Som man bäddar får man ligga


När jag kände lukten av avföring tryckte jag in avtryckaren på den pistol jag hållit tryckt mot Pål Jonsons vänstra öga. Han fick inte det han bett om. Bett om genom att i handling visa sitt gigantiska förakt mot människorna i Sverige, deras framtid och deras liv. Behandlat dem som imbecilla kuvade undermänniskor. Han kom lindrigt undan. Straffet för den gigantiska förolämpning och respektlöshet han genom sin antidemokratiska maktutövning han utsatt människorna för borde varit betydligt plågsammare och långvarigare. Han borde ha dött skrikande. Men man kan inte få allt man önskar. Nu dog han snabbt, skräckslagen och tyst.

“Människan är en lögnaktig ohyra, en flock blodtörstiga vargar som inget hellre vill än att slita varandra i stycken i sin strävan efter herravälde. Den förslavade är inte bättre än sin mästare, bara svagare. De oskyldiga bevarar sin oskuld endast i kraft av sin oförmåga.”
[Ur: 1793 Av: Niklas Natt och Dag]

Häromdagen såg jag en mor och hennes lilla barn på lekplatsen i mitt närområde. Direkt infann sig tanken: Väx upp snabbt så du hinner strida i kriget. Sannolikt kommer barnet inte att hinna bli stridsduglig innan USA dragit in Sverige i sitt planerade krig mot Ryssland. Men som tur är kommer barnet att få lida och kanske dö i kriget även om det inte hinner bli vuxet och stridande. När krigets uppmarschområde Sverige blir bombat till grus och aska av det Ryska försvaret lär ingen som stannat kvar i landet komma undan umbärande och lidande. Då sitter vi här i förhoppningsvis samma båt och har fått vad vi bett om.
Passivitet är också ett val. Vi kan välja att inte bry oss, att inte engagera oss, att passivt lita på politiker och media. Då har vi valt att överlämna makten till andra. Vi har valt att avsäga oss makten över vår framtid och våra liv. Vi har valt att hellre låta oss vilseledas än att själv göra ansträngningen att ta reda på fakta och göra egna val. Då har vi genom ombuden politiker och media valt krig och misär.
Jag har själv inga barn. Ett medvetet val gjort redan under tonåren. Valet har jag inte behövt ångra. Världen var redan då ovärdig och inhuman att leva i. Den har inte blivit bättre under åren som gått.
Hur kan någon vara så egoistisk och empatilös att de utsätter människor för att födas till den här världen idag?
Det finns miljontals föräldrar i Sverige. Vad gör de för att försäkra sig om en bra värld för sina barn att leva i? Generellt: ingenting! De är helt passiva. De bryr sig inte ett uns om sina barns liv. De ser barnen som lämplig kanonmat i kriget. Som stridande för “vårt sätt att leva” och “våra värderingar”. Vårt sätt att leva i intellektuell passivitet, inriktade på att tävla i konsumtion och status, med värdegrunden dubbelmoral och hyckleri.
Har inte du och alla ansvarslösa föräldrar tänkt på vad ni ägnar ert liv åt?
Lite sent att ändra sig nu, nu när kriget redan är planerat och beslutat. Men gläds åt att du kommer att få så som du genom din passivitet uttryckligen önskat dig: Ett helvete.

I min fantasi har jag en stor lokal med massor av våningssängar. Sängarna är av metall och består enbart av stommen, med metallnät som sängbotten. I sängarna ligger alla Sveriges demokratiföraktande politiker fjättrade i armar och ben. Ena armen är kopplad till en flaska med dropp, så att de inte ska svälta ihjäl. Avsikten är att de aldrig ska lämna sängen. De ska få föda genom dropp och göra sina behov när de de själva vill, men fjättrade i sängen. De får alltså valfriheten att förnedra sig själva och sina underliggande sänggrannar, om de själva vill. Den typ av valfrihet som de själva gillar att utsätta oss undersåtar för. Där valet inte finns, men framställs som sådant, och innebär förnedring.
Sängarna kopplas till elnätet via en timer. Var 15 minut ger timern en kort 220 volts elstöt som får politikerna att krampa och skrika.
Politikerna får ligga kvar i sina sängar intill tidens ände, med min förhoppning om att de får ett långt liv.
Åh, vilken härlig fantasi. Att låta politikerna få vad de bett om.

Moral och moralfilosofi är något ni borde ha tänkt på, för som man bäddar kan man få ligga.
Ett tips för att få lite tankar i ämnet är boken Det anständiga samhället. För en värdighetens politik av Avishai Margalit. Titeln beskriver bra vad boken handlar om. Hur ska ett anständigt samhälle – ett samhälle som inte förnedrar eller förtrycker människor – se ut.
Ett annat boktips är Epistemisk orättvisa av Miranda Fricker. Den handlar om hur vissa människor – ofta pga fördomar från de som har makt mot de som är maktlösa – misstror andra. Begreppet vittnesorättvisa handlar om att någons uppfattningar och kunskaper inte tas på det allvar och med den respekt som de är värda. Därför blir offentligheten bara en plats där vissa människor får göra sin röst hörd. Begreppet tolkningsorättvisa handlar om att de begrepp vi använder för att beskriva saker och ting systematiskt framhäver vissa saker och lägger andra i skugga. Så kan man osynliggöra människor man inte respekterar eller bryr sig om, och därför inte vill ge dem någon uppmärksamhet.

Vad som slagit mig själv under mina egna eviga funderingar är frågan: Varför ska jag bry mig om andra männsikors väl och ve när de själva inte bryr sig. Jag kan inte hitta en enda rimlig anledning mer än att jag är väldigt intresserad av politik och samhälle, och därför har svårt att inte engagera mig. Så jag gör det av egoistiska själ eller kanske av gammal vana. En vana jag haft sedan 20-årsåldern, innan jag blev den fullblodscyniker som verkligheten och motmänniskorna gjort mig till.
Men när det gäller mig själv har jag bara en enda önskan: Att få dö. Jag är så innerligt trött på lögnerna och därmed förnedringen som makthavare och medier utsätter oss alla för. Demokratin är helt avskaffad och föraktet lyser mot oss undersåtar i tv, radio och tidningar. De som inte är upplysta märker det inte, men för mig är det en plåga. Dock har jag lovat mig själv att hålla mig vid liv så länge min mor lever. Men sedan tänker jag säga adjö. Fram tills dess kommer jag fortsätta jobba på att få bort min kontraproduktiva ovana att engagera mig i politik och samhällsfrågor eftersom ni passiva inte förtjänar någons engagemang. Som ni bäddar bör ni få ligga.

Attackerna 11 september – lögn och sanning


Som jag nämnde i en tidigare bloggartikel så började jag inte intressera mig för attackerna den 11 september förrän jag läste Andreas von Bülows bok CIA och 11 september i mitten av 2021. Innan dess hade jag ingen som helst åsikt om dådet. Jag brydde mig helt enkelt inte. Men utifrån den person Andreas von Bülow är och det han skriver så tror jag numera på honom och inte på den officiella version som lögnmedia sprider.
Nu har jag ju läst den schweiziske historikern och fredsforskaren Daniele Gansers nya bok USA: The Ruthless Empire, som jag översatt och lagt upp som epub för nedladdning under titeln USA: Det hänsynslösa imperiet. Även Daniele Ganser ägnar intresse åt 11 september. Nedan publicerar jag ett urval ur hans kapilel om händelsen. För källhänvisning hänvisar jag till boken.
Vad gäller Andreas von Bülow så har jag lagt upp ett mycket intressant kapitel ur hans bok; kapitlet Säkerhetstjänsternas dolda verksamhet. Det ger en bra bakgrundskunskap till 11 september.


