Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris

Jag har ägnat en stund åt att ringa och fråga lite om utsläppsrätter och elpris. Orsaken till mitt engagemang var den lilla skrift från Vattenfall som medföljde räkningen som kom häromdagen. I den påtalas att tilldelningen av utsläpprätter sjunker 2008 och att priset på el därför kommer att öka med 13-18 öre/kWt.

Faktum är att tilldelningen inte kommer att minska utan hålla sig på totalt cirka 22,5 miljoner ton även framöver enligt Thea Ohlander på Natuvårdsverket. Åren 2005 och 2006, som det hittills finns statistik för, visar att el-produktionen hade ett överskott av utläppsrätter på cirka 11 procent. Det som kan reducera överskotten och eventuellt orsaka ett underskott – vilket innebär att el-producenterna tvingas köpa in utsläppsrätter – är att fler el-energianläggningar byggs.

Ett faktum som döljs i media och elbolagens rapportering om utsläppsrätter och elpris är att i Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis.

Varför elbolagen trots gratis utsläppsrätter ända tar betalt som om de tvingats betala för dem förklaras av en Oskar Ahnfelt på Vattenfall med Nordens elbörs. Det pris vi betalar för elen är på ekonomspråk marginalpris. D.v.s. vi får betala för all el som om den vore den el som är dyrast att producera. Det innebär att vi betalar för europeisk kolkraft-el – där tvingas energiproducenter som vattenfall betala för sina utsläppsrätter – trots att det som levereras för det mesta är betydligt billigare el såsom svensk vattenkraft-el. Mellanskillnaden ger gigantiska vinster till elbolagen.

Hade det inte varit för den gemensamma marknaden hade vi haft ett elpris (marginalpris) baserat på sedvanlig (före avregleringen 1996) svenskproducerad billigare el och sluppit betala för påstådda kostnader för utsläppsrätter.

1993, tre år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets näringspolitiske talman, Göran Persson, att borgarnas förslag om att avreglera elmarknaden var ”svagsint”.
1994, två år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets energipolitiske talman, Anders Sundström, att:

”Socialdemokraterna säger nej till regeringens förslag om avreglering av elmarknaden. Vinner vi valet kommer avregleringen inte att genomföras.”

Socialdemokraterna vann valet 1994. Den 7 oktober tillträdde Ingar Carlsson som statminister. Drygt ett och ett halvt år senare, i januari 1996 genomförde Socialdemokraterna avregleringen av elmarknaden.

Att Göran Persson fick rätt i att en elavreglering var ett svagsint förslag bekräftas av en forskningsgrupp vid KTH som presenterat sitt resultat på DN debatt i somras. De kom till slutsatsen att förväntningarna på en avreglerad elmarknad visade sig i slutändan totalt felaktiga. Ökad konkurrens skulle ge lägre priser trodde man. Effekten blev den motsatta. Elpriserna är högre än någonsin.

Miljöpolitiken är stötande

Näringslivet tar inte sitt miljöansvar utan tvärt om hindrar marknaden för miljövänligt genom att ta ut högre vinster på miljövänliga produkter än mindre miljövänliga dito. Det är helt oacceptabelt att lägga miljöansvaret på individnivå och samtidigt motverka ekonomiskt pressade konsumenters förmåga att välja miljövänligt. För de ekonomiskt svaga blir miljötänkandet ytterligare en börda att bära som innebär skuldkänslor och dåligt samvete.

Lika hänsynslöst slår miljöskatterna mot de som lever under ekonomisk press. Genom att lägga på miljöskatter och miljöavgifter på livets nödtorft tvingas de fattiga ta miljöansvar genom att försämra sina levnadsförhållanden. De bättre bemedlade kan fortsätta med samma levnadsstandard men får betala lite mer. Men att betala lite mer är inte detsamma som att ta miljöansvar eftersom ökade kostnader inte leder till minskad miljöpåverkan. Därför är alla former av miljöskatter och miljöavgifter klassorättvisa. De fattiga tvingas inskränka sin livsföring medan de som har råd enbart tvingas betala mer men kan fortsätta leva sina liv som tidigare.

Det finns bara en rättvis väg att gå. Det är att politikerna bestämmer vilka varor som är oacceptabla ur miljösynpunkt och förbjuder dessa, och ransonerar det som är miljöskadligt men som bedöms vara nödvändigt. En viss mängd t.ex. bensin per capita, hushåll eller behov. I städer är behovet av bensin ytterst litet. Däremot behöver glesbygdsbor, där kollektivtrafiken är obefintlig, bensin.
Det är inte rätt att de som har råd ska få förstöra miljön för de fattiga medan de fattiga ska tvingas inskränka sina liv för att ta hela ansvaret för att rädda miljön både sig själva och de miljöförstörande rika.

Tyvärr har miljöskatter och miljöavgifter ett stort stöd politiskt och inom miljöorganisationer som Svenska Naturskyddsföreningen. Men det har heller inte förekommit någon större debatt i frågan. Sedan Miljöpartiet, på 80-talet, började föra fram tanken på grön skatteväxling har inga andra lösningar diskuterats på allvar. Fram till EU-medlemskapet förbjöds många miljöskadliga produkter som Clorin. Men efter Sveriges medlemskap i EU har många av dessa produkter, som Clorin, återigen blivit tillåtna. EU:s politiska linje är att marknaden själv ska styra. En euro är en röst. Därmed har EU av ideologiska skäl avvisat andra förslag för att motverka miljöförstöringen än miljöskatter och miljöavgifter. Och dessa slår som sagt hårt mot de ekonomiskt svaga, som tvingas till inskränkningar, medan bättre bemedlade endast drabbas på så vis att de får ökande utgifter men kan fortsätta åka bil till jobbet och ha drygt 20 grader inomhus med mera. Denna klassorättvisa måste upp till debatt.

När det gäller utsläppsrätter så subventioneras de Svenska företag som omfattas av staten. Företagen får sig tilldelade gratis utsläppsrätter efter behov. Trots denna gratis tilldelning avser bland annat el-producenter att baka in en kostnad för utsläppsrätter i priset och alltså ta betalt för sina skattefinansierade utsläppsrätter av konsumenterna.

För företagen är alltså miljön en vinstmaskin att skinna konsumenterna med. Företagens påstådda miljöansvar är i själva verket ett ansvar de lägger helt på konsumenternas axlar. Ska vi acceptera detta? Och ska vi acceptera miljöpolitikens klassorättsvisor?