiken har ersatt den av FN-staterna formulerade och antagna internationell rätten.

I den outtalade bilden av militär, ekonomisk och politisk västlig världsdominans ingår en bakgrund av bl a två världskrig och över tvåhundra militära ingripanden från väst under de senaste hundra åren. Särskilt intressanta i detta sammanhang är USAs militära ingripanden i andra länder, oftast bortom två oceaner. Från 1945 till 1990 gjordes 130 militära ingripanden av USA i andra länder, t ex för att störta misshagliga regeringar och/eller inrätta cirka 800 militära baser. Från 1990 till 2018 gjorde USA ytterligare 130 militära ingripanden i andra länder. Ett exempel: I Irans direkta 11 grannländer har USA 36 militärbaser, därutöver 10 i närbelägna länder. Efter 1945 har USA ockuperat 13 öar och ögrupper, bl a för baser och kärnvapentester. Minst en halv miljon öbor har fördrivits till flyktingläger, bl a i Bolivia. USA och dess allierade fällde 2001-2019 325,980 bomber och missiler över främst Irak, Syrien, Afghanistan och Jemen.

Dessa siffror härstammar från oberoende samhällsforskare bl a i USA, England, Indien och Sverige. Det är svårt att föreställa sig att de i det aktuella avtalet samverkande parterna från USA och Sverige skulle vara helt omedvetna om dessa sakförhållanden.

Det kan därför ifrågasättas om det finns något militärt säkerhetsbehov i förhållande till icke-västliga stater som Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea och andra. Även dessa stater omfattar traditionellt militärt säkerhetstänkande med samma idé om avskräckning som omfattas av väst och därav framkallad kapprustning och ökad osäkerhet. Men deras inblandning i andra staters angelägenheter utgör endast bråkdelar av de västliga demokratiernas. I praktiken råder djungelns lag, där väststaterna sedan länge dominerar.

Det i avtalet inte uttalade men klart underförstådda hotet mot huvuddelen av Europa utgörs av Ryssland, en relativt fattig stat med en i sammanhanget liten befolkning av 145 miljoner,att jämföra med Natos/EU:s cirka 800 miljoner på tre kontinenter och med en uppbyggd materiell resurs mångfaldigt större än Rysslands. Natochefen Jens Stoltenberg har medgivit att Rysslands pågående krig mot Ukraina, vilket i likhet med flera USA/Natokrig bryter mot FN-stadgan, provocerades fram av Natos försök att införliva Ukraina, vilket av Ryssland uppfattades som ett dödligt hot. Natomissiler från Ukraina kunde inom 5-8 minuter nå Moskva utan förvarning. Krigets uttalade syfte är att förhindra Ukrainas införlivande i Nato.

Det är alltså inte Nato och EU som ska känna sig hotade utan Ryssland, som är i färd med att återhämta sig på alla plan efter Sovjetunionens upplösning 1991 och drygt ett decennium av kaos därefter.

Ett uppseendeväckande dokument om USAs militära och politiska planer mot Ryssland levererades av stiftelsen Rand Corporation, en Washingtonbaserad tankesmedja med nära anknytning och förslagsrätt till USAs militära centrum Pentagon. Dokumentets titel är avslöjande: “Project for Overextending and Unbalancing Russia trough Cost-Imposing Options” (Dokument nr RB–10014-A) Dess sex huvudavdelningar beskriver hur Rysslands resurser och förmågor skall utmanas och försvagas ekonomiskt, geopolitiskt, ideologiskt och informationstekniskt, via luft- och rymdbaserade åtgärder, marint samt land- och multidomänbaserat.

Dessa planer ses idag tillämpade bl a i Natos expansion med missilinstallationer vid Rysslands gränser, i den omfattande sanktionspolitiken mot Ryssland, sprängningen av Nordstreamledningarna för att förhindra fortsatt lönsamt energisamarbete mellan Ryssland och Tyskland, spelet i Ishavsregionen och uppsägning av avtalen om kärnvapenbegränsning.

Det kan påpekas att deras samarbete kring Nordstreamsprängningen gav Norge och USA möjlighet att sälja flytande naturgas till Tyskland till skyhöga kostnader.

SLUTSATSER AV STUDIET AV INGRESSEN

Det underskrivna avtalet, DCA, mellan Sverige och USA vilar inte på en verklig säkerhetssituation. Dess till synes självklara hotbild och de samarbetsåtgärder som planeras syftar inte till ökad säkerhet och fredlig utveckling utan utgör ett stort steg i utvecklingen av en omfattande militär och civil strategi mot Ryssland. Detta kommer i sin förlängning att leda till yttersta osäkerhet och risk för storskalig militär konfrontation, där Sverige kommer att bli ett tidigt mål för vedergällningsaktioner från ett tillbakaträngt Ryssland. Och avståndet mellan våra två länder handlar om 7-8 minuters missilfärd från eller till Sankt Petersburg. I ett sannolikt stundande framprovocerat krisläge kommer det bli mycket svårt att i en hast förverkliga förmildrande samtal och medling. Alltså en allvarligt fördjupad och handikappande förlust av svensk suveränitet.

En särskild anledning till att avvisa avtalet i sin helhet utgör den falskhet med vilken västvärldens föregivna fredlighet utformas i strama formella till synes oklanderliga avtalspunkter. Sveriges folk vilseleds att anta en panikskapande propagandabild och godkänna USAs militära arrangemang på sjutton militärt bärande platser i landet, vilket som förstärkning av Natomedlemskapet kommer att ytterligare försvaga Sveriges förmåga till egna självständiga beslut. Ingressens ovan angivna 2 sista punkter ålägger Sveriges folk att med mycket stora belopp sponsra etablering och drift av anläggningar och personal och vidsträckt utbyggnad av civil och militär infrastruktur utanför dessa sjutton områden.

AVTALETS TRETTIO ARTIKLAR

Detaljerna av Sveriges åtaganden specificeras i avtalets trettio artiklar.

Här följer några synpunkter på vissa av dessa artiklar.

Artikel 1.

I punkt 1 hävdas att avtalet sker i överensstämmelse med folkrätten, vilket hade varit giltigt om avtalet vilat på korrekta förutsättningar om säkerhet och fred. Som vi visat ovan är så inte fallet.

I punkt 2 anges att verksamheterna ska bedrivas i full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive lagring av vissa vapen på svenskt territorium. Detta skrivs i vetskap om att USA ofta deklarerat att dess styrkor aldrig anger vad slags vapen man medför. Därmed faller hela punkten som tomt prat. En försvårande omständighet är att Sveriges statsminister redan förklarat att man kan behöva acceptera även kärnvapen på svenskt territorium.

Artikel 3.

I punkt 1 garanteras full förfoganderätt för USAs styrkor, anhöriga och leverantörer över överenskomna anläggningar för bl a manövrar, transitering, hämtning av luftfartyg, utplacering av styrkor, beredskapsoperationer, bygg- och anläggningsarbeten…Vissa anläggningar får endast USAs styrkor tillgång till och antyder karaktären av ockupation.

I punkt 3 ges USAs styrkor rätt att använda privat mark och privata anläggningar som vägar, hamnar och flygplatser, vägar, allmän mark utanför de överenskomna anläggningarna. Kostnader i samband härmed betalas av svenska skattebetalare. Samtidigt militariseras det svenska samhället.

I punkt 5 meddelas att Sverige ska bekosta utrustning av överenskomna anläggningar utan hyresavgifter eller andra kostnader för USAs styrkor. Sveriges skattebetalare står för fiolerna.

