Läs om informationskriget

120416-001

Jag är redan en inbiten mediekritiker. Och ganska beläst i ämnet. Men nu läser jag Informationskriget mot Iran av Pierre Gilly och tycker det är en helt fantastisk bok. Pierre Gilly berättar hur media och olika politiska intressenter, i demokratier, hjärntvättar och skapar opinioner för det ena eller mot det andra. Boken handlar alltså inte, i första hand, om Iran utan om media och manipulerandet/skapandet av opinioner.

Boken är “bara” på drygt hundra sidor. Men det är väl använda sidor. Den initierade texten är lättläst och med källhänvisningar som inbjuder till fördjupning.

Boken borde vara självklar i skolornas undervisning, som påstås syfta till att fostra demokratiskt sinnade och kritiskt tänkande medborgare…

Eftersom boken så enkelt avslöjar hyckleriet och lögnerna med det som påstås vara demokrati och demokratiska och opartiska medier så kommer boken att få leva i skymundan. För vilken tidnings-, radio- eller tv-redaktion vill recensera och berätta om en bok som totalt krossar deras egen trovärdighet?

För dig som vill lära dig hur media och opinionsbildning fungerar i demokratier, och bara orkar läsa en enda bok i ämnet, är Informationskriget mot Iran av Pierre Gilly det självklara valet.

—-

Andra bloggar som skriver intressant!

På Gotland gör man skillnad på mitt och ditt…

131122-002

131122-004_bearb

Den saga har här tänker berätta må ha vissa likheter med verkligheten. Jag ber om ursäkt för detta. Jag beklagar också om någon jävla idiot skulle känna sig träffad. Sagan är helt och hållet uppdiktad. Alla likheter med verkliga personer och platser är enbart tillfälligheter. – Ni tror väl ändå inte att jag är så hämndlysten att jag framställer en i högsta grad existerande idiot som idiot? – Som sagt detta är bara en fantasiprodukt, en saga. Men en saga som berör ett i högsta grad viktigt ämne – moral.

—–

Det var en gång en man som hette Magnus. Han bodde på den då ännu ganska sagolika ön Gotland i en då ännu ganska idyllisk ort som hette Burgsvik.

Ordet Magnus kommer från latin och kan ges följande svenska betydelser: stor, enorm, gigantisk, mycket, kraftfull, lång, hög, bred, utökad, utmärkt, mäktig, framstående, förnäm, duktig, tydlig, säker, stolt, riktig, äkta, intensiv, högljudd, märklig, anmärkningsvärd, gammal, viktig, betydelsefull.
Somlig stämmer in på denne Magnus medan det mesta är helt fel. Dock var Magnus väldigt nyfiken och intresserad av att lära sig allt han behövde kunna för att leva så självständigt som möjligt. Ett av dessa områden Magnus ansåg sig behöva kunna var att reparera sin bil. Under sina många år som bilägare hade han bara två gånger lämnat in en bil på verkstad. Ena gången för att han inte hade nödvändig utrustning för att göra hjulinställningar efter att ha bytt en hjulupphängning. Andra gången för att ha helt enkelt inte kunde fatta vad i felet bestod. – Det var en trasig hamndbromsvire. – Annars gjorde han allt själv. Som att byta kamrem, bromsrör, bromsok, olja, tändstift, drivknut och topplockspackning samt justera ventiler och tändning.

Den här sagan utspelar sig vid tiden när Magnus tänkte byta bromssystemets ABS-kransar på framaxeln. Eftersom framaxeln dessutom är drivaxel så förväntade sig Magnus att navmuttrarna skulle sitta väldigt hårt. Magnus hade läst i reparationshandboken att de skulle dras fast med 270 newtonmeter. Det är hårt. Dessutom har muttrarna säker satt sig fast som fan under de sexton år bilen rullat på saltade vägar. Magnus insåg att han behövde ett väldigt långt skaft till momentnyckeln för att orka dra loss muttrarna. Magnus höll därför utsikt efter ett långt rör – minst en meter – som kunde användas till att förlänga skaftet på hans momentnyckel.