Ur: USA: Det hänsynslösa imperiet. Av: Daniele Ganser.

ATTACKERNA DEN 11 SEPTEMBER

2004: Den misslyckade [officiella] utredningen av Kean och Hamilton

2006 medgav Lee Hamilton för CBC News att han inte för en minut trodde att de hade fått allt rätt. Han sade att de bara hade skrivit ett första utkast till hela historien. Pressen på undersökningskommissionen hade varit så stor att det verkligen skulle vara «fantastiskt om vi fick allt rätt», erkände Hamilton, utan att specifikt ta upp den kniviga frågan om att tortera vittnen eller be om ursäkt för att kommissionen helt enkelt ignorerade kollapsen av WTC7 helt och hållet. Hamilton hade redan lett utredningen av Iran-Contra-affären och vid den tidpunkten förhindrat att CIA:s kokainsmuggling avslöjades. Tillsammans med Kean publicerade han en annan bok där han medgav att deras utredning var «dömd att misslyckas» eftersom de nekades tillgång till viktiga dokument och personer. I grund och botten innebär allt detta att det idag inte finns någon trovärdig officiell amerikansk utredning av terroristattackerna den 11 september 2001.

Totalt misslyckande för USA:s luftförsvar

Fitts fann det särskilt förvånande att amerikanska stridsflygplan inte hade genskjutit de fyra mycket långsammare passagerarplanen efter att det hade fastställts att de hade kapats av terrorister. Därför visste Fitts redan dagen för attackerna att detta var en «false flag operation», eftersom hon som någon som kände till säkerhetsprotokollen hos Federal Aviation Administration (FAA) omedelbart visste att en sådan attack inte kunde genomföras utan «hjälp inifrån».

[…]

Om flygledare förlorar kontakten med ett passagerarplan eller om ett passagerarplan avviker från sin planerade rutt, informeras militären vanligtvis omedelbart, varefter den skickar upp stridsflygplan som tar kontakt med passagerarplanet. Varför skedde inte detta den 11 september 2001?

[…]

Varför fungerade inte luftförsvaret den dagen? Den frågan är fortfarande obesvarad.

[…]

FAA ringde NEADS kl. 08.37 för att be om hjälp och förklarade: «Vi har ett problem. Vi har ett kapat flygplan på väg mot New York. Vi behöver någon som kan skicka upp några F-16-plan eller något annat för att hjälpa oss.» NEADS-officeren Jeremy Powell svarade: «Är det här en övning?» Till vilket FAA bekräftade, «Nej. Detta är inte en övning. Inte ett test.»

[…]

NORAD kunde inte förhindra att det första passagerarplanet, American Airlines flight 11, som lyfte från Boston kl. 07.59, kraschade in i det norra tornet kl. 08.46. Tydligen hade varningstiden varit för kort; NORAD informerades inte om kapningen förrän kl. 08.38, hävdar Kean-rapporten. Men NORAD fångade inte heller upp United Airlines flight 175, som träffade det södra tornet femton minuter senare. Därefter gick det ytterligare nästan fyrtio minuter innan American Airlines flight 77 träffade Pentagon kl. 9.37. Återigen fångade NORAD inte upp det avvikande flygplanet. United Airlines flight 93, som kraschade nära Shanksville, Pennsylvania, kl. 10.03, fångades inte heller upp.

[…]

Den 19 juni 2004 frågade kongressledamoten Timothy Roemer, som var medlem i 9/11 Investigative Committee, flygvapengeneralen: «Vem var ansvarig för att samordna de många krigsspel som pågick på morgonen den 11 september 2001?» General Eberhart vägrade dock att klargöra denna viktiga fråga. Hans svar var: «Ingen kommentar.»

[…]

Gång på gång ändrade både NORAD och FAA sina tidslinjer för kapningarna, vilket skapade förvirring. «FAA:s och NORAD:s representanter presenterade en version av den 11 september som inte är sann», sade Kean. «Än idag vet vi inte varför NORAD berättade det de berättade för oss … det var bara så långt ifrån sanningen.»

[…]

I Tyskland slogs överstelöjtnant Jochen Scholz av det amerikanska flygvapnets misslyckande. «Det är helt obegripligt att något kan hända i ett land som USA under nästan två timmar, utan att deras eget flygvapen ingriper», säger Scholz, som tjänstgjorde som karriärofficer i det tyska flygvapnet fram till 2000. Hans tjänstgöring inkluderade flera år som multinationell NATO-stab. NORAD har «varenda mus på sin radarskärm». Även under militärövningar är en del av flygvapnet fortfarande ansvarigt för att skydda landet, så krigsspel kan omöjligen vara orsaken till det totala luftförsvarsmisslyckandet, säger Scholz. Alla piloter deltar aldrig i en övning – några av piloterna är alltid ansvariga för att försvara landet.

Fyra flygplan som kapas under två timmar, utan att flygvapnet ingriper, det är «ofattbart, definitivt ofattbart», betonade Scholz. När en flygledare av någon anledning förlorar kontakten med ett passagerar plan, informeras flygvapnet omedelbart. Piloterna går då omedelbart upp i luften och tar kontakt med passagerarplanet. Under 2001 fungerade detta smidigt mer än sextio gånger före attackerna, sade Scholz och tillade att det också fungerade igen efter den 11 september, eftersom det är ett rutinförfarande. Det var bara på tisdagen den 11 september som något var fel. «Det kan bara vara fallet om någon störde denna mekanism», avslutade Scholz och tillade att det inte kunde ha varit Usama bin Ladin.

Miljontals kronor i vinst med säljoptioner

Dagarna före den 11 september 2001 samlade okända personer på sig säljoptioner för att satsa på kraftigt fallande aktiekurser för berörda flygbolag, banker och återförsäkrare, och tjänade på så sätt miljoner. Hur visste dessa oidentifierade personer att en terroristattack skulle inträffa den 11 september? Dessa anonyma personer hade insiderkunskap och de förväntade sig att kurserna på de aktuella aktierna skulle sjunka kraftigt. När flygplanen från American Airlines och United Airlines träffade tornen rasade aktiekurserna för dessa två flygbolag, vilket resulterade i en vinst på cirka 9 miljoner dollar för innehavarna av säljoptionerna. Även säljoptionerna på aktierna i finansinstituten Bank of America, Merrill Lynch, Citigroup och J.P. Morgan lönade sig, eftersom dessa banker hade kontor i tornen. Efter terroristattackerna sjönk deras aktiekurser och ägarna av säljoptionerna realiserade en vinst på 11 miljoner dollar. Insiders spekulerade också med säljoptioner på de Europabaserade återförsäkringsbolagen Swiss Re och Munich Re, eftersom de var de som skulle behöva betala för skadorna på tornen. Även denna spekulation gick hem och resulterade i en vinst på 11 miljoner dollar. Sammantaget var terroristattackerna en mångmiljonvinst för dessa insiders. De tjänade mer än 30 miljoner dollar, medan nästan 3 000 människor miste livet.

