Mardrömmen

130220-001

Fy fan. Jag vaknade klockan 5.00 och hade sådan jävla ångest. Hade haft en sån jävla mardröm. Drömde att jag var fånge i någon typ av förintelseläger. Där fick vi syssla med helt meningslöst arbete. Vi skulle göra marken lite jämnare. Bland stenarna i marken låg rester av döda människor. Så dessa rester och stenarna lade vi i lite bättre ordning och plattade till lite, med en sådan där grej man har att banka ner gatstenar. Med lite jämnare menar jag att det inte blev plan mark, men lite jämnare än vad det var från början. Det var fortfarande väldigt ojämt. Att det inte behövde vara plant bevisar att arbetet inte var till för att fylla någon funktion utan endast till för att hålla oss fångar sysselsatta. (Just nu när jag skriver detta slås jag av paralellen till Fas3 och en sak jag skrev, om livets mening, till en person igår. Troligen är det det jag skrev som levde kvar i mig och som kom fram i drömmen. Jag vill inte gå in närmare på det jag skrev men jag skrev att våra liv är alldeles för fixerade vid arbete och att vi därför inte har tid att leva.) Maten vi fick var en liten bit av ett kranium, med tänder på, och en liten insekt som såg ut som en fet nattfjäril. (Linux brukar varje gång vi går förbi ett viss plats leta upp en bit av en käke som ligger där, och tugga lite på denna, innan vi går vidare. Troligen var det det som dök upp i drömmen.) Det var fruktansvärt motbjudande att äta detta. Men jag tvingade i mig det bara för att få lite energi för att orka jobba. Jag visste att om jag inte skulle orka jobba, så skulle vakterna misshandla mig tills jag dog. Jag var inte ett uns rädd för döden men skiträdd för att långsamt slås ihjäl. Därför åt jag. (Detta med tortyrlikannde misshandel kommer från den dokumentär jag såg på SVT-play igår. Dokumentären berättade om (Nu kommer jag att bli ironisk. Eller ska vi säga saklig, utifrån de ”fakta” våra oberoende mainstreammedier vanligvis brukar presentera.) världens främste förkämpe för demokrati och frihet, USA, och det införande av demokrati och frihet som denna altruistiska stat givit till det, med all rätt, djupt tacksamma Irakiska folket. Programmet presenteras så här:

Dokument utifrån – Överste tortyr
Sändes: sön 24 mar – Tillgänglig till: tis 23 apr – Längd: 48 min
Brittisk dokumentär från 2013. I största hemlighet har USA utbildat civila dödspatruller och torterare i Irak. Hjärnan bakom operationen är en ljusskygg före detta överste vid namn James Steele. För första gången berättas om hans smutsiga verksamhet, som haft kopplingar ända upp i Vita huset.

Se den!

Efter mardrömmen kunde jag omöjligt somna om. Klockan 7.00 gick Linux och jag ut och gick. Ångest hängde i och jag kände även magkatarren, jag inte känt på fyra månader, gnaga i magen. Fy fan vad vissen jag kände mig. Jävla verklighet att tränga sig på en försvarslös stackare som mig. Men nu har ångesten i alla fall släppt till största delen. Nu är jag mest trött och hängig av för lite sömn.)

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Öststatsmentaliteten inom Gotlands kommun

090104-009

”Folk har lätt för att gnälla på kommunen när det är halt. Men man har ett eget ansvar också. Och det är väldigt få dagar på året som halkan ställer till problem. Gnället känns lite överdrivet. En del skulle behöva ett par dygn i Gaza för att få lite perspektiv på tillvaron.”

Så låter det när Sivert Persson på Tekniska förvaltningen kommenterar kommuninvånarnas klagomål på den bristande snöröjningen, vid snöovädret dagarna efter nyår, i Gotlands Tidningar.

När jag reste i Östtyskland under DDR-tiden mötte jag samma attityd. Jag kallar den därför öststatsmentalitet. Då kunde den yttra sig på så vis att när jag skulle köpa tågbiljett och försökte göra mig förstådd på engelska, eftersom jag inte kan tyska, så drog biljettförsäljaren bara ner luckan. Samma attityd präglar mycket inom Gotlands kommuns verksamhet.

Häromdan pratade jag med en företagare som gör uppdrag åt Tekniska förvaltningen. Företagaren har haft svårt att få betalt för sina fakturor. Det kan dröja både tre och fyra månader. När företagaren förde saken på tal med en (o)ansvarig på Tekniska förvaltningen fick företagaren till svar att företagaren inte behövde göra något alls åt Tekniska förvaltningen, underförstått de kan anlita någon annan.