I punkt 7 och 8 hänvisas kostnader för bygg och utvecklingskostnader till separata avtal…

I punkt 10 ska Sveriges skattebetalare ordna med olika tillstånd som kan underlätta USAs styrkors arbete.

Artikel 4.

I fyra punkter beskrivs hur USAs styrkor ska lagra krigsmateriel och vapen till vilka de själva har exklusivt tillträde. För övrigt vet vi ju att sanningsenliga uppgifter om typ av vapen inte kommer att ges.

Artikel 6.

I tre punkter garanterar Sverige skydd för USAs styrkor, beviljar styrkorna rätt att försvara sig inom eller i närheten av upplåtna anläggningar och bevara kontinuiteten av verksamheterna. Här får skattebetalarna ännu en nota.

Artikel 7.

Här avsäger sig Sverige rätten att kontrollera pass eller visa för in- och utresor för USAs militära och civila personal. Inte heller får Sverige registrera eller kontrollera under avtalet förekommande utlänningar.

Artikel 9.

USAs registreringsskyltar för fordon gäller i Sverige, som kostnadsfritt ska utfärda handlingar som krävs för fordonsfärd inom Sverige. Dessutom ska militära registreringsskyltar tillhandahållas gratis. Samma friheter för körkort gäller i Artikel 10.

Artikel 11.

I punkt 1 beviljas USAs styrkor obegränsad rätt att med luftfartyg, fartyg och fordon resa in till och ut från Sverige samt inom svenskt territorium utan att bordas eller kontrolleras utan USAs samtycke.

I punkt 2 och 3 ges full frihet för luftfartyg att flyga över, lufttanka, landa och starta på svenskt territorium utan att betala några avgifter. Även fartyg befrias från hamnavgifter m m.

Sammantaget ger dessa punkter bilden av en ockupationsmakts alla fri- och rättigheter på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Här och annorstädes görs inga reservationer för den miljöförstöring som USAs militära verksamheter medför. Dessa bidrar starkt till de klimatproblem Sverige har att lösa. Varje utsläpp idag måste kompenseras i morgon.

Ett oroande exempel är de brandsläckningsövningar som både Sveriges och USAs militär fritt genomför med inslag av de stabila ämnen som har namnet PFAS och redan sprids i vårt dricksvatten för permanent inlagring i våra kroppsvävnader.

Ett enda av USAs moderna attackflygplan förbrukar 1340 gallons flygbränsle per timma, alltså 5000 liter/flygtimme eller 88 liter per minut. De svenska Jasplanen lär dra 25-30 liter per minut flygtid. Stridsvagnar drar drygt 50 liter diesel per mil i terräng och något lägre på landsväg, som å andra sidan förstörs av deras larvfötter. Exemplen kan mångfaldigas.

All denna tillkommande miljö- och klimatpåverkan är givetvis orimlig och borde i sig redan omintetgöra DCA-avtalet. Fram till artikel 12 framstår redan bilden av en svensk kapitulation – mot bättre vetande!

Artikel 12.

Denna famösa artikel kommenterades redan i inledningsavsnittet (sid 2). Avtalsförhandlarna vill beröva Sveriges folk dess suveräna jurisdiktion i det egna landet! Varje övergrepp begånget av USAs personal gentemot svenska medborgare eller svensk egendom skall handhas av USAs rättsväsende, i mån av dess intresse… Artikelns punkter 3, 4, 5 och 6 och artikel 13 måste, i ljuset av punkt 1 i artikel 12, betraktas som blå dunster avsedda att förvilla kritiska läsare.

Artikel 15 bekräftar innehållet i artikel 12.

Artikel 14.

USAs militärpolis tilldelas rätten att ingripa även i närområdet till de sjutton baser som avtalet huvudsakligen sägs gälla. Kringliggande samhällen ska således få vänja sig vid USAs polisiära närvaro i sin vardag. Med erfarenheter från långvarig medierapportering om USAs polisiära praxis av dödligt våld torde detta arrangemang dagligen komma att oroa dessa svenska samhällen. Är detta godtagbart?

Artiklarna 16, 17, 18, 19, 20, 21 och 22 behandlar USAs skatteförmåner gällande bland annat import, export, tullar, service och egna frimärken. Liksom tidigare faller det på Sveriges skattebetalare att bjuda. Sammantagna är alla dessa och tidigare förmåner uppseendeväckande i en tid då Sveriges regering inte förmår upprätthålla ens stommen i den svenska sjukvården, som drabbas av besparingar och neddragningar i mångmiljardklassen.

Artikel 27.

Här talas om Sveriges skyldigheter att värna USA-personalens miljö, hälsa och säkerhet, kontroll av gränsöverskridande transporter m m. Som vanligt krockar dessa åtaganden med USA-militärens rätt att flyga och fara utan kontroller av något slag. Vet den högra handen vad den andra vill?

Artikel 28 och 29 utgör endast fortsättning på alla tidigare angivna befrielser från avgifter som USAs krigsmakt åtnjuter, om avtalet skulle förverkligas.

Artikel 30 fastställer avtalets tänkta giltighetstid till tio år, men med den omedelbara reservationen att detta kan ändras genom skriftlig överenskommelse mellan parterna, liksom vad gäller den ej redovisade Bilaga A. Vad är då dagens presenterade och närmast kuppartade avtalsförslag värt?

SLUTANMÄRKNING

Svenska politiker, militära uppdragsforskare och militära ledning är av tradition starkt knutna till USAs militära politik och ingripanden. Alla svenska högre militärer har genomgått månader långa utbildningar i USA, där sannolikt mycket av USAs speciella värderingar ingår. Då och då framskymtar i offentligheten den mytologiska uppfattningen att USA är en speciell stat med gudagivna särskilda rättigheter i förhållande till andra stater – ”exceptionalism”. Bland sådana rättigheter finns användningen av lögn, förtigande och förnekande när detta passar USAs syften. Uttalanden från tankesmedjor som Atlantic Council och Rand Corporation anammas direkt och respektfullt av Sveriges politiska och militära ledare, vilka i förekommande offentliga TV-samtal i sin tur förtiger allt som kan tala för en viss förståelse av ryska och kinesiska synpunkter, förslag och deklarationer.

I västliga media presenteras en förenklad och förvrängd bild bland annat av Ukrainakonflikten. Ryssland har från 2008 och framåt hävdat att den europeiska säkerhetsordningen visserligen ger rätt till varje stat att organisera sin egen säkerhet men att avtalen också stadgar att detta inte får ske på en annan stats bekostnad av ökad osäkerhet. Här slirar västs politiker, militär och media totalt på sanningen om upptakten till kris och krig från februari 2014. Flera oberoende forskare och välkända undersökande journalister, som Seymour Hearst, Robert Parry och John Pilger, har övertygande blottlagt de verkliga händelseförloppen. Maidanmassakern i Kiev har av professor Ivan Katchanovski vid universitetet i Ottawa bevisats gjord av den lokala extremhögern. Massakern och dess fortsättning i den av USA finansierade och ledda statskuppen i Kiev och det efterföljande åttaåriga inbördeskriget riktat mot de rysktalande delarna av befolkningen beskrivs i Sverige som ryskt manipulerande inför en avsedd erövring av hela Ukraina. Minskavtalen hävdas ha slutits mellan Ryssland och Ukraina och inte som de faktiska interna ukrainska avtal som hjälpts fram av Ryssland. Överhuvudtaget beskrivs hela skeendet som rysk aggression i syfte att återupprätta det upplösta Sovjetunionen.