[…]

När dammet hade lagt sig började en del européer också titta närmare på den misstänkta handel som hade ägt rum med säljoptioner. Ernst Welteke, chef för tyska Bundesbank, talade om «nästan ovedersägliga bevis på insiderhandel.»

Marc Chesney, föreläsare vid Institute for Banking and Finance vid universitetet i Zürich, kunde bevisa dessa tvivelaktiga transaktioner genom att genomföra en detaljerad analys av aktiemarknadstransaktioner under tiden fram till den 11 september 2001. Även han slogs av den explosionsartade ökningen av köp av säljoptioner strax före den 11 september 2001. «Den statistiska studien avslöjar tydligt extremt tvivelaktiga affärer som kan ha gjorts av insiders», förklarade Chesney, en finansiell expert som publicerade sin studie i Journal of Empirical Finance. För att få definitiva bevis skulle myndigheterna i USA behöva kräva att SEC avslöjar namnen och nätverken för dem som köpte optionerna.

[…]

Chesney fann att den 10 september 2001 – dagen före terroristattackerna – handlades en rekordvolym på 1 535 kontrakt, vart och ett för 100 säljoptioner med ett lösenpris på 30 USD och en löptid i oktober 2001. Denna handelsvolym var mer än sextio gånger större än genomsnittet av den totala dagliga handelsvolymen under de tre veckor som föregick den 10 september.

[…]

I stället för att namnge de insiders som handlade med dessa säljoptioner, stoppade Kean-kommissionen in den känsliga frågan i en liten fotnot längst bak i rapporten, nämligen fotnot 130 på sidan 499. «En del ovanlig handel förekom faktiskt, men varje sådan handel visade sig ha en oskyldig förklaring», hävdade Kean-kommissionen. «Ytterligare undersökningar har dock visat att handeln inte hade något samband med 9/11«, sade kommissionen. «En enda USA-baserad institutionell investerare utan några tänkbara band till al-Qaida» köpte de flesta av säljoptionerna på American Airlines och United Airlines, sade man. Namnen på köparna borde ha listats i Kean-rapporten. Detta var inte underrättelseinformation, det var en cover-up.

De flesta optionerna hade köpts via investmentbanken Alex Brown, rapporterade tidningen Hintergrund och påpekade att Alex Browns mångårige chef, Buzzy Krongard, senare fick en hög position inom CIA. David Callahan, chefredaktör för den amerikanska tidskriften SmartCEO, lämnade in en begäran till SEC enligt Freedom of Information Act (FOIA) och krävde att de skulle lämna ut informationen om vem som hade köpt säljoptionerna. FOIA är avsedd att ge allmänheten bred tillgång till statliga myndigheters datasamlingar, med målet att främja öppenhet i demokratin. Den 23 december 2009 meddelade dock SEC Callahan att man inte kunde lämna ut dessa uppgifter eftersom de hade «förstörts».

Sprängningen av WTC7

Reportern Jane Stanley från BBC, som rapporterade direkt från New York City på dagen för attackerna, orsakade vid den tidpunkten stor förvirring i England. Den 11 september rapporterade hon om kollapsen av WTC7 i nyheterna klockan fem, med byggnaden fortfarande stående och tydligt synlig bakom henne. Jane Stanley medgav senare att det «var ett misstag» att rapportera om WTC7:s kollaps tjugo minuter för tidigt. År 2008 bad även BBC:s nyhetschef Richard Porter om ursäkt för förbiseendet. BBC hävdade att man hade fått nyheten om WTC7:s kollaps från nyhetsbyrån Reuters. Men hur kunde Reuters känna till byggnadens kollaps redan innan den inträffade?

[…]

Den 3 september 2019 publicerade den amerikanske civilingenjören Leroy Hulsey från University of Alaska Fairbanks en 114-sidig studie av kollapsen av WTC7. Denna djupgående undersökning beställdes av en grupp som heter Architects & Engineers for 9/11 Truth och dess ordförande, Richard Gage. Efter fyra års undersökning kom Hulsey-studien fram till en klar och entydig slutsats: «Brand orsakade inte kollapsen av WTC … . Kollapsen av WTC7 var en global kollaps som innebar att alla pelare i byggnaden kollapsade nästan samtidigt.» Även om termen «kontrollerad rivning« inte förekommer någonstans i rapporten, är Hulseys slutsatser entydiga och övertygande: WTC7 sprängdes i luften.

[…]

Än idag förklarar Wikipedia-sidan om WTC7 att brand var orsaken till kollapsen, trots att detta inte är sant.

Mejl till Försvarsberedningen angående årets säkerhetspolitiska rapport och ”den regelbaserade världs­ordningen”


Det nedan skriva mejl till Försvarsberedningen när till stora delar hämtat från föregående bloggartikel Av moraliska skäl håller jag på Ryssland varför mycket nedan är en upprepning av den. För er som vill ha länkar med källhänvining till det som sägs i Sergei Lavrovs tal hänvisar jag till den föregående bloggartikeln.

Orsaken till dagens utbrott är en insändare skriven av professor emeritus Pär Salander i Umeå som finns bakom betalvägg hos Dagens Nyheter men publiceras i sin helhet på Global Politics. Insändarskribenten reagerar på Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023 och skriver:

“Det är illavarslande att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023 har passerat förbi utan medial uppmärksamhet. Gentemot den förra rapporten 2019 används nämligen begreppet ”den regelbaserade världs­ordningen” för en anmärkningsvärd politisk retuschering av Natodirigenten USA:s utrikespolitiska agerande. … Årets säkerhetspolitiska rapport är en pinsam partsinlaga som kritiskt granskar två stormakter, Ryssland och Kina, men inte den tredje. Rapporten ger i stället USA fribrev till ett fortsatt agerande utifrån den starkes rätt.“

Och utifrån detta så kunde jag inte hålla mig oberörd utan sammanställde följande skrivelse som distrubuerades via epost till samtliga Försvarsberedningens 11 ledamöter.

Ang: Årets säkerhetspolitiska rapport och ”Den regelbaserade världsordningen”.

Sverige har sedan Palme-mordet blivit en idioti. En styrelseform som utmärks av att de mest inkompetenta, omoraliska och ryggradslösa styr över de bättre lämpade. Försvarsberedningen är ett mycket tydligt uttryck för detta styrelseskick. Ett styrelseskick som är på väg att leda Sverige i fördärvet.

Det av idiotins styrande så populära begreppet ”den regelbaserade världs­ordningen” är ett begrepp de styrande inte har en susning om innebörden av, trots deras flitiga användande av det. Det är tragiskt och provocerande med så olämpliga styrande. Dessutom urholkar det tilliten till politiken och det skendemokratiska systemet.