2006 utgick allmänt påbud om att Gotland skulle bli ”Smidiga Gotland”. Kommunens förvaltningar och myndigheter skulle bli snabbare och vara mer serviceinriktade emot företagare. Åtgärdsplanen berättar bland annat om följande:

”En arbetsgrupp bestående av representanter från Ledningskontoret, Miljö- och hälsoskyddskontoret, Konsult – och servicekontoret, Räddningstjänsten, Stadsarkitektkontoret och Tekniska förvaltningen har sedan i maj arbetat med att konkretisera innebörden av Smidiga Gotland samt kartlagt vad företag upplever som problematiskt i sina kontakter med kommunen.”

Men att gå från ord till handling var uppenbarligen inte lika roligt. Det är ju betydligt roligare att spela småpåve mot de som är beroende av ens gunst. Detta attitydproblem, mot både företagare och individer, är något som självklart borde åtgärdas, men det finns uppenbarligen ingen vilja bland de som har makt att påverka de anställda på kommunen.

I stället för att ta kritik på allvar och åstadkomma förändring framhåller kommunens politier, tjänstemän och lokalpress en lögnaktig bild av hur bra allt är och hur bra kommuninvånarna trivs.
Den medborgarundersökning jag rapporterade om för ett par veckor sedan har använts som ”bevis” (av Eva Nypelius) för hur bra det är på Gotland, trots att Gotland hamnade under snittet för de 97 undersökta kommunerna. Här kan man också dra paralleller till totalitära öststater och dess styrandes mentalitet.

Medborgarundersökningen presenterades på kommunens hemsida med rubriken ”Gotlänningarna stortrivs med den gotländska miljön” sedan fortsätter det med inledningen ”Livet på Gotland får höga betyg av gotlänningarna som i huvudsak även är klart nöjda med kommunens service.”.

Lite längre ner står att läsa:

”Det är alltid bra att få konkreta bevis på det vi redan vet, nämligen att Gotland är en bra plats att bo på året runt. Nu måste vi alla hjälpas åt att sprida det budskapet så att vi kan bli ännu fler gotlänningar, konstaterar Eva Nypelius, kommunstyrelsens ordförande.”

Sanningen är ju, precis som jag skrev när jag citerade medborgarundersökningen, att:

“Det sammanfattande betygsindexet Nöjd-Region-Index (NRI) för hur medborgarna bedömer Gotlands kommun som en plats att bo och leva på blev 64. Genomsnittet för samtliga 97 kommuner i de två senaste undersökningsomgångarna blev 64.”
[…]
“Vid jämförelse med genomsnittsresultatet för kommunerna i samma storleksklass (50 000+ invånare) i de två senaste undersökningsomgångarna är NRI för Gotlands kommun statistiskt säkerställt lägre än genomsnittsresultatet.”

Allra längst ner i kommunens presentation av medborgarundersökningen kommer medborgarans kritik mot politikerna. Den kritiken framställs så här:

”När det gäller den tredje delen av undersökningen som berör medborgarnas uppfattning om sitt inflytande i kommunen har betygen förbättrats när det gäller information och tillgänglighet till kommunens politiker och ansvariga tjänstemän. Detsamma gäller även påverkansmöjligheterna. Något sämre betyg får dock förtroendet för politikerna.
– Det här är naturligtvis inte bra och det finns ju något i den allmänna synen på politiker som nog spiller över även på oss som jobbar lokalt. Vi kan bara ta till oss detta, försöka få ut information om allt det goda som görs och inte bara fokusera på problemen. Vi ska givetvis också fatta kloka och långsiktiga beslut som gynnar utvecklingen på Gotland. Ibland kommer kvittona inte förrän efteråt, säger Eva Nypelius.”

Med tanke på det praktiska resultatet av ”smidiga Gotland” och ”vision 2010” så tror jag inte att det blir mycket för kommuninvånarna att vara tacksamma för år 2025 när ”vision 2025” ska ha resulterat i:

  • Minst 65 000 invånare bor på Gotland
  • Gotlänningarnas välstånd hör till de bästa i landet
  • Gotlänningarna har bra hälsa och mår bäst i landet

Utflyttningen fortsätter. I kommunens nya budget ska det inte ges full kompensation till förvaltningarna för löneökningar vilket lär innebära urholkad service och att lönerna på Gotland kommer att fortsätta vara skandalöst låga skitlöner. Hälsan blir det väl inte heller mycket med så länge de (o)ansvariga väljer att nonchalera medborgarnas kritik och blunda för verkligheten.