Varje morgon gick Magnus ut på promenad med sin golden retriever Linux. Ordet Linux kommer från datoroperativsystemet Linux – som Magnus gillar skapt – och som en homage till detta döpt sin hund efter.
Denna morgon gick Magnus och Linux på en liten väg, eller snarare stig, som går längs Burgsviks södra sida, från campingen upp till Hoburgsvägen. När de kom upp till den stora gamla kvarnen – en mäktig holländare – stannade Linux och tittade intensivt bakom kvarnen. Magnus undrade vad som var så intressant. När Magnus kom upp bredvid Linux såg han att två skator hoppade omkring på gräset en bit bort. Och bakom skatorna såg han en skrothög med massor av rör.

Eftersom området runt kvarnen ligger helt öppet, utan staket eller andra avgränsningar, och Magnus hade ett svagt minne av att ha läst någonstans att marken runt kvarnen var en allmänning, gick Magnus fram till skrothögen.
Där låg massor med rör av olika längder och dimensioner. En del helt rostiga andra med färg kvar. Något skulle definitivt passa som förlängningsskaft till momentnyckeln. Uppenbarligen var det gamla vattenledningsrör som rivits ut ur kvarnen. Där låg också massor av annan skrot och rostade.

Magnus hade inte en susning om vem som ägde kvarnen. Han hade bara sett att det varit någon form av mänsklig aktivitet vid kvarnen vid några få tillfällen på somrarna. Därför visste ha inte vem han skulle fråga om lov att ta ett rör ur högen. Men vem, tänkte Magnus, skulle bli sur om han plockade ett gammalt utrivet vattenledningsrör ur skrothögen? De som lagt skrotet där skulle ju få mindre skrot att köra bort om han tog ett rör. Ägaren till skrothögen verkade uppenbarligen inte så särdeles motiverad att själv sköra bort skräpet. Själv skulle Magnus bara bli glad om något han slängt skulle kom till användning och han själv slapp besväret att köra iväg det till en återvinningsstation eller skrot. Så tänkte alltså Magnus…

På eftermiddagen skulle Magnus åka till Hemse och köpa en brännare så han kunde värma skruvar och muttrar som eventuellt var fastrostade. Då tyckte han det var lämpligt att samtidigt ta med sig momentnyckel och åka upp till kvarnen och se ut sig ett rör som passade som förlängningskaft.

Magnus hittade ett rör (se bild). Det var längre än en meter och totalt rostigt både utvändigt och invändigt. Troligen var det ett före detta vattenrör som legat nedgrävt i marken.

När Magnus höll på att stoppa in röret på golvet bak i bilen hörde han en röst.

– Vad gör du här?

– Jag var bara och tog ett gammalt rör ur högen.

Samtidigt som mannen kommer närmare plockar Magnus fram röret för att visa vilket jävla rostigt skitrör det är han valt ut.

– Det är stöld.

Magnus blir mer förvånad än rädd av denna absurda anklagelse. Strikt juridiskt så är det kanske någon form av  stöld. Men praktiskt och realistiskt så är röret en skitsak utan något ekonomiskt eller knappast ens praktiskt värde.
När Magnus sedan kom hem kollade han upp skrotpriser för att se om röret kunde ha något ekonomiskt värde som skrot. Magnus såg på nätet att för järnskrot betalde skrotarna mellan 75 och 90 öre per kilo. Ponera att röret vägde 5 kilo. Då skulle det ha ett skrotvärde på mellan 3,75 och 4,50 kronor. Så stöld var inte rätt benämning på det Magnus gjort.

Efter att ha kollat upp skrotpriserna började Magnus fundera på om rören kunde ha något annat värde för den så upprörde mannen. Med tanke på att han såg ut som en 40-åring som aldrig fått fett på sylen  så kanske rören som låg där var hans samlade sexuella erövringar. Röret kanske hade affektionsvärde – ett känslomässigt värde för honom. Kanske blev mannen helt enkelt svartsjuk när Magnus försökte dra iväg med hans rör. Visserligen fanns det många andra rör i högen – de flesta i betydligt bättre skick och med färg – men det Magnus tänkte använda som förlängningsskaft kanske var en av favoriterna som gett mannen många njutningsfulla ögonblick.