För detta finns inget sakligt stöd, endast intressestyrda propagandabilder syftande till att rättfärdiga fortsatt Natoexpansion och EU-inflytande. Det av Rand Corporation tecknade projektet att utmatta Ryssland för att i förlängningen underordna det de västliga maktanspråken ger en otvetydig skriftlig detaljbild av västliga syften och kan avläsas i det faktiska agerandet.

Ovanstående beskrivning av verkligheten avvisas av europeiska och USA-amerikanska ledare som farliga förvillelser inom den internationella fredsrörelsen och avfärdas offentligt och utan sakargument som ”ryskt narrativ”, vilket lydigt återges av media utan ifrågasättande. Via falska s k utredningar i auktoritär anda ifrågasätts och beskärs det traditionella statliga stödet till fredsrörelsen.

Vår slutliga bedömning av det aktuella DCA-avtalet måste sammantaget bli att hela processen utgör en förljugen låstsaslek med allas vår säkerhet i vågskålen. Det är ett farligt spel att med falska argument utmana en eller två av världens kärnvapenmakter. DCA-avtalet får inte förverkligas!

Det finns slutligen ett aktuellt större sammanhang att beakta och begrunda.

Sveriges regering och riksdag ansluter landet till Nato, och oannonserade förhandlingar vill plötsligt kuppartat upplåta landet till USAs krigsmakt. Detta sker i ett läge där västliga maktanspråk ifrågasätts av en majoritet av världens länder, t ex via uteblivet stöd till sanktionspolitiken mot Ryssland och bildandet av nya ekonomiska sammanslutningar som Sidenvägarna (Belt & Road Initiative) och BRICS-samarbetet, totalt med minst hundrafemtio länder anslutna. Den uteblivna debatten om detta vittnar om en västlig oförmåga att lyssna och att frigöra sig från gamla koloniala föreställningar om evig västlig makt över världen.

Stocken, på Orust den 11 mars 2024

Erni & Ola Friholt, för Fredsrörelsen på Orust,

Faktum är att Putin har rätt. USA är ute efter Ryssland.

av


Faktum är att Vladimir Putin, som vanligt, har rätt. USA är ute efter Ryssland.

Den statsfinansierade US-Amerikanska tankesmedjan Rand Corporation har i åtminstone två rapporter från 2019 berättat hur USA ska agera för att försvaga Ryssland och få till en regimförändring, dvs avsätta Putin. I dessa planer ingår bl a sanktioner och beväpning av Ukraina.

Du kan själv läsa rapporterna här:
Overextending and Unbalancing Russia
Extending Russia

Vladimir Putin berättar bakgrunden till Ukrainakriget

av


Vladimir Putin berättar bakgrunden till Ukrainakriget vid ett utvidgat möte med försvarsministeriets styrelse i Moskva 19 december 2023.
Jag skulle givetvis inte publicera denna text om det inte vore så att den präglas av sanning och att sanningsintresserade västerländska källor finns att finna för den som söker efter det som Vladimir Putin hävdar . Givetvis är inte svenska lögnmedier intresserade av att söka dessa fakta eftersom det skulle äventyra deras uppdrag att ensidigt föra fram USAs propaganda. Texten är översatt från engelska med DeepL.

“Jag skulle vilja återkomma till orsakerna till den nuvarande konflikten. Den publik vi har här är ganska kunnig, men jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta fram vissa saker igen och att peka på orsakerna till dagens konflikt i Ukraina.

Låt oss gå tillbaka till den tid då västvärlden kort efter Sovjetunionens sammanbrott gjorde omfattande insatser i Ryssland för att vinna över vår femtekolonn, som vi aldrig slutade att stödja, klappa dem på huvudet och tala med dem och försöka styra in dem på en patriotisk väg. Det spelar egentligen ingen roll. Det finns olika människor där; låt oss inte måla alla med samma pensel. Men motståndaren visste vad han gjorde det för och vem han skulle arbeta med, nämligen femte kolonnen, terroristorganisationerna, inklusive internationella terroristorganisationer, och separatisterna för att uppfylla sitt mål att bryta ned Ryssland. Samtidigt var de lika aktiva i det postsovjetiska området och slet sönder de nybildade oberoende staterna, de tidigare sovjetrepublikerna. Redan före Sovjetunionens sammanbrott lades särskild tonvikt på Ukraina.

På grundval av en rad historiska överväganden och det faktum att många före detta nazister hade flyttat till den amerikanska kontinenten, särskilt Kanada och Förenta staterna, arbetade de först med dem. Där skapades hela institut som uteslutande fokuserade på detta ämne. De förberedde sig själva. Och så snart kollapsen inträffade satte de full fart. De arbetade inom vårt land och de fördubblade och tredubblade sina ansträngningar där. Varför gjorde de det? Därför att de alltid trodde att Ryssland, när det väl hade förlorat sin potential, aldrig skulle återfå sin tidigare geopolitiska ställning och inte skulle utgöra något hot som konkurrent, åtminstone inte som konkurrent.

De planerade att dela upp Ryssland i fem delar. De dolde inte sina planer; allt diskuterades öppet.

Arbetet med Ukraina bedrevs separat. Naturligtvis satsade de främst på nationalister. De glömde att dessa extrema nationalister var före detta nazister som samarbetade med Hitler. Utan ett ögonblicks tvekan tillät de ukrainska nationalister att göra dessa före detta nazister till nationalhjältar, inklusive Bandera och liknande. Vi hade gjort allt vi kunde under årtiondena för att utveckla normala förbindelser med vår grannstat. Vi har alltid sagt, och jag fortsätter att säga, att detta är ett broderligt folk. Men denna motståndare agerade annorlunda.

Politiskt betonade Ryssland sydväst [om Ukraina] och detta är också allmänt känt. Varför det? Därför att detta historiskt sett är ryska regioner. De bebos i själva verket av ryska människor oavsett vilken stämpel de har i sina pass. De har bara ett modersmål – ryska, och hela deras kultur och traditioner är också ryska, allt. De är vårt folk.

Vi fokuserade alltid på denna del av Ukraina, och detta fick viktiga inrikespolitiska konsekvenser eftersom det inte tillät ultranationalister att få verklig makt genom lagliga politiska medel. De politiska krafter och ledare som gjorde anspråk på statens toppositioner var alltid tvungna att ta hänsyn till väljarnas åsikter i sydöstra Ukraina. Detta var alltid fallet. Utan detta var det omöjligt att komma till makten. Men så snart dessa krafter kom till makten glömde de omedelbart bort dessa regioner. Ingen tänkte på deras intressen eller mandat, och myndigheterna följde omedelbart i kölvattnet på de extrema nationalister som var aktiva, offensiva och aggressiva. De antog också omedelbart de senares inrikespolitiska agenda.

Vi försökte motverka detta. På vilket sätt? Främst med en ekonomisk strategi, det vet ni. Vi sålde energi till dem för nästan ingenting, gav dem lån och uppmuntrade till samarbete. Tro mig, vi gjorde allt för att bygga relationer, och vi har fått mycket tålamod för detta. Men nej. Väst förlitade sig på dessa aktiva och aggressiva nationalistiska krafter i Ukraina och gav oss helt enkelt inte någon chans till detta.

Men de insåg också sin oförmåga att uppnå sina slutmål med lagliga medel och att dra över hela Ukraina på sin sida. Det fungerade helt enkelt inte på det sättet. Invånarna i sydöst gick till vallokalerna och röstade på dem som talade om goda förbindelser med Ryssland. Detta är vad som hände i verkligheten. Men det fungerade inte. Årtionde efter årtionde fungerade det aldrig. Så vad valde de till slut? En statskupp.