Det ni mindre begåvade men mer ohederliga narcissistiska politruker borde göra är att lära av mer begåvade och hederliga kollegor. Bra förebilder är Rysslands president Vladimir Putin eller dess utrikesminister Sergei Lavrov som åtminstone i sin utrikesretorik kan hålla sig till sanningen och sakligt och rationellt och fullt förståeligt argumentera för sin sak. Avsaknaden av floskler i Putins och Lavrovs retorik får en västerlänning att förundras: Kan en politiker verkligen uttrycka sig så här rakt och tydligt? Ja, det kan de visst. Om de vill och har sanningen på sin sida.

Försvarsberedningen, som påstår sig värna ”den regelbaserade världs­ordningen”, borde läsa Rysslands utrikesminister Sergei Lavrovs senaste tal till FN:s säkerhetsråd som undertecknad publicerar på svenska nedan.
Där kan Försvarsberedningen lära om just ”den regelbaserade världs­ordningen” och hur den inte följs av Försvarsberedningens uppdragsgivare i Washington. Tvärt om bevisar Lavrov om och om igen hur USA och lydstaterna inom NATO gång på gång på gång brutit mot just ”den regelbaserade världs­ordningen”.

Nu lämnar jag ordet till Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov.

—–

Lavrov:
”Herr ordförande, Herr generalsekreterare, Kollegor

Den nuvarande internationella ordningen byggdes på ruinerna av och efter den kolossala tragedin under andra världskriget. Den baserades på FN-stadgan, en viktig källa till modern internationell rätt. Mycket tack vare FN var det möjligt att förhindra ett nytt världskrig, åtföljt av en kärnvapenkatastrof.

Tyvärr har det ”kollektiva väst”, under ledning av Förenta staterna, efter det kalla krigets slut godtyckligt tillskansat sig rollen som skiljedomare över hela mänsklighetens öden och, överväldigat av ett exklusivitetskomplex, börjat ignorera arvet från FN:s grundare i allt större utsträckning.

I dag hänvisar västvärlden till de stadgeenliga normerna och principerna selektivt, från tid till annan, uteslutande i enlighet med sina själviska geopolitiska behov. Detta leder oundvikligen till att den globala stabiliteten undergrävs, att befintliga spänningar förvärras och att nya spänningshärdar skapas. Riskerna för globala konflikter ökar också.

Det är just för att stoppa dem, för att styra händelserna i en fredlig riktning, som Ryssland insisterade och insisterar på att alla bestämmelser i FN-stadgan skall respekteras och tillämpas, inte selektivt, utan i sin helhet och i sitt sammanhang, inklusive principerna om suverän jämlikhet mellan stater, icke-inblandning i deras inre angelägenheter, respekt för territoriell integritet och folkens rätt till självbestämmande. Förenta staternas och dess allierades agerande tyder på en systematisk obalans när det gäller de krav som fastställs i stadgan.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott och bildandet av oberoende stater i dess ställe har Förenta staterna och dess allierade grovt och öppet blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter Som USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland offentligt och till och med stolt erkände i slutet av 2013, spenderade Washington 5 miljarder dollar på att fostra politiker som var lydiga mot väst i Kiev.

Alla fakta om ”konstruktionen” av den ukrainska krisen har länge varit kända, men man försöker på alla möjliga sätt att tysta ner, att ”avbryta” hela historien fram till 2014. Därför är ämnet för dagens möte, som föreslagits av det albanska ordförandeskapet, mycket lämpligt och gör det möjligt för oss att återställa den kronologiska händelsekedjan, och det är i samband med de viktigaste aktörernas inställning till genomförandet av principerna och målen i FN-stadgan.

För att få en proamerikansk kandidat till makten sanktionerade västvärlden 2004-2005 den första statskuppen i Kiev och tvingade Ukrainas författningsdomstol att fatta ett olagligt beslut om att hålla en tredje valomgång som inte föreskrivs i landets författning. Ännu mer oseriös inblandning i interna angelägenheter visade sig under den andra Majdan 2013-2014, då en hel rad västerländska resenärer direkt uppmuntrade deltagarna i demonstrationer mot regeringen till våldsamma handlingar. Samma V. Nuland diskuterade med den amerikanska ambassadören i Kiev sammansättningen av den framtida regeringen, som kommer att bildas av putschisterna (kuppmakarna, ö.a.). Samtidigt påpekade hon för Europeiska unionen dess verkliga plats i världspolitiken ur Washingtons synvinkel. Vi minns alla hennes skabrösa fras med två ord. Det är betecknande att Europeiska unionen ”svalde” den (Nulands yttrande var ”fuck the EU”, ö.a.).

I februari 2014 blev de personer som valts ut av amerikanerna nyckelpersoner i det blodiga maktövertagandet, som organiserades, om jag minns rätt, en dag efter överenskommelsen mellan Ukrainas lagligt valde president Viktor Janukovytj och oppositionsledare under garantier från Tyskland, Polen och Frankrike. Principen om icke-inblandning i inre angelägenheter har upprepade gånger trampats på.

Omedelbart efter kuppen förklarade putschisterna att deras absoluta prioritet var att inskränka rättigheterna för rysktalande medborgare i Ukraina. Och invånarna på Krim och i sydöstra delen av landet, som vägrade att acceptera resultatet av det författningsvidriga maktövertagandet, förklarades vara terrorister, vilket ledde till en straffoperation mot dem. Som svar höll Krim och Donbass folkomröstningar i full överensstämmelse med principen om lika rättigheter och självbestämmande för folken, som fastställs i punkt 2 i artikel 1 i FN-stadgan.

När det gäller Ukraina blundar västerländska diplomater och politiker för denna viktigaste norm i internationell rätt i ett försök att reducera hela bakgrunden och kärnan i det som händer till att det är otillåtet att kränka den territoriella integriteten. I detta avseende vill jag påminna er om att FN:s förklaring från 1970 om principerna för internationell rätt rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan, som antogs enhälligt, föreskriver att principen om respekt för territoriell integritet är tillämplig på ”stater som i sina handlingar iakttar principen om folkens lika rättigheter och självbestämmande (…) och följaktligen har regeringar som företräder (…) alla de folk som bor på territoriet”. Det faktum att de ukrainska nynazister som tog makten i Kiev inte representerade befolkningen på Krim och i Donbass behöver inte bevisas. Och västvärldens ovillkorliga stöd till den kriminella Kievregimens agerande är inget annat än ett brott mot principen om självbestämmande efter grov inblandning i interna angelägenheter.

Efter statskuppen under Petro Porosjenkos och sedan Vladimir Zelenskijs regeringstid var antagandet av rasistiska lagar som förbjöd allt ryskt — utbildning, medier, kultur, förstörelse av böcker och monument, förbud mot den ukrainska ortodoxa kyrkan och beslagtagande av dess egendom — ett trotsigt brott mot punkt 3 i artikel 1 i FN-stadgan om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för alla — utan åtskillnad vad gäller ras, kön, språk eller religion. För att inte tala om att dessa åtgärder direkt stred mot Ukrainas konstitution, där statens skyldighet att respektera ryssarnas och andra nationella minoriteters rättigheter slås fast.