– På Gotland gör man skillnad på mitt och ditt, sade mannen.

Man ska inte generalisera, och moralisera, på detta sätt eftersom det är så lätt att generaliseringarna kastas tillbaka i form av negativa generaliseringar.
Och slickar uppåt och sparkar neråt, skulle Magnus ha kunnat tillägga.
Dessutom kom Magnus att tänka på sina gotländska grannar i kvarteret där han bor. De släpper inte in fastighetsskötaren eller kvartersvärden utan att själva vara hemma. När gotlänningar misstror gotlänningar så blir mannens beskrivning av gotlänningarnas ärlighet inte övertygande. Dessutom mindes han förra vintern då samtliga Storsudrets stränder avsöktes av diverse traktorburna och fyrhjuldrivna som tog sig rätten, som de enligt lag inte har, att ta hand om virke som tappats av ett fartyg som drabbats av en storm.
Utifrån sina erfarenheter, från uppväxten och sitt 40-åriga liv på fastlandet, så litar Magnus på fastighetsskötaren, kvartersvärden, mattläggaren, målaren och på de som brukar komma från Anticimex. De är samtliga gotlänningar. Han tror inte att de stjäl eller snokar. Han tror inte de är vare sig hederligare eller ohederligare än fastlänningar. Magnus är därför aldrig hemma och vaktar på dem.

– Det är gamla saker som tillhörde kvarnen, sade mannen som svar på Magnus påpekande att det bara var skrot som låg i högen.

På mannen lät det som om det var värdeföremål – antikviteter. Magnus såg då i sitt inre hur mannen köar med sitt rostiga rör till Antikrundans värderingsmän, och dialogen som då utspelar sig.

– Hur mycket tror du röret är värt.

– Det är en äkta gotländsk antikvitet som säkert är värd 40- 50-tusen.

– Tror du verkligen det.

– Absolut! Röret är gotländskt.

– Vill du att jag berättar hur mycket det är värt?

– Ja.

– Röret jag håller i min hand kan du få mellan 4 och 5 kronor för på en skrot.

– Du ljuger. Du ska fan inte komma från fastlandet och ljuga för oss. Du vet inget om gotländska antikviteter din jävlva fastlänning.

Där bryter SVT inslaget i mitt huvud.

– Du ska vara tacksam att jag inte polisanmäler dig, avslutade mannen meningsutbytet vid kvarnen.

Det skulle vara roligt att se polisen ta emot en anmälan för stöld av ett rostigt järnrör, tänkte Magnus. Polisen hade nog ansett att mannen var en idiot, vilket blev Magnus slutsats efter att ha tänkt igenom mötet med denne man.

—–

Bilderna ovan tog Magnus någon månad efter sagans händelser. Magnus har vänligen ställ dem till mitt förfogande genom att sända dem per e-post från sagans värld.
På undre bilden ser man det rör som sagans konflikt handlar om. Det är alltså återbördat till skrothögen och ligger där nu, till ingens nytta, och rostar.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Om hundar och katter i lokala ordningsföreskrifterna för Gotland

Klicka på bilden för att de den i större format.

“Till exempel beter sig vissa människor dominant mot jämställda kollegor och underordnande men fogligt i förhållande till auktoriteter; andra beter sig precis tvärt om.”
ur Susan Cain:s bok Tyst.