Ukraina plågades verkligen av en mängd interna, ekonomiska och sociala problem, liksom av många orättvisor. Men varför en statskupp? Gå till valurnorna, som vi alltid fick höra: endast genom politiska medel och endast inom ramen för konstitutionen. Var finns allt detta? Jag känner inte för att göra vissa gester här eftersom kameran är på, ok? Jag är säker på att ni vet vilka gester jag skulle vilja göra just nu. Det här är precis vad de visade oss. De insåg att de inte skulle kunna köra över Ukraina med enbart politiska medel, och de utnyttjade det dåvarande ukrainska ledarskapets misstag och felbedömningar – återigen med betoning på aggressiva nationalistiska krafter – och underblåste en kupp. Det är inte klart varför de gjorde detta. Kanske bara för att få ett slut på den här frågan en gång för alla.

I den meningen uppnådde de sina mål. Vi hade inget annat val än att stödja Krim, annars skulle det ha drunknat i blod.

Men sedan uppstod frågan om Donbass. Vi försökte förhandla fram en fredlig lösning. På det hela taget var vi beredda att, på vissa villkor som anges i Minskavtalen, gradvis återställa Ukrainas territoriella integritet, inklusive Donbass, för att hålla lokalbefolkningen utom fara och skapa lämpliga förutsättningar och garantier för deras säkerhet. Det var hela poängen med Minskavtalen.

Men om de ukrainska myndigheterna och deras västliga handläggare hade gått med på det, gått med på att genomföra dessa arrangemang, skulle allt gradvis – det tror jag uppriktigt – ha ordnat upp sig. Men de gick inte med på det och utlöste ett verkligt krig där 2014.

Jag är öppen med det. Det är ingen hemlighet för dem som deltog i dessa händelser: vi gjorde ingenting utan tvingades gradvis att engagera oss för att skydda folket och rädda dem från utplåning. Det var så allt började.

Västvärlden, särskilt människorna utomlands, njöt av att se detta. I den meningen spelade de ut oss, om jag får uttrycka det så. Vi var tvungna att reagera på denna aggressiva hållning. Senare kastade de helt enkelt ut Minskavtalen, sa detta offentligt, och sedan sa västledarna det offentligt och erkände att detta bara var en täckmantel för att återuppliva eller snarare bygga upp Ukrainas väpnade styrkor.

Varför gjorde de det? Här kommer den andra delen av deras plan. Det var att dra in Ukraina i Nato. Och detta är vad de fortsatte att säga till mig: vad är du orolig för, vi kommer inte att låta dem gå med just nu. Jag sa, men i morgon då? När kommer denna morgondag? Om ett år, om två år? Om man ser på det ur ett historiskt perspektiv och utifrån den ryska statens strategiska intressen är till och med 10 eller 15 år oacceptabelt. Vad betyder “inte just nu”? Hur blir det med morgondagen? Det är uppenbart att deras mål var och är att dra in Ukraina i Nato.

Låt oss gå tillbaka, jag sa just detta från talarstolen. Vi har talat om detta hela tiden. De sa redan 1991 – inte en tum österut. I helvete heller att det inte är en tum. Här är de, vid vårt staket, sticker ut här. Och de stannade där. De tog Baltikum och hela Östeuropa. Samma fråga inställer sig – varför? Det fanns många alternativ som skulle ha varit acceptabla för alla. Men poängen är enkel – jag har sagt det många gånger och kommer att säga det igen – för dem behövs inte ett land som Ryssland – det är för stort. Det bör delas upp i bitar och underkuvas – på samma sätt som de underkuvat Europa. Jag ska säga lite mer om detta.

Kort sagt förde de i princip dessa frågor till krig. De släppte lös kriget 2014, och vi var tvungna att engagera oss gradvis. Tyvärr, eller kanske inte, hade vi inget val, vi var tvungna att engagera oss.

Samtidigt tog de hand om ett annat viktigt problem för sig själva. De rensade luften för sig själva – de hade varit oroliga för ett närmande mellan Ryssland och Europa. Detta var deras bekymmer. De ville kontrollera hela showen, och de skrämde alla hela tiden – titta, det här elaka Ryssland hotar er! Jag har talat med många ledare och de frågade: Varför skrämmer de oss? Vi inser att Ryssland inte kommer att slåss mot Europa. Vi kommer inte heller att slåss mot dem i dag. USA:s och Natos ledare fortsätter att säga att om Ryssland vinner i Ukraina nu så kommer Natoländerna att stå på tur. Varför behöver vi dessa Natoländer? Vi har aldrig behövt dem och behöver dem inte nu och kommer inte att behöva dem i framtiden. Varför säger de detta? För att uppmuntra dem att betala – det är hela poängen.

Efter att ha nått sina nuvarande mål, efter att ha slitit loss Ukraina, som de såg det, och efter att ha brutit förbindelserna mellan Ryssland och Europa, har Förenta staterna tyvärr uppnått vad de var ute efter. Vi kunde helt enkelt inte agera på något annat sätt – eller så skulle vi ha gett upp allt och sett på när de slickade sig om munnen medan de åt upp allt som var vårt, allt som ursprungligen var ryskt. Men vi kunde inte göra det, och de insåg att vi inte kunde göra det, så de gjorde det avsiktligt. De drev medvetet in oss och Europa i denna konflikt och nådde sina mål i detta avseende genom att ställa Ryssland och Europa mot varandra. Nu lägger de också över det ekonomiska ansvaret och kostnaderna för detta på Europa.

Samtidigt kan den nuvarande viljelösa, ryggradslösa generationen politiker i Europa inte motsätta sig detta, med tanke på det enorma beroendet av deras medier, deras ekonomi och politik. Välj vilket stort medieföretag som helst i Europa, och ni kommer att upptäcka att den slutliga förmånstagaren är någon amerikansk stiftelse, efter att ni har sållat igenom tre av fyra lager. Allt finns där borta, allt finns utomlands. Detta handlar om inflytande över politiken. Vi vet att underrättelsetjänsterna där får sina förespråkare i unga år, som unga studenter. De arbetar med dessa unga människor och drar dem till den politiska stjärnhimlen i de europeiska länderna.

Men det är inte så enkelt nu; européerna börjar inse vad som håller på att hända och en viss förändring äger redan rum i Europa. Jag talar inte ens om de ekonomiska problemen – de finns och detta återspeglas inte bara i demonstrationerna i Europa – det har dokumenterats. De ledande industriella ekonomierna i Europa ser en nedgång – de befinner sig i en recession.

Men det sker också förändringar i det politiska medvetandet hos många europeiska nationer. De förstår att Förenta staterna skamlöst och hänsynslöst utnyttjar Europa för sina egna intressen och inte alls bryr sig om Europas intressen.

Detta är dock det val som de europeiska nationerna har gjort. Vi har aldrig blandat oss i, vi blandar oss inte i och vi har inga planer på att blanda oss i deras angelägenheter. Men det finns något som vi verkligen kommer att göra. Vi kommer att försvara våra intressen. För vad Förenta staterna gjorde i Ukraina, som jag nämnde tidigare, Förenta staterna har i huvudsak förnekat oss chansen att bygga upp goda förbindelser med det landet med hjälp av politiska medel. Vad de gjorde var ett fall av total laglöshet. År 2014 genomförde de en statskupp, och sedan dess har de fortsatt på den laglösa vägen. De tvingade oss helt enkelt att reagera på det.

När det gäller Europa blir folket alltmer medvetet om att andra länder, främst Förenta staterna, utnyttjar dem för att främja sina egna agendor. Ja, deras medvetenhet växer. Det är bra för dem, men vi kommer inte att lägga oss i.”