När vi hör uppmaningar att genomföra ”fredsformeln” och återföra Ukraina till 1991 års gränser uppstår frågan: är de som kräver detta bekanta med de ukrainska ledarnas uttalanden om vad de kommer att göra med invånarna i respektive territorier? Hot om rättslig eller fysisk utrotning riktas upprepade gånger mot dem offentligt, på officiell nivå. Inte bara underlåter västvärlden att tillbaka sina skyddslingar i Kiev, utan uppmuntrar dessutom entusiastiskt deras rasistiska politik.

På ett liknande sätt har förresten EU— och Natomedlemmar i årtionden uppmuntrat Lettlands och Estlands agerande för att kränka rättigheterna för hundratusentals rysktalande invånare som har kallats ”icke-medborgare”. Nu diskuterar de på allvar införandet av straffrättsligt ansvar för användning av modersmålet. Högt uppsatta tjänstemän förklarar officiellt att spridningen av information om möjligheten för lokala studenter att klara ryska distansskoleprogram nästan bör betraktas som ett hot mot den nationella säkerheten och kräver uppmärksamhet från brottsbekämpande myndigheter.

Åter till Ukraina. Minskavtalen i februari 2015 godkändes genom en särskild resolution från säkerhetsrådet — helt i enlighet med artikel 36 i stadgan, som stöder ”varje förfarande för att lösa en tvist som har godtagits av parterna”. I detta fall Kiev, DPR och LPR. Men förra året erkände alla undertecknare av Minsköverenskommelserna, förutom Vladimir Putin (Angela Merkel, Francois Hollande och Petr Poroshenko), offentligt och till och med med glädje att när de undertecknade detta dokument hade de ingen avsikt att fullfölja det. De försökte bara vinna tid för att stärka Ukrainas militära potential och pumpa upp den med vapen mot Ryssland. Under alla dessa år har EU och Nato direkt stött sabotaget av Minskavtalen och pressat Kievregimen att lösa ”Donbass-problemet” med våld. Detta gjordes i strid med artikel 25 i stadgan, enligt vilken alla FN-medlemmar är skyldiga att ”lyda säkerhetsrådets beslut och verkställa dem”.

Låt mig påminna er om att i paketet med Minskavtalen undertecknade ledarna för Ryssland, Tyskland, Frankrike och Ukraina en deklaration där Berlin och Paris lovade att göra en hel del, bland annat att hjälpa till att återställa banksystemet i Donbass. Men de lyfte inte ett finger. Vi såg hur Pavel Porosjenko, i strid med alla dessa åtaganden, tillkännagav en handels-, ekonomisk och transportblockad av Donbass. I samma deklaration lovade Berlin och Paris att främja stärkandet av det trilaterala samarbetet i formatet EU-Ryssland-Ukraina för en praktisk lösning på Rysslands handelsproblem, samt att främja ”skapandet av ett gemensamt humanitärt och ekonomiskt område från Atlanten till Stilla havet”. Denna deklaration godkändes också av säkerhetsrådet och var föremål för genomförande i enlighet med den ovannämnda artikel 25 i FN-stadgan. Men detta åtagande från ledarna för Tyskland och Frankrike visade sig vara en ”dummy” (falsarium, något som inte är vad det utger sig för att vara, ö.a.), ytterligare ett brott mot de stadgeenliga principerna.

Den legendariske utrikesministern i Sovjetunionen A.A. Gromyko har med rätta noterat mer än en gång: ”tio års förhandlingar är bättre än en dags krig.” I enlighet med denna princip har vi förhandlat i många år, sökt avtal på området för europeisk säkerhet, godkänt grundakten för Nato-Ryssland, antagit OSSE-förklaringar om säkerhetens odelbarhet på högsta nivå 1999 och 2010 och sedan 2015 insisterat på ett ovillkorligt genomförande av de Minskavtal som är resultatet av förhandlingarna. Allt detta är i full överensstämmelse med FN-stadgan, som kräver att man ska ”skapa förutsättningar för rättvisa och respekt för skyldigheter som följer av fördrag och andra källor till internationell rätt”. Våra västliga kolleger trampade på denna princip när de undertecknade alla dessa dokument, i förväg medvetna om att de inte skulle följa dem.

På tal om förhandlingar. Vi har fortfarande inte övergett dem. Rysslands president Vladimir Putin har talat om detta många gånger, även helt nyligen. Jag skulle vilja påminna om att Ukrainas president Vladimir Zelensky undertecknade ett dekret som förbjuder förhandlingar med Vladimir Putins regering. Om Förenta staterna är så intresserade av dem tror jag inte att det kommer att bli svårt att ”ge order” om att Vladimir Zelenskijs dekret skall upphävas.

Idag, i våra motståndares retorik, hör vi bara slagord: ”Invasion, aggression, annektering.” Inte ett ord om de grundläggande orsakerna till problemet, om hur de under många år närde den öppet nazistiska regimen, öppet skrev om, dvs. omtolkade resultaten av andra världskriget och sitt eget folks historia. Västvärlden undviker en substantiell konversation baserad på fakta och respekt för alla krav i FN-stadgan. Uppenbarligen har den inga argument för en ärlig dialog.

Det finns ett starkt intryck av att västvärldens företrädare är rädda för professionella diskussioner som avslöjar deras demagogi. De före detta koloniala metropolerna yttrar besvärjelser om Ukrainas territoriella integritet och tiger om FN:s beslut att Paris måste återlämna det ”franska” Mayotte till Unionen Komorerna, och att London måste lämna Chagosarkipelagen och inleda förhandlingar med Buenos Aires om Malvinasöarna (eller Falklandsöarna, ö.a.). Dessa ”förkämpar” för Ukrainas territoriella integritet låtsas nu att de inte minns innebörden av Minskavtalen, som bestod i att Donbass skulle återförenas med Ukraina med garantier för respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, främst rätten till sitt modersmål. Väst, som hindrade genomförandet av dessa avtal, är direkt ansvarigt för Ukrainas kollaps och uppviglingen till inbördeskrig där.

Bland andra principer i FN-stadgan, vars respekt skulle kunna förhindra en säkerhetskris i Europa och bidra till att harmonisera förtroendeskapande åtgärder baserade på en intressebalans, skulle jag vilja notera artikel 2 i kapitel VIII i stadgan. Där stadfästs behovet av att utveckla praxis för fredlig lösning av tvister med hjälp av regionala organisationer.

I enlighet med denna princip har Ryssland, tillsammans med sina allierade, konsekvent förespråkat upprättandet av kontakter mellan CSTO (Collective Security Treaty Organisation, se här, ö.a.) och Nato för att underlätta det praktiska genomförandet av de ovannämnda besluten från OSSE:s toppmöten 1999 och 2010 om säkerhetens odelbarhet, där det särskilt fastställs att ”ingen stat, grupp av stater eller organisation kan ges huvudansvaret för att upprätthålla fred och stabilitet i OSSE-området eller betrakta någon del av denna region som sin inflytandesfär”. Alla vet att detta är exakt vad Nato gjorde — försökte skapa sin fulla fördel i Europa, och nu i Asien och Stillahavsområdet. Men många vädjanden från de högsta organen i CSTO till Nordatlantiska alliansen ignorerades. Anledningen till denna arroganta hållning hos Förenta staterna och dess allierade, som alla kan se i dag, är oviljan att föra en jämlik dialog med någon.