Fler lögner, uttalade av politier, om medborgarundersökningen hittar ni här. Jag har ställt upp dem i form av en toplista där värsta, mest uppseedneväckande, lögnerna kommer först.

  1. 081231 Gotlands styrkor måste nå ut – ledarartikel av Eva Nypelius (c)
  2. 081229 Undersökningen ger olika betyg – ledarartikel av Ola Lindvall (c)
  3. 081219 Så trivs vi på Gotland – intervju med Lars Thomsson (c)

Mer gnäll är bra! Ett bra sätt för de ansvariga är att ta kritiken positivt och på stort allvar samt att se kritiken som en hjälp, från engagerade företagare och individer, för att förbättra verksamheten. Tyvärr är inte Gotlands kommuns politiker och högre tjänstemän mogna sin uppgift. På kritik reagerar de infantilt och kan inte ta det faktum att andra kommer med bra förslag, som de själva inte kommit på. Därför väljer de att se kritiken som obefogat gnäll och tjurar över den som riktigt fåniga motvallskärringar. Denna öststatsattityd är förödande om kommunen ska kunna locka till sig nya invånare och behålla de invånare den redan har.

Andra bloggar om: , , , ,
Intressant

Dagens Bild: Burgsvik – Busters mack

080705-001

”Ett lyft för [ortsnamn]”  brukar det ju heta i lokalpressen när något nytt sommarjobb skapas. Därför får väl Busters mack – om man ska vara så in i helvete vällovligt välanpassad och lögnaktig – anses vara ett lyft för Burgsvik.

Det som enligt min mening är den viktigaste institutionen för ett levande Burgsvik, nu och i framtiden, är Folkeryds konditori och restaurang. Där lyser det i fönstren även mitt i vintern. Folkeryds har öppet 365 dagar om året och har (i ordets rätta bemärkelse) generösa öppettider.

I en ort som består av allt fler öde mörklagda hus väcks inte mycket framtidshopp. (Fast här har det officiella Gotland, dit inte jag räknas 😉 , tvärt motsatt åsikt: Desto fler öde och mörklagda hus, desto bättre.) Därför blir Burgsvik mer dystert för varje fritidshus som byggs. Andelen bebodda hus minskar ju för varje fritidshus och är redan idag endast 45 procent av alla hus i Öja församling. I församlingarna runt Öja är andelen bebodda hus endast 25 procent.

Tyvärr ligger Folkeryds oftast i motljus eller fult sidljus. Därför har jag ännu inte hittat den perfekta vinkel som skulle kunna göra en bra bild av Folkeryds. När jag hittar rätt vinkel och bra ljus så kommer den bilden upp här på bloggen.

Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris

Jag har ägnat en stund åt att ringa och fråga lite om utsläppsrätter och elpris. Orsaken till mitt engagemang var den lilla skrift från Vattenfall som medföljde räkningen som kom häromdagen. I den påtalas att tilldelningen av utsläpprätter sjunker 2008 och att priset på el därför kommer att öka med 13-18 öre/kWt.

Faktum är att tilldelningen inte kommer att minska utan hålla sig på totalt cirka 22,5 miljoner ton även framöver enligt Thea Ohlander på Natuvårdsverket. Åren 2005 och 2006, som det hittills finns statistik för, visar att el-produktionen hade ett överskott av utläppsrätter på cirka 11 procent. Det som kan reducera överskotten och eventuellt orsaka ett underskott – vilket innebär att el-producenterna tvingas köpa in utsläppsrätter – är att fler el-energianläggningar byggs.

Ett faktum som döljs i media och elbolagens rapportering om utsläppsrätter och elpris är att i Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis.

Varför elbolagen trots gratis utsläppsrätter ända tar betalt som om de tvingats betala för dem förklaras av en Oskar Ahnfelt på Vattenfall med Nordens elbörs. Det pris vi betalar för elen är på ekonomspråk marginalpris. D.v.s. vi får betala för all el som om den vore den el som är dyrast att producera. Det innebär att vi betalar för europeisk kolkraft-el – där tvingas energiproducenter som vattenfall betala för sina utsläppsrätter – trots att det som levereras för det mesta är betydligt billigare el såsom svensk vattenkraft-el. Mellanskillnaden ger gigantiska vinster till elbolagen.

Hade det inte varit för den gemensamma marknaden hade vi haft ett elpris (marginalpris) baserat på sedvanlig (före avregleringen 1996) svenskproducerad billigare el och sluppit betala för påstådda kostnader för utsläppsrätter.