Fred i Ukraina? Nej, NATO vill ha krig.

av

Tre högst meriterade tyska herrar har sammanställt uppgifter, som jag översatt och publicerar nedan. Uppgifterna visar att Ukraina var mycket nära en fredsöverenskommelse med Ryssland redan i krigets inledningsskede. Men USA/NATO var emot detta eftersom USA/NATO vill ha till en destabilisering och ett regimskifte i Ryssland. USA/NATO trodde att ett krig mellan Ukraina och Ryssland skulle fixa detta.

De tre tyska herrarna bakom texten är:
– Michael von der Schulenburg är en före detta biträdande generalsekreterare för FN, som arbetade i över 34 år för FN, och under kort tid för OSSE, i många länder i krig eller interna väpnade konflikter, ofta med bräckliga regeringar och beväpnade icke-statliga aktörer
– Hajo Funke är professor emeritus i statsvetenskap vid Otto-Suhr-institutet/Fria universitetet i Berlin
– General (ret.) Harald Kujat var den högst rankade tyska officeren i Bundeswehr och vid NATO

Självklart tycker vi svenskar att 500 000 döda Ukrainare hade varit värt priset för att destabilisera Ryssland och få till en regimförändring om det hade lyckats. Även att det inte lyckades så var det ju värt priset en halv million döda. Det var ju inte vi som dog.
Eftersom Ukraina nu går mot ett totalt nederlag och en total förstörelse av sitt land så behöver USA/NATO ny kanonmat för att göda det ryska artilleriet. Sina planer på destabilisering och regimförändring i Ryssland har USA/NATO inte slagit ur hågen. Det är därför Finland och Sverige ska med i NATO. Så att finska och svenska ungdomar kan få förmånen att ersätta ukrainarna och få förmånen att dö den ärofulla döden för USAs geopolitiska intressen. När sedan ungdommarna är slut så blir det dax för barn och pensionärer att dö, precis som i Ukraina.
Detta är vad vi har att se fram emot inom kort. Jag hoppas ni alla är redo att möta döden och få Sverige förvandlat till grus och aska. Jag är i alla fall redo. Idiotlandet Sverige är så plågsamt att leva i att jag drömmer om att ryska atombomber ska fällas här och ta mig härifrån.
Ni andra är väl också redo, antar jag. Ni som i era hjärtan tagit till er propagandan om det onda Ryssland och det goda USA. Visst är väl ni redo och villiga att dö för USAs geopolitiska intressen? Så att västvärldens storföretag kan komma åt de ryska naturtillgångarna som är världens näst största räknat i pengar. Och visst blir ni, precis som de så kallade journalisterna i etablissemangets propagandamedier, ledsna över att Sverige ännu inte blivit formell NATO-medlem?
Men misströst inte över detta. Kriget ni längat efter är redan på gång. Till Sverige flygs det redan nu in mängder med krigsmateriel från NATO så att Sverige ska framstå som en klart uttalad fiende till Ryssland, och därmed ett legitimt mål vid en militär konflikt. Det har våra landsförrädiska, men USA-lojala, politiker redan ställt upp på. Så nu väntar våra politiker bara på att låta oss alla dö för USA. Själva tänker de åka utomlands innan bomberna börjar falla.

Nedan följer den text de tre vise männen sammanställt.

Fred för Ukraina – Michael von der Schulenburg, Hajo Funke, Harald Kujat

10 november 2023 Geopolitik

Den katastrofala urspårningen av de tidiga fredsansträngningarna för att få slut på kriget i Ukraina

Den brittiske premiärministerns ödesdigra besök i Kiev den 9 april 2022

Av Michael von der Schulenburg

Detta är en detaljerad rekonstruktion av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna i mars 2022 och de medföljande medlingsförsöken av Israels dåvarande premiärminister Naftali Bennett, med stöd av president Erdogan och Tysklands tidigare förbundskansler Schröder. Den utarbetades av den pensionerade generalen H. Kujat och professor emeritus H. Funke, två av initiativtagarna till den nyligen presenterade fredsplanen för Ukraina. Och det är också i samband med deras fredsplan som denna rekonstruktion är så oerhört viktig. Den påminner oss om att vi inte har råd att skjuta upp vapenvilan och fredsförhandlingarna ännu en gång. Den mänskliga och militära situationen i Ukraina försämras dramatiskt, med den extra faran att det kan leda till en ytterligare upptrappning av kriget. Vi behöver en diplomatisk lösning på detta grymma krig för Europa och Ukraina – och vi behöver den nu!

Från den detaljerade rekonstruktionen av fredsansträngningarna i mars framträder 6 slutsatser:

  1. Bara en månad efter inledningen av den ryska militära interventionen i Ukraina hade ukrainska och ryska förhandlare kommit mycket nära en överenskommelse om vapenvila och en skiss till en omfattande fredslösning på konflikten.
  1. Till skillnad från idag hade president Zelenskyj och hans regering gjort stora ansträngningar för att förhandla om fred med Ryssland och få ett snabbt slut på kriget.
  2. I motsats till västvärldens tolkningar var Ukraina och Ryssland vid den tidpunkten överens om att den planerade NATO-expansionen var orsaken till kriget. De inriktade därför sina fredsförhandlingar på Ukrainas neutralitet och dess avstående från NATO-medlemskap. I gengäld skulle Ukraina ha behållit sin territoriella integritet med undantag för Krim.
  3. Det råder knappast något tvivel om att dessa fredsförhandlingar misslyckades på grund av motstånd från Nato och i synnerhet från USA och Storbritannien. Skälen är att ett sådant fredsavtal skulle ha varit liktydigt med ett nederlag för Nato, ett slut på Natos expansion österut och därmed ett slut på drömmen om en unipolär värld dominerad av USA.
  1. De misslyckade fredsförhandlingarna i mars 2022 ledde till en farlig intensifiering av kriget som har kostat hundratusentals människor livet, särskilt unga människor, djupt traumatiserat en ung generation och tillfogat dem de svåraste psykiska och fysiska såren. Ukraina har utsatts för enorm förstörelse, interna förflyttningar och massutarmning. Detta har åtföljts av en storskalig avfolkning av landet. Inte bara Ryssland, utan även Nato och västvärlden bär en tung del av skulden för denna katastrof.
  1. Ukrainas förhandlingsposition idag är mycket sämre än den var i mars 2022. Ukraina kommer nu att förlora stora delar av sitt territorium.
  1. Blockeringen av fredsförhandlingarna vid den tidpunkten har skadat alla: Ryssland och Europa – men framför allt folket i Ukraina, som med sitt blod betalar priset för stormakternas ambitioner och förmodligen inte kommer att få något tillbaka.

HUR CHANSEN GICK FÖRLORAD FÖR EN FREDSLÖSNING AV KRIGET I UKRAINA OCH VÄSTVÄRLDEN VILLE FORTSÄTTA KRIGET ISTÄLLET

En detaljerad rekonstruktion av händelserna i mars 2022

Av Hajo Funke och Harald Kujat
Berlin, oktober 2023

I mars 2022 skapade direkta fredsförhandlingar mellan ukrainska och ryska delegationer och medlingsinsatser av Israels dåvarande premiärminister Naftali Bennet en verklig chans att avsluta kriget fredligt bara fyra till fem veckor efter att Ryssland hade invaderat Ukraina. Men i stället för att avsluta kriget genom förhandlingar, vilket Ukrainas president Zelenskyj och hans regering tycktes ha velat, gav han i slutändan efter för påtryckningar från vissa västmakter och övergav en förhandlingslösning. Västmakterna ville att kriget skulle fortsätta i hopp om att knäcka Ryssland. Ukrainas beslut att överge förhandlingarna kan ha fattats innan man upptäckte en massaker på civila i staden Bucha nära Kiev.