Om Nato inte hade avvisat CSTO:s förslag till samarbete skulle man kanske ha kunnat undvika många av de negativa processer som ledde till den nuvarande europeiska krisen på grund av att man har vägrat att lyssna på eller lurat Ryssland i årtionden.

I dag, när vi diskuterar ”effektiv multilateralism” på förslag av ordförandeskapet, bör vi inte glömma bort de många fakta om ”västs genetiska” förkastande av alla former av jämlikt samarbete. Vad är Josep Borrells pärla att Europa är ”en blomstrande trädgård omgiven av djungel”. Detta är ett rent nykolonialt syndrom som föraktar staternas suveräna jämlikhet och uppgifterna att ”stärka principerna i FN-stadgan genom effektiv multilateralism”, som vi visar i vår diskussion i dag.

I ett försök att förhindra demokratiseringen av mellanstatliga förbindelser privatiserar Förenta staterna och dess allierade alltmer öppet och utan ceremonier sekretariaten för internationella organisationer, och kringgår de etablerade förfarandena för beslut om inrättandet av underordnade mekanismer med mandat som inte bygger på konsensus, men med ett anspråk på rätten att skuldbelägga dem som av någon anledning inte är behagliga för Washington.

I detta avseende skulle jag vilja påminna er om behovet av ett strikt genomförande av FN-stadgan, inte bara av medlemsstaterna utan också av sekretariatet för vår organisation. Enligt artikel 100 i stadgan är sekretariatet skyldigt att agera opartiskt och får inte ta emot instruktioner från någon regering.

Vi har redan talat om artikel 2 i stadgan. Jag vill fästa uppmärksamheten på dess viktigaste punkt 1: ”Organisationen bygger på principen om suverän jämlikhet mellan staterna i alla dess medlemsländer”. Genom att utveckla denna princip bekräftade FN:s generalförsamling, i den förklaring av den 24 oktober 1970 som jag nämnde, ”varje stats oförytterliga rätt att välja sitt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system utan inblandning från någon sida”. I detta avseende har vi allvarliga frågor om generalsekreterare Antonio Guterres uttalanden den 29 mars att ”autokratiskt styre inte garanterar stabilitet, det är en katalysator för kaos och konflikter”, men ”starka demokratiska samhällen är kapabla till självkorrigering och självförbättring. De kan stimulera till förändring, även radikal sådan, utan blodspillan eller våld.” Man minns ofrivilligt de ”förändringar” som de ”starka demokratiernas” aggressiva äventyr i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och många andra länder ledde till.

Vidare sade den uppburne Antonio Guterres: ”De (demokratierna) är centrum för ett brett samarbete med rötter i principerna om jämlikhet, deltagande och solidaritet.” Det är värt att notera att alla dessa tal hölls vid det ”toppmöte för demokrati” som president Joe Biden sammankallade utanför FN, och vars deltagare valdes ut av den amerikanska administrationen på grundval av lojalitet — inte så mycket mot Washington som mot det styrande demokratiska partiet i USA. Försöken att använda sådana sammankomster som forum för att diskutera frågor av global karaktär strider direkt mot punkt 4 i artikel 1 i FN-stadgan, där det står att man måste ”säkerställa organisationens roll som ett centrum för samordning av åtgärder för att uppnå gemensamma mål”.

I strid med denna princip utropade Frankrike och Tyskland för några år sedan en ”allians av multilateralister”, till vilken de också inbjöd endast de som är lydiga, vilket i sig bekräftar den koloniala mentalitetens oundviklighet och initiativtagarnas inställning till principen om ”effektiv multilateralism” på vår dagordning i dag. Samtidigt infördes en ”berättelse” om Europeiska unionen som idealet för just denna ”multilateralism”. Från Bryssel kommer nu uppmaningar att så snart som möjligt utvidga EU:s medlemskap, i synnerhet till länderna på Balkan. Men det huvudsakliga patoset handlar inte om Serbien, inte om Turkiet, som har fört hopplösa anslutningsförhandlingar i årtionden, utan om Ukraina. Josep Borrell gjorde nyligen anspråk på att vara den europeiska integrationens ideolog och tvekade inte att säga att Kievregimen borde släppas in i Europeiska unionen så snart som möjligt. Om det inte vore för kriget skulle det ha tagit flera år, och därför är det möjligt och nödvändigt utan några kriterier. Serbien, Turkiet och andra kommer att få vänta. Men nazisterna accepteras i EU:s led utan vidare.

Vid samma ”toppmöte för demokrati” proklamerade för övrigt generalsekreteraren: ”Demokrati härstammar från FN-stadgan. De första orden i stadgan — ’Vi, folken’ — återspeglar en grundläggande källa till legitimitet: samtycke från dem som styrs. Det är lämpligt att korrelera denna tes med Kievregimens ”meritlista”, som utlöste ett krig mot en stor del av sitt eget folk — mot de miljoner människor som inte gick med på att underordna sig själva till nynazister och russofober som olagligt tog makten i landet och begravde Minskavtalen som godkänts av FN:s säkerhetsråd och som därmed undergrävde Ukrainas territoriella integritet.

De som, i strid med FN-stadgan, delar upp mänskligheten i ”demokratier” och ”autokratier”, borde svara på frågan om vilken kategori de anser att den ukrainska regimen tillhör? Jag förväntar mig inget svar.

På tal om principerna i stadgan uppstår frågan om förhållandet mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Det ”västliga kollektivet” har aggressivt och under lång tid drivit frågan om ”missbruk av vetorätten” och har — genom inte helt korrekta påtryckningar på andra FN-medlemmar — uppnått ett beslut om att överväga den relevanta frågan i generalförsamlingen efter varje tillämpning av denna rätt, som väst alltmer medvetet provocerar fram. Detta är inte ett problem för oss. Rysslands inställning till alla frågor på dagordningen är öppen, vi har inget att dölja och det är inte svårt att upprepa denna ståndpunkt. Dessutom är vetorätten ett absolut legitimt verktyg som föreskrivs i stadgan för att förhindra antagandet av beslut som skulle kunna leda till en splittring av organisationen. Men eftersom förfarandet för att i generalförsamlingen diskutera användandet av vetorätten har godkänts, varför inte tänka på de resolutioner från säkerhetsrådet som inte omfattades av vetorätten, som antogs, även för många år sedan, men som inte har genomförts, trots bestämmelserna i artikel 25 i stadgan. Varför funderar inte generalförsamlingen på orsakerna till denna situation — till exempel när det gäller säkerhetsrådets resolutioner om Palestina och om alla MENA-problem (Middle East North Africa, ö.a.), om JCPOA (se här, ö.a.), samt resolution 2202, som godkände Minskavtalen om Ukraina.

Problemet med sanktionssystemen kräver också uppmärksamhet. Det har redan blivit norm: säkerhetsrådet godkänner efter långa förhandlingar — i strikt överensstämmelse med stadgan — sanktioner mot ett visst land, och sedan inför USA och dess allierade ”ytterligare” unilaterala restriktioner mot samma stat som inte har godkänts av säkerhetsrådet och som inte ingår i dess resolution som en del av det överenskomna ”paketet”. I samma serie är ett annat flagrant exempel det beslut som Berlin, Paris och London just fattat genom sin nationella lagstiftning för att ”förlänga” de restriktioner mot Iran som löper ut i oktober, vilka är föremål för rättslig uppsägning i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 2231. Det innebär att de europeiska länderna och Storbritannien förklarar att säkerhetsrådets beslut har löpt ut, men de bryr sig inte om detta, de har sina egna ”regler”.