På Gotland borde det finnas en majoritet människor som vågar stå upp och kritisera den korruption och misskötsel av kommunen som förekommer oavsett sittande politisk majoritet. Med korruption avser jag den fullständiga definition som bl a Inga-Britt Ahlenius skrev om i DN för några år sedan. Det vore verkligen hedervärt om människor på Gotland riktade sin energi och sitt eventuella civilkurage uppåt i hierarkin istället för att fegt rikta den nedåt eller mot jämställda. Men så är inte fallet. Detta märker jag ofta av när jag och min golden retriever Linux är ute och går. Då får jag höra att: “Hundar ska vara kopplade”. Tydligen är detta viktigare att framföra än att kräva att kommunen inte särbehandlar och gynnar vissa enskilda och vissa företag på de andras bekostnad. Dessutom har de fega skitstövlarna fel i sak. De är alltså inte bara fega, de är dumma och okunniga också.

Lokala ordningsstadgan på Gotland säger följande om hundar:

Hundar

17 § Hundens ägare, den som tagit emot en hund för underhåll eller nyttjande eller den som endast tillfälligt vårdar en hund är skyldig att följa bestämmelserna i 18 och 19 §§.

Det som sägs i dessa paragrafer gäller inte för ledarhund för synskadad person, andra assistanshundar försedda med tjänstetecken eller för polishund i tjänst.

18 § Hund skall stå under sådan tillsyn att den hela tiden är under kontroll. Hundar skall hållas kopplade inom följande områden: kyrkogårdar, begravningsplatser, försäljningsplats där torghandel pågår, i gallerian på Östercentrum, Almedalen och Botaniska trädgården samt – under tiden 1 maj – 30 september – i park eller plantering.

Hundar skall hållas kopplade inom synhåll från de motionsspår för gång, löpning, cykel- och skidåkning som ligger inom området för detaljplanen ”Del av Visby Visborg 1:9 m.fl.” (idrotts- och rekreationsområdet Visborg) vars gränser framgår av bilaga 7.

Tikar skall under löptid hållas kopplade inom hela Region Gotland, dock inte inom inhägnade områden.

När en hund inte hålls kopplad skall den ha halsband på sig med ägarens namn, adress och telefonnummer.

Hundar får inte vistas på lekplats. Hund får ej heller – under tiden 1 maj – 30 september vistas på de badplatser som anges i bilaga 1.

19 § Fast förorening efter hund skall plockas upp från gångbana, gata, torg, plantering, eller park inom tätorterna Visby, Vibble, Roma, Klintehamn, Hemse, Burgsvik, Slite och Fårösund.

För upplysnings skulle är det lika bra jag berättar om vad som gäller katter också:

Katter

20 § Kattens ägare, den som tagit emot en katt för underhåll eller nyttjande eller den som endast tillfälligt vårdar en katt är skyldig att följa bestämmelserna i 21§.

21 § Katt skall hållas under sådan tillsyn att den ej förorenar eller på annat sätt stör omgivningen.

Inom tätorterna Visby, Vibble, Roma, Klintehamn, Hemse, Burgsvik, Slite och Fårösund skall en katt som inte hålls kopplad ha halsband på sig med ägarens namn, adress och telefonnummer.

Katt får ej vistas på lekplats.

Som hundägare kan det vara bra att ha med sig ett exemplar av de lokala ordningsföreskrifterna för att visa för polisen i Visby när de obefogat kommer och gnäller…

Vägskrapa… varför???

130626-005

Var idag och turistade vid Ekstakusten. Parkerade vid Djupvik och gick söderut. Medan jag gick där så tänkte jag på vägen. Precis som vägen mellan Burgsvik och Valar så var gruset väldigt väl sammanbundet av olja (eller vad de använder) och väl packat. Och utan gropar.
Jag tänkte att: I år har de lyckats göra en idealisk vägbana. Den är dammfri samt kör- och gångvänlig.
Men sedan när jag går tillbaka mot Djupvik så hör jag ett muller. Jag tänkte att det var en traktor som var i antågande. Men sedan, till min stora förvåning, så ser jag att det är en vägskrapa som är i färd med att riva upp den vägyta jag varit så imponerad av.
Så jag undrar: Varför?

En skrämmande insikt om “modernt” arbetsliv

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av “modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: “Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: “Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: “Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: “Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: “Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!