Nedan följer ett försök till en stegvis rekonstruktion av de händelser som ledde fram till fredsförhandlingarna i mars och deras sammanbrott i början av april 2022.

I BÖRJAN AV MARS 2022 INLEDDE ISRAELS PREMIÄRMINISTER NAFTALI BENNETT MEDLINGSFÖRSÖK …

Naftali Bennett hade inlett medlingsförsök redan under den första veckan i mars 2022. I en videointervju med den israeliske journalisten Hanoch Daum den 4 februari 2023 talade han för första gången i detalj om processen och slutet på förhandlingarna. Denna videointervju ligger till grund för en detaljerad rapport i Berliner Zeitung den 6 februari 2023: “Naftali Bennett ville ha fred mellan Ukraina och Ryssland: vem blockerade? Israels före detta premiärminister talade för första gången om sina förhandlingar med Putin och Zelenskyj. Vapenvilan var enligt uppgift inom räckhåll.” (Berliner Zeitung, 06 februari 2023).

Strax efter krigsutbrottet hade Ukrainas president Volodymyr Zelenskij bett Bennett att hjälpa till att öppna en kommunikationskanal med Rysslands president Vladimir Putin. Putin svarade med att bjuda in Bennett till Moskva: “Den 5 mars 2022 hade Bennett på Putins inbjudan flugit till Moskva i ett privatjetplan som tillhandahållits av den israeliska underrättelsetjänsten. I samtalet i Kreml hade Putin, enligt Bennett, gjort några betydande eftergifter, i synnerhet hade han avstått från sitt ursprungliga krigsmål att demilitarisera Ukraina. … I gengäld gick den ukrainske presidenten med på att avstå från att gå med i Nato – en ståndpunkt som han också upprepade offentligt en kort tid senare. Därmed undanröjdes ett av de avgörande hindren för en vapenvila ….”. Enligt Berliner Zeitung hade även andra frågor, såsom Donbass och Krims framtid samt säkerhetsgarantier för Ukraina, varit föremål för intensiva samtal under dessa dagar. (Ibid)

I intervjun förklarade Bennett ytterligare: “Jag hade intrycket vid den tiden att båda sidor var mycket intresserade av en vapenvila (…). Enligt Bennett var en vapenvila inom räckhåll vid den tidpunkten, och båda sidor var beredda att göra avsevärda eftergifter…. Men i synnerhet Storbritannien och USA ville att denna fredsprocess skulle upphöra och ställde in siktet på en fortsättning av kriget.” (Ibid)

I början av mars 2022 kontaktade president Zelensky inte bara Naftali Bennett utan även Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder och bad honom att använda sina nära personliga band till Putin för att medla mellan Ukraina och Ryssland i hopp om att hitta sätt att snabbt få slut på kriget. I en intervju som publicerades i Berliner Zeitung den 21-22 oktober i år talade Schröder för första gången offentligt om sin roll i de ansträngningar som ledde till fredsförhandlingarna i Istanbul den 29 mars 2022. Liksom Bennet kom även han till slutsatsen att anledningen till att dessa fredsförhandlingar avbröts var att amerikanerna hindrade dem. Han sade “Vid fredsförhandlingarna i mars 2022 i Istanbul med Rustem Umerov (då säkerhetsrådgivare till Zelenskyj, nu ukrainsk försvarsminister) gick ukrainarna inte med på fred eftersom de inte fick göra det. De var först tvungna att fråga amerikanerna om allt de diskuterat", och fortsatte: "Men i slutet (av fredsförhandlingarna) hände ingenting. Mitt intryck var att ingenting kunde hända eftersom allt annat bestämdes i Washington. Det var ödesdigert.”

Den turkiske utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu, som organiserade Istanbulmötet vid den tiden, hade tidigare gjort liknande kommentarer. I en intervju med CNN Turk den 20 april 2022 sa han: “Vissa NATO-länder ville att konflikten i Ukraina skulle fortsätta för att försvaga Ryssland.”

… MEDAN PARALLELLA FREDSFÖRHANDLINGAR MELLAN UKRAINSKA OCH RYSKA FÖRHANDLARE PÅGICK

Direkta förhandlingar mellan en ukrainsk och en rysk delegation hade redan pågått sedan slutet av februari 2022 och under den tredje veckan i mars, “bara en månad efter krigsutbrottet, (hade) de enats om de stora dragen i en fredsuppgörelse. Ukraina lovade att inte gå med i Nato och att inte tillåta utländska makters militärbaser på sitt territorium, medan Ryssland i gengäld lovade att erkänna Ukrainas territoriella integritet och att dra tillbaka alla ryska ockupationstrupper. Särskilda arrangemang gjordes för Donbas och Krim.” (Jfr Michael von der Schulenburg: FN-stadgan: Förhandlingar! Ur: Emma den 6 mars 2023)

För att främja fredsförhandlingarna erbjöd sig den turkiske presidenten att stå värd för en ukrainsk-rysk fredskonferens i Istanbul den 29 mars 2002. Under förhandlingarna, som medlades av Turkiets president Erdogan, presenterade den ukrainska delegationen ett positionspapper som ledde till Istanbulkommunikén. Ukrainas förslag översattes till ett utkast till fördrag av den ryska sidan.

Texten i Istanbulkommunikén av den 29 mars 2022 innehöll 10 förslag:

Förslag 1: Ukraina förklarar sig vara en neutral stat och lovar att förbli alliansfritt och att avstå från att utveckla kärnvapen i utbyte mot internationella rättsliga garantier. Möjliga garantstater är Ryssland, Storbritannien, Kina, USA, Frankrike, Turkiet, Tyskland, Kanada, Italien, Polen och Israel, men även andra stater skulle vara välkomna att ansluta sig till fördraget.

Förslag 2: Dessa internationella säkerhetsgarantier för Ukraina skulle inte omfatta Krim, Sevastopol eller vissa områden i Donbas. Parterna i fördraget skulle behöva definiera gränserna för dessa områden eller komma överens om att varje part förstår dessa gränser på olika sätt.

Förslag 3: Ukraina förbinder sig att inte ansluta sig till någon militär koalition och att inte vara värd för några utländska militärbaser eller truppkontingenter. Internationella militära övningar skulle endast vara möjliga med garantistaternas samtycke. Garantstaterna bekräftar för sin del sin avsikt att främja Ukrainas medlemskap i Europeiska unionen.

Förslag 4: Ukraina och garantstaterna är överens om att (i händelse av aggression, väpnat angrepp mot Ukraina eller militär operation mot Ukraina) var och en av garantstaterna, efter brådskande och omedelbart ömsesidigt samråd (som skall hållas inom tre dagar) om utövandet av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar (enligt artikel 51 i FN-stadgan), skall ge bistånd (som svar på och på grundval av en officiell begäran från Ukraina) till Ukraina som en permanent neutral stat under angrepp. Sådant bistånd kommer att underlättas genom omedelbart genomförande av nödvändiga enskilda eller gemensamma åtgärder, inklusive stängning av ukrainskt luftrum, tillhandahållande av nödvändiga vapen och användning av väpnat våld i syfte att återställa och sedan upprätthålla säkerheten för Ukraina som en permanent neutral stat.

Förslag 5: Varje sådant väpnat angrepp (varje militär operation överhuvudtaget) och varje åtgärd som vidtas som svar kommer omedelbart att rapporteras till FN:s säkerhetsråd. Sådana åtgärder kommer att upphöra så snart FN:s säkerhetsråd har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Förslag 6: För att skydda mot eventuella provokationer kommer avtalet att reglera mekanismen för uppfyllandet av Ukrainas säkerhetsgarantier på grundval av resultaten av samråd mellan Ukraina och de garanterande staterna.