Allt detta gör det ännu mer angeläget att överväga frågan om att ingen av FN:s medlemmar, efter att rådet har antagit en sanktionsresolution, skulle ha rätt att devalvera den genom att införa sina egna olagliga restriktioner mot samma land.

Det är också viktigt att alla säkerhetsrådets sanktionsåtgärder är tidsbegränsade, eftersom deras obestämda natur berövar rådet flexibilitet när det gäller att påverka politiken hos ”sanktionerade regeringar”.

Frågan om ”humanitära gränser för sanktioner” kräver också uppmärksamhet. Det vore rätt att alla sanktioner som läggs fram för säkerhetsrådet åtföljs av bedömningar av deras konsekvenser för medborgarna genom FN:s humanitära organ, snarare än demagogiska uppmaningar från våra kolleger i väst om att ”vanliga människor inte kommer att drabbas”.

Kära kollegor,

Fakta talar om den djupaste krisen i de internationella förbindelserna och bristen på önskan och vilja från västvärldens sida att övervinna denna kris.

Jag hoppas att en väg ut ur denna situation fortfarande finns och kommer att hittas. Till att börja med måste alla inse ansvaret för vår organisations och världens öde — i ett historiskt sammanhang, och inte utifrån opportunistiska val och tillfälliga anpassningar i nästa nationella val i ett medlemsland. Låt mig än en gång påminna er om att världens ledare för nästan 80 år sedan, genom att underteckna FN-stadgan, enades om att respektera alla staters suveräna jämlikhet — stora som små, rika som fattiga, monarkier som republiker. Med andra ord insåg mänskligheten redan då behovet av en jämlik, polycentrisk världsordning som en garanti för stabilitet och säkerhet i dess utveckling.

Därför handlar det i dag inte om att underkasta sig någon slags ”regelbaserad världsordning”, utan om att uppfylla alla de skyldigheter som man åtog sig när man undertecknade och ratificerade stadgan i dess helhet och inbördes samband.

—–

Nu ger vi Sergei Lavrov en välförtjänt applåd.

Sedan CIA arrangerade [se bilaga – Marjasin-kommissionens förhör med de tidigare DN-journalisterna Cecilia Steen-Johnsson och Olle Alsén.pdf] mordet på Olof Palme 1986 har Sverige varit en helt omoralisk nation som helt underkastat sig USAs vilja. Måhända har Palmes efterträdare på statsministerposten varit rädda om livhanken och hellre tänkt på sin egen trygghet än på Sveriges och det svenska folkets bästa. Med en sådan feg hållning skulle det vara omöjligt att ge sig ut i väpnad strid för sitt land. Därav följer att dessa politiker inte har moralisk rätt att kräva att deras svenska undersåtar ska strida och riskera livet för att försvara svenska intressen.

En av Olof Palmes käpphästar var de mindre staternas (bl a Sveriges) rätt till självbestämmande. Detta har hans efterföljare helt kullkastat. Efter Palmes död har samtliga statministrar och regeringar stått bakom USA:s överhöghet över alla världens nationer. De har förespråkat att alla världens länder ska agera som lydiga lakejer under USA:s överhöghet. Bäst i världen i den lydnadsklassen har Sverige och alla Sveriges ryggradslösa politiker varit. Inte att förglömma svenska mediers servila lydnad att föra ut all propaganda som USA förser dem med och inte nämna ett ord som kan smutsa USA:s anseende hos deras publik.

”NATO och de västliga underrättelsetjänsterna har stort inflytande över tillsättningen av höga tjänster på de svenska företag som tillhör totalförsvaret, och även i offentlig förvaltning och i massmedia. Personer som anses ”opålitliga” av politiska eller andra
skäl bör inte få sådana befattningar, det låter man svenska beslutsfattare förstå.”, skriver Cecilia Steen Johnson i sin bok ”Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik –
Sverige och NATO” utgiven 1992. Cecilia Steen Johnson ägnar ett helt kapitel “Äta kakan och ha den kvar” i boken åt detta. [se bilaga Cecilia Steen Johnsson – Äta kakan och ha den kvar.pdf]

Jag är just nu lite skitförbannad på idioterna i svensk politik – vi undersåtar förtjänar bättre än er idioter till att styra oss. Av den anledningen skicka jag er detta mejl. Jag hoppas ni nu inser att ni bör lämna över era politiska uppdrag till de som besitter intelligens, allmänbildning och gott omdöme.

Hälsar
Magnus Berg

—–

För er som vill uttrycka era synpunkter till Försvaraberedningen så tar ledamöterna tacksamt, hängivet och respektfullt emot åsikter från undersåtarna på följande epost-adresser.

hans.wallmark@riksdagen.se
peter.hultqvist@riksdagen.se
morgan.johansson@riksdagen.se
sven-olof.sallstrom@riksdagen.se
lars.wistedt@riksdagen.se
jorgen.berglund@riksdagen.se
mikael.larsson@riksdagen.se
hanna.gunnarsson@riksdagen.se
emma.berginger@riksdagen.se
mikael.oscarsson@riksdagen.se
anna.starbrink@riksdagen.se

Hur många människor blir vuxna?


När jag var barn och fick ett luftgevär i födelsedagspresent sköt jag en hel del småfåglar och till och med en ekorre. När jag i sexan var på Gotland och campade med min klasskamrat eldade vi gråsuggor. Jag har garanterat gjort många andra brutala och helt empatilösa saker med oskyldiga och maktlösa djur under min barndom. Men jag blev vuxen. Jag fick empati och slutade med dessa vidriga tortyrseanser.

Nu är jag väldigt djurkär. Nu går jag omvägar runt fåglar på marken för att inte skrämma dem och få dem att i onödan flyga iväg. Jag brukar prata med dem och säga “Jag ska bara gå runt” för att minska deras oro. I somras vände jag en skalbagge som låg sprattlande hjälplöst på rygg mitt på stigen jag gick.
Jag lider och känner enormt och smärtsamt medlidande med stackars hundar som tvingas gå maktlösa och uppgivna i koppel och aldrig får chans att tillvarata sina egna intressen såsom att nosa fritt, gräva eller helt enkelt får tid att i timmar gå i vattnet och kika efter fiskar så som mina två hundar fick göra. Efter dryga tjugo år som hundägare vill jag dock inte längre lägga 5 – 6 timmar om dagen på hundpromenader och anser därmed att jag inte kan erbjuda en hund ett bra liv. Därför avstår jag ifrån att ha hund trots min stora avsaknad av så givande sällskap.

Med detta vill jag ha sagt: Hur många människor blir egentligen vuxna? När man blir vuxen slutar man ägna sig åt övergrepp på maktlösa och oskyldiga. När man blir vuxen slutar man skylla ifrån sig och slutar försvara sina illdåd med att andra gör likadant. Man tar ansvar för sitt eget beteende utifrån en egen moral. Klarar man inte av att själv utforma en god och föredömlig moral utan behöver pekpinnar och hjälp med detta självklara så är man inte vuxen.