1993, tre år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets näringspolitiske talman, Göran Persson, att borgarnas förslag om att avreglera elmarknaden var ”svagsint”.
1994, två år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets energipolitiske talman, Anders Sundström, att:

”Socialdemokraterna säger nej till regeringens förslag om avreglering av elmarknaden. Vinner vi valet kommer avregleringen inte att genomföras.”

Socialdemokraterna vann valet 1994. Den 7 oktober tillträdde Ingar Carlsson som statminister. Drygt ett och ett halvt år senare, i januari 1996 genomförde Socialdemokraterna avregleringen av elmarknaden.

Att Göran Persson fick rätt i att en elavreglering var ett svagsint förslag bekräftas av en forskningsgrupp vid KTH som presenterat sitt resultat på DN debatt i somras. De kom till slutsatsen att förväntningarna på en avreglerad elmarknad visade sig i slutändan totalt felaktiga. Ökad konkurrens skulle ge lägre priser trodde man. Effekten blev den motsatta. Elpriserna är högre än någonsin.

Miljöpolitiken är stötande

Näringslivet tar inte sitt miljöansvar utan tvärt om hindrar marknaden för miljövänligt genom att ta ut högre vinster på miljövänliga produkter än mindre miljövänliga dito. Det är helt oacceptabelt att lägga miljöansvaret på individnivå och samtidigt motverka ekonomiskt pressade konsumenters förmåga att välja miljövänligt. För de ekonomiskt svaga blir miljötänkandet ytterligare en börda att bära som innebär skuldkänslor och dåligt samvete.

Lika hänsynslöst slår miljöskatterna mot de som lever under ekonomisk press. Genom att lägga på miljöskatter och miljöavgifter på livets nödtorft tvingas de fattiga ta miljöansvar genom att försämra sina levnadsförhållanden. De bättre bemedlade kan fortsätta med samma levnadsstandard men får betala lite mer. Men att betala lite mer är inte detsamma som att ta miljöansvar eftersom ökade kostnader inte leder till minskad miljöpåverkan. Därför är alla former av miljöskatter och miljöavgifter klassorättvisa. De fattiga tvingas inskränka sin livsföring medan de som har råd enbart tvingas betala mer men kan fortsätta leva sina liv som tidigare.

Det finns bara en rättvis väg att gå. Det är att politikerna bestämmer vilka varor som är oacceptabla ur miljösynpunkt och förbjuder dessa, och ransonerar det som är miljöskadligt men som bedöms vara nödvändigt. En viss mängd t.ex. bensin per capita, hushåll eller behov. I städer är behovet av bensin ytterst litet. Däremot behöver glesbygdsbor, där kollektivtrafiken är obefintlig, bensin.
Det är inte rätt att de som har råd ska få förstöra miljön för de fattiga medan de fattiga ska tvingas inskränka sina liv för att ta hela ansvaret för att rädda miljön både sig själva och de miljöförstörande rika.

Tyvärr har miljöskatter och miljöavgifter ett stort stöd politiskt och inom miljöorganisationer som Svenska Naturskyddsföreningen. Men det har heller inte förekommit någon större debatt i frågan. Sedan Miljöpartiet, på 80-talet, började föra fram tanken på grön skatteväxling har inga andra lösningar diskuterats på allvar. Fram till EU-medlemskapet förbjöds många miljöskadliga produkter som Clorin. Men efter Sveriges medlemskap i EU har många av dessa produkter, som Clorin, återigen blivit tillåtna. EU:s politiska linje är att marknaden själv ska styra. En euro är en röst. Därmed har EU av ideologiska skäl avvisat andra förslag för att motverka miljöförstöringen än miljöskatter och miljöavgifter. Och dessa slår som sagt hårt mot de ekonomiskt svaga, som tvingas till inskränkningar, medan bättre bemedlade endast drabbas på så vis att de får ökande utgifter men kan fortsätta åka bil till jobbet och ha drygt 20 grader inomhus med mera. Denna klassorättvisa måste upp till debatt.

När det gäller utsläppsrätter så subventioneras de Svenska företag som omfattas av staten. Företagen får sig tilldelade gratis utsläppsrätter efter behov. Trots denna gratis tilldelning avser bland annat el-producenter att baka in en kostnad för utsläppsrätter i priset och alltså ta betalt för sina skattefinansierade utsläppsrätter av konsumenterna.

För företagen är alltså miljön en vinstmaskin att skinna konsumenterna med. Företagens påstådda miljöansvar är i själva verket ett ansvar de lägger helt på konsumenternas axlar. Ska vi acceptera detta? Och ska vi acceptera miljöpolitikens klassorättsvisor?