Förslag 7: Fördraget kommer att tillämpas provisoriskt från och med dagen för dess undertecknande av Ukraina och alla eller de flesta av de garanterande staterna.

Fördraget träder i kraft efter det att 1) Ukrainas permanenta neutrala status har godkänts i en landsomfattande folkomröstning, 2) de relevanta ändringarna har införlivats i den ukrainska konstitutionen och 3) ratificering har skett i parlamenten i Ukraina och i garantistaterna.

Förslag 8: Parternas önskan att lösa de frågor som rör Krim och Sevastopol kommer att ingå i de bilaterala förhandlingarna mellan Ukraina och Ryssland under en period på 15 år. Ukraina och Ryssland åtar sig också att inte lösa dessa frågor med militära medel och att fortsätta de diplomatiska lösningsförsöken.

Förslag 9: Parterna fortsätter samråden (med andra garantstater) för att förbereda och enas om bestämmelserna i ett fördrag om säkerhetsgarantier för Ukraina, villkor för vapenvila, tillbakadragande av trupper och andra paramilitära grupper, öppnande och säkerställande av kontinuerligt fungerande humanitära korridorer, samt utbyte av kroppar och frigivning av krigsfångar och internerade civila.

Förslag 10: Parterna anser att det är möjligt att hålla ett möte mellan Ukrainas och Rysslands presidenter för att underteckna ett fördrag och/eller fatta politiska beslut om andra olösta frågor.

TYDLIGT INLEDANDE STÖD FRÅN VÄSTLIGA POLITIKER FÖR MEDLINGSINSATSER

Bevis på västpolitikernas initiala stöd för förhandlingarna framgår av en rad telefonsamtal och möten under perioden från början av mars till åtminstone mitten av mars. Den 4 mars talade Scholz och Putin i telefon; den 5 mars träffade Bennett Putin i Moskva; den 6 mars träffades Bennett och Scholz i Berlin; den 7 mars diskuterade USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland frågan i en videokonferens; den 8 mars talade Macron och Scholz i telefon; den 10 mars träffades Ukrainas utrikesminister Kuleba och Rysslands utrikesminister Lavrov i Ankara; den 12 mars talade Scholz och Zelensky och Scholz och Macron i telefon; och den 14 mars träffades Scholz och Erdogan i Ankara. (Jfr Petra Erler: Re: Recension mars 2022: Vem ville inte ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina. Ur: “News of a Lighthouse Keeper”, 1 september 2023)

NATOS EXTRA TOPPMÖTE DEN 24 MARS 2022 I BRUXELLES MOTSÄTTER SIG ALLA FÖRHANDLINGAR

Men detta initiala stöd blev snabbt surt, eftersom Nato motsatte sig alla sådana förhandlingar innan Ryssland drar tillbaka alla sina trupper från ukrainska territorier. Detta satte i själva verket stopp för alla förhandlingar. Michael von der Schulenburg, tidigare biträdande generalsekreterare (ASG) i FN:s fredsuppdrag, skriver att “Nato hade redan vid ett extra toppmöte den 24 mars 2022 beslutat att inte stödja dessa fredsförhandlingar (mellan Ukraina och Ryssland)”. (Jfr Michael von der Schulenburg: FN-stadgan: Förhandlingar! Ur: Emma, 6 mars 2023). USA:s president hade flugit in speciellt för detta speciella toppmöte i Bryssel. Uppenbarligen låg den fred som förhandlats fram av de ryska och ukrainska förhandlingsdelegationerna inte i vissa Natoländers intresse.

TILL EN BÖRJAN HÅLLER ZELENSKY FAST VID RESULTATET AV FREDSFÖRHANDLINGARNA

“Så sent som den 27 mars 2022 hade Zelensky visat modet att försvara resultaten av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna offentligt inför ryska journalister – och detta trots att Nato redan hade beslutat vid ett extra toppmöte den 24 mars 2022 att inte stödja dessa fredsförhandlingar.” (Ibid)

Enligt von der Schulenburg hade de rysk-ukrainska fredsförhandlingarna varit ett historiskt unikt inslag, som möjliggjorts endast eftersom ryssar och ukrainare kände varandra väl och “talade samma språk och förmodligen till och med kände varandra personligen.” Vi känner inte till något annat krig eller väpnad konflikt där konfliktparterna så snabbt kom överens om specifika fredsvillkor.

Den 28 mars förklarade Putin, som ett tecken på god vilja och till stöd för fredsförhandlingarna, att han var beredd att dra tillbaka trupper från Kharkov-området och Kiev-området; detta skedde uppenbarligen redan innan hans offentliga tillkännagivande.

FREDSFÖRHANDLINGARNA GÅR I STÖPET

Den 29 mars 2022, samma dag som mötet i Istanbul, talade Scholz, Biden, Draghi, Macron och Johnson återigen i telefon om situationen i Ukraina. Vid det här laget hade de viktigaste västallierade uppenbarligen skärpt sin hållning. De formulerade förhandlingsförutsättningar som stod i uppenbar kontrast till Bennetts och Erdogans fredsansträngningar: “Ledarna enades om att fortsätta att ge starkt stöd till Ukraina. De uppmanade återigen Rysslands president Putin att gå med på en vapenvila, att upphöra med alla fientligheter, att dra tillbaka ryska soldater från Ukraina och att tillåta en diplomatisk lösning (…)” (Petra Erler: Re: Review March 2022: Who Didn't Want a Quick End to the War in Ukraine (Ur: "News of a Lighthouse Keeper" 1 september 2023).

Washington Post rapporterade den 5 april att man inom NATO föredrar att fortsätta kriget framför ett eldupphör och en förhandlingslösning: “För vissa inom NATO är det bättre att ukrainarna fortsätter att slåss och dö än att uppnå en fred som kommer för tidigt eller till ett för högt pris för Kiev och resten av Europa.” Zelenskyj, sade han, borde “fortsätta kämpa tills Ryssland är fullständigt besegrat.”

BORIS JOHNSONS BUDSKAP TILL UKRAINARNA DEN 9 APRIL 2022: VI MÅSTE FORTSÄTTA KRIGET

Den 9 april 2022 anlände Boris Johnson oanmäld till Kiev och berättade för den ukrainske presidenten att västvärlden inte var redo att avsluta kriget. Enligt brittiska Guardian den 28 april hade premiärminister Johnson “instruerat” Ukrainas president Zelenskyj att “inte göra några eftergifter till Putin”:

“Ukrainska Pravda” rapporterade om detta i detalj i två artiklar den 5 maj 2022:

“Knappt hade de ukrainska förhandlarna och Abramovitj/Medinskij i stora drag kommit överens om strukturen för ett eventuellt framtida avtal efter Istanbulresultaten förrän den brittiske premiärministern Boris Johnson dök upp i Kiev nästan utan förvarning.

Johnson hade med sig två enkla budskap till Kiev. Det första är att Putin är en krigsförbrytare; han bör utsättas för påtryckningar, inte förhandlas med. Det andra är att även om Ukraina är villigt att underteckna vissa avtal med Putin om garantier, så är inte den samlade västvärlden det. Vi kan underteckna [ett avtal] med er [Ukraina], men inte med honom. Han kommer ändå att lura alla", sammanfattade en av Zelenskijs nära medarbetare kärnan i Johnsons besök. Det ligger mycket mer bakom detta besök och Johnsons ord än bara motvilja mot att ingå avtal med Ryssland. Johnson menade att det samlade väst, som så sent som i februari föreslog att Zelenskij skulle kapitulera och fly, nu känner att Putin inte riktigt är så mäktig som de tidigare trott. Dessutom finns det en möjlighet att sätta press på honom. Och västvärlden vill ta den.”