Hur svårt kan det vara att förstå att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad?

Idag, i världens sjukaste land, i tidernas sjukaste tid, är hyckleri det som utmärker de påstått vuxna i etablissemanget: I offentligheten påstår de sig vara goda förebilder men privat är de skamlösa hycklare och självupptagna egoister. Det finns inte en enda offentligt påbjuden värdegrund eller påbjudet beteende som de inte bryter emot regelbundet och helt utan skam. De goda föresatsernas praktiktiseras aldrig och avsågs heller aldrig att praktiseras av de etablissemangets godhetsevangelister som predikat föresatserna och tagit till sig godhetskredd för att predika.
I en sådan värld är de ärliga, och med samvete belastade, enbart korkade förlorare. Begränsade av sin moral förhindas de uppnå den gränslösa frihet de samvetslösa – och därav ofta framgångsrika och upphöjda – kan unna sig själva på de samvetstyngdas bekostnad.

Men jag arbetar med mig själv för att uppnå normen. Min cynism är redan fullkomlig. Men jag arbetar vidare med att ta genvägar över gräsmattor och planteringar i stället för – så som jag alltid gjort tidigare – göra mig besväret att gå runt av hänsyn till den skönhet som planteringar och gräsmattor är avsedda att utgöra. Jag inser ju att det bara är jag, idioten, som bry sig om sådan hänsyn. Mina tidigare enskilda uppoffringar kan ändå inte rädda planteringar och gräsmattor från att få upptrampade stigar. Jag vill helt enkelt inte längre bära världen på mina axlar.

Jag kan inte känna något agg eller på annat uppröras över att barn plågar djur, skyller ifrån sig eller på annat sätt beter sig ovuxet (ansvarslöst). Hur skulle jag kunna döma barn för att vara barn (obetänksamma) när inte ens de som borde vara vuxna agerar vuxet och ansvarsfullt?

Inflytelserika samhällsbärare tycker numera att tortyr är ok. Åtminstone så länge det är USA som är initiativtagare till tortyren och tortyren inte drabbar dem själva.

En EU-parlamentariker klev av ett flygplan och var strålande glad över att hon äntligen bidragit till att öka kostnaderna för utsläpp av sk växthusgaser. Hon var uppenbart totalt utan någon tanke på att hon själv och övriga EU-parlamentariker pendlar till och från parlamentet – varje vecka – och att mängder av dem gör det med flyg. Varför finns hos henne inte tanken på att omvandla EU-parlamentets sessioner till videokonferenser? Är det så motbjudande att komma på lösningar där man själv tvingas göra uppoffringar? Men det är just viljan till egna uppoffringar som är grunden i reellt ansvarstagande. “Ansvar, ansvar, ansvar” predikar politikerna och så överlåter de alla uppoffringar åt andra.

Den enda vägen mot ett bättre samhälle är ett intensivt angrepp mot alla former av hyckleri och dubbelmoral för att tvinga etablissemangets hycklare att bli vuxna; att bli goda förebilder i stället för dåliga dito och att behandla andra så som de själva vill bli behandlade.

Gör om SVT och SR till betaltjänster

Jag reagerade på att Svenska Freds fick företrädas och uttala sig i Rapport/Aktuellt för några veckor sedan. I samband med Erdogans besked om att Turkiet kommer släppa in Sverige i Nato. Ja ha, tänkte jag, nu låter de de kritiska rösterna komma fram, när allt redan är till synes klart.
Svenska Freds berättar att de hade ett rejält genomslag i media vecka 28. Det var säkerligen då jag själv såg Svenska Freds företrädare i TV. D.v.s. efter att Erdogan sagt ja och alla ansåg att saken var klar.

Det jag undrar över är varför Svenska Freds inte setts till i media tidigare, under det demokratiska fönster då demokratisk debatt och yttrandefrihet ska råda, d.v.s fram tills beslutet är fattat och oåterkalleligt.

 

Är det så här SVT och SR anser att demokrati ska fungera:

  • Först berättar media om alla beslutets fördelar.
  • Därefter sitter eliten och journalisterna som fågelholkar och undrar hur stödet bland befolkningen kunde skifta så fort till en majoriteten som är positiva till NATO. Ja, hur kunde det gå till? Enbart och uppenbart var det en påverkanskampanj som media sysslade med under “NATO-debatten” (den debatt som aldrig fördes eftersom kritiska röster inte fick höras).
  • Sedan fattar politikerna beslutet.
  • Därefter upplyser media om beslutets nackdelar.

Så fungerar statsmedia i helig allians med de kommersiella borgerliga medierna i skendemokratin Sverige. Media står inte upp för demokratin/folkviljan. Media styr den. Och nu släpps den NATO-kritiska opinionsbildning fram i media när den är inte längre är ett hot mot skendemokratin eftersom beslutet är fattat.

 

Jag tror inte för ett ögonblick att Svenska Freds skulle avstått från att ge sig in i NATO-debatten tidigt – d.v.s. redan då beslutet i demokratisk ordning kanske gick att påverka – om NATO-kritiska röster släppts fram av media.

Så varför gör SVT och SR på det här sättet? Detta är inte ett olycksfall i arbetet utan en regel sedan långt tillbaka för hur media hanterar frågor som de av någon anledning anser inte ska få påverkas av demokrati och medborgarinflytande. Det rör aldrig mindre frågor utan om samhällsomvälvningar som EU-medlemskap och Agenda 2030. Och allt som rör FN och WHO. Och nu NATO-medlemskap.
Se för all del min lilla sammanställning med några aktuella exempel på svenska medias propaganda,desinformation och mörkläggning.

Det som är mest upprörande är att jag tvingas betala för min egen hjärntvätt. Det är förnedrande. Att välja nyhetskälla är ens personliga rättighet och djupt präglat av personliga värderingar, kunskapsnivå m.m. Man ska inte vara tvungen att betala till en av staten vald nyhetskälla. När man passerat den bildningsnivå där man tycker att SVT och SR är en bra nyhetskälla ska man kunna välja att slippa betala för dem. Att införa den valmöjligheten är att stå upp för människors värdighet. Gör om SVT och SR till betaltjänster, där de som vill titta betalar och inga andra. Alternativet är att SVT och SR blir mer inriktade på att stå upp för de informationsbehov människors har för att kunna delta i de demokratiska besluten – leverera mångsidiga fakta och åsikter i god tid före besluten, inte spekulationer om framtiden eller om det politiska spelet.

Kan ni förklara detta ständiga antidemokratiska agerande? Varför ska inte SVTs tittare och SRs lyssnare få vara med och utöva grunden i demokratin – att som individ jämlik andra individer utifrån gemensamma insikter bilda grupper för att genom opinionsbildning och lobbyarbete vara med och påverka beslut som berör ens samhälle och ens omgivning.? Varför är SVT och SR ensidiga/partiska och erbjuder sina tittare/lyssnare enbart ensidig propaganda i stora viktiga frågor?

Ska det vara så här så vill jag att SVT och SR görs om till betaltjänster.