Neue Züricher Zeitung (NZZ) rapporterade den 12 april att den brittiska regeringen under Johnson räknar med en ukrainsk militär seger. Den konservativa ledamoten av underhuset Alicia Kearns sade: “Vi beväpnar hellre ukrainarna till tänderna än ger Putin en framgång.” Den brittiska utrikesministern (och senare premiärministern) Liz Truss förklarade i ett huvudtal att “seger för Ukraina (…) är ett strategiskt imperativ för oss alla och därför måste det militära stödet utökas massivt.” Guardian-kolumnisten Simon Jenkins varnade: “Liz Truss riskerar att elda på kriget i Ukraina för sina egna ambitioners skull.” Detta, sade han, var förmodligen den första Tory-valkampanjen “som kommer att utkämpas vid Rysslands gränser.” Johnson och Truss ville att Zelensky skulle “fortsätta kämpa tills Ryssland är helt besegrat. De behöver en triumf i sitt proxykrig. Under tiden kan alla som inte håller med dem avfärdas som veklingar, ynkryggar eller Putin-anhängare. Att denna konflikt utnyttjas av Storbritannien för en sliskig kommande ledarskapstävling är vidrigt.”

Efter sitt andra besök i Kiev den 25 april 2022 sade USA:s försvarsminister Lloyd Austin att USA vill ta tillfället i akt att permanent försvaga Ryssland militärt och ekonomiskt i spåren av Ukrainakriget. Enligt New York Times är den amerikanska regeringen inte längre intresserad av en kamp om kontrollen över Ukraina, utan av en kamp mot Moskva i kölvattnet av ett nytt kallt krig.

Vid mötet den 26 april 2022 i Ramstein, Rheinland-Pfalz/Tyskland, med försvarsministrar från NATO-medlemmar och andra länder som sammankallats av Austin, förklarade Pentagonchefen att en militär seger över Ukraina är ett strategiskt mål.

Den amerikanska tidskriften “Responsible Statecraft” skrev den 2 september 2022:

“Hjälpte Boris Johnson till att förhindra ett fredsavtal i Ukraina? Enligt en nyligen publicerad artikel i Foreign Affairs kan Kiev och Moskva ha nått en preliminär överenskommelse om att avsluta kriget redan i april. Enligt flera tidigare höga amerikanska tjänstemän som vi talat med verkar ryska och ukrainska förhandlare preliminärt ha kommit överens om konturerna av en förhandlad interimslösning i mars 2022”, skriver Fiona Hill och Angela Stent. “Ryssland skulle retirera till sin position från den 23 februari, då man kontrollerade en del av Donbasregionen och hela Krim, och i gengäld skulle Ukraina lova att inte söka medlemskap i Nato och istället få säkerhetsgarantier från ett antal länder. Beslutet att låta uppgörelsen misslyckas sammanföll med Johnsons besök i Kiev i april, där han uppmanade Ukrainas president Zelenskiy att avbryta samtalen med Ryssland av två huvudsakliga skäl: Putin är omöjlig att förhandla med, och västvärlden är inte redo för ett slut på kriget.”

I sin artikel ställde författarna frågor som har blivit allt viktigare i takt med att kriget har fortskridit:

“Detta uppenbara avslöjande väcker några viktiga frågor: Varför ville västvärldens ledare hindra Kiev från att underteckna vad som verkade vara ett bra förhandlingsavtal med Moskva? Ser de konflikten som ett proxykrig med Ryssland? Och viktigast av allt, vad skulle krävas för att återgå till ett förhandlingsresultat?”

I sitt tillkännagivande av den partiella mobiliseringen sade Putin den 21 september 2022:

“Jag skulle vilja offentliggöra detta för första gången idag. Efter inledningen av den särskilda militära operationen, särskilt efter samtalen i Istanbul, uttryckte företrädarna för Kiev ganska positiva åsikter om våra förslag. Dessa förslag handlade huvudsakligen om att garantera Rysslands säkerhet och intressen. Men en fredlig lösning passade uppenbarligen inte väst, vilket är anledningen till att Kiev, efter att ha gått med på vissa kompromisser, faktiskt beordrades att upphäva alla dessa överenskommelser.”

I samband med besöket av en afrikansk fredsdelegation den 17 juni 2023 visade Putin demonstrativt upp det avtal som godkänts och paraferats i Istanbul ad referendum för kamerorna.

SLUTSATS: MISSAT TILLFÄLLE

Baserat på offentligt tillgängliga rapporter och dokument är det inte bara uppenbart att det fanns en seriös vilja att förhandla från både Ukrainas och Rysslands sida i mars 2022. Uppenbarligen kom förhandlingsparterna till och med överens om ett utkast till fördrag och folkomröstning. Zelenskyj och Putin var redo för ett bilateralt möte för att slutföra resultatet av förhandlingarna. Faktum är att de viktigaste resultaten av förhandlingarna baserades på ett förslag från Ukraina, och Zelenskyj stödde dem modigt i en intervju med ryska journalister den 27 mars 2022, även efter att Nato beslutat sig för att avstå från dessa fredsförhandlingar. Zelenskyj hade redan tidigare uttryckt ett liknande stöd, vilket visar att det avsedda resultatet av Istanbulförhandlingarna verkligen motsvarade Ukrainas intressen. Detta gör det västliga ingripandet, som förhindrade ett tidigt slut på kriget, ännu mer katastrofalt för Ukraina. Rysslands ansvar för attacken, som stred mot internationell rätt, relativiseras inte av det faktum att ansvaret för de allvarliga konsekvenser som följde för Ukrainas västliga anhängare också måste tillskrivas de stater som krävde en fortsättning av kriget. Kriget har nu nått ett stadium där ytterligare farlig upptrappning och en utvidgning av fientligheterna endast kan förhindras genom en vapenvila. Det kan nu vara sista gången som en fredlig lösning genom förhandlingar kan uppnås. Det finns fredsförslag från Kina, Afrikanska unionen, Brasilien, Mexiko, Indonesien och ett förslag som utarbetats på inbjudan av Vatikanen så tidigt som i juni 2022. Den 3 oktober i år presenterade vi för den tyska regeringen vårt eget fredsförslag som försökte införliva alla andra fredsförslag som tidigare lagts fram. Se Avsluta kriget genom en förhandlad fred – Legitimt självförsvar och strävan efter en rättvis och varaktig fred är inte motsägelsefulla HÄR.

Sedan de misslyckade Istanbul-förhandlingarna borde krigets förlopp och den nuvarande extremt kritiska tidpunkten vara skäl nog för ett ansvarstagande världssamfund och FN:s medlemsstater att tänka om och trycka på för ett eldupphör och fredsförhandlingar.

Läs också vad jag skrivit på bloggen tidigare om propagandan mot Ryssland: NATO-lobbande journalister i Sverige, Din och Rysslands rätt till självförsvar – tal till nationen, Av moraliska skäl håller jag på Ryssland, Mejl till Försvarsberedningen angående årets säkerhetspolitiska rapport och ”den regelbaserade världsordningen”, USA och Joe Biden ligger bakom terrordådet mot Nord Stream,Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner, Brev till statsradions ekoredaktion idag, Vladimir Putin förklarar EUs självförvållade energikris, Försvarsmaktens lögner om ubåtsincidenterna i svenska vatten, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen