Linda Staaf är bara en liten del av den utbredda korruptionen inom polisen och rättsväsendet

Det är förödande för ett samhälle när myndigheter bryter mot lagar och regelverk och blir till allmänhetens förebilder för acceptans av korruption och laglöshet. Men så långt har det gått i Sverige att moral och samvete blir en belastning för en framgångsrik karriär. Med sådana gammaldax värderingar som regelefterlevnad och laglydnad – grundat på ärlighet och sanningslidelse – blir man omsprungen i karriären av de som har en mer psykopatisk och gränslös personlighet. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i polisen och polisforskaren Stefan Holgerssons studie Hur efterlever polisen offentlighetsprincipen vars slutsatser jag citerar ur nedan. Studien kom oplanerat att få en egen bilaga – bilaga 2 – som handlar om just Linda Staaf, hon som gjort sängvägen till sin egen karriärtrappa.

Det går inte att komma runt att etablissemangets moral eller brist av densamma tjänar som förebild när det kommet till hur människor i allmänhet förändrar sin syn på rätt och fel. Sverige befinner sig nu på ett sluttande plan där etablissemangets samvetslösa egennytta blivit en samhällsfara.

  • Varför ska människor vara hederliga när de som ses som anses upphöjda och för detta tjänar fantasilöner och ses som samhällsbärare inte är det?
  • Varför ska människor vara hederliga när de myndigheter som ska se till att lagarna efterlevs, och de som bryter mot lagarna straffas, inte själva bryr sig om att underordna sig lagar och regelverk?
  • Varför ska människor ta ansvar när de som har fantasilöner pga sitt påstådda tunga ansvar aldrig i praktiken behöver ta något ansvar för sina lagbrott och sin ansvarslöshet?

Ett skäl till att vanliga människor ska följa lagen är av personliga skäl. De kan komma att straffas om de bryter mot den. Den risken är minimerad för myndighetspersoner och politiker genom att de har en egen åklagarkammare – särskilda åklagarkammaren – för att utreda dessa högreståndspersoners brottslighet. Detta resulterar i att det bara i yttersta undantagsfall händer att en myndighetsperson eller politiker blir dömd för sin brottslighet. Särskilda åklagarkammaren är institutionaliserad olikhet inför lagen. Skulle allmänna domstolar döma vanligt folk efter särskilda åklagarkammarens förebild skulle kriminaliteten (antalet fällda i domstol) i landet minska med typ 99 procent.

Men samhället räddas inte av att ansvarstagande medborgare lever och önskar leva laglydigt i ett laglydigt samhälle om inte de med makt och inflytande visar i praktiken att de vill bära sin del av samhällsansvaret och dela de frihetsinskränkningar som efterlevnad av lagar och regler innebär. En rättstat kräver – för att inte falla ner i anarki och laglöshet – att myndigheter, politiker och övriga etablissemanget agerar goda förebilder för medborgarna.

Nu följer polisforskaren Stefan Holgerssons granskning av fallet Linda Staaf. Jag har plockat ut det jag anser vara det mest anmärkningsvärda, men läs gärna hela bilaga 2 i studien Hur efterlever polisen offentlighetsprincipen.

Med tanke på hur underrättelseenheten under senare år marknadsfört sin betydelse och hindrat insyn uppstod ett intresse av att undersöka hur Polismyndigheten skulle agera om de uppgifter som rörde underrättelsechefens egna beskrivningar av sin yrkesbakgrund och utbildning begärdes ut.
[…]
Bilagan består av en fallgenomgång av Polismyndighetens agerade när några offentliga påståenden av chefen för Polismyndighetens nationella underrättelsetjänst skulle granskas. Hindren för att få ut till synes enkla uppgifter visade sig vara så stora att det som från början bara var tänkt att presenteras som en fotnot i en annan rapport där underrättelsetjänstens arbete analyserades växte i omfattning. Det var således Polismyndighetens agerande som resulterade i att det blev en bilaga – inte att jag själv från början hade haft en tanke på att undersöka alla de frågor jag gjorde.
[…]
Parallellt med denna forskningsaktivitet pågår en studie som är finansierad av Handelsbanken med titeln: ”Men vi har väl ingen korruption – eller? Anställdas upplevelser i en myndighet.” Studien tar sin utgångspunkt i att forskare funnit att omfattningen på korruptionen i Sverige har underskattats genom att den svenska begreppsbildningen av korruption vilar på en snäv legalistisk definition av korruptionsbegreppet. Data som samlats in inom ramen av just nämnda studie indikerar att det förekommer beteenden som anställda inom polisen uppfattar som korruption. Det handlar exempelvis om att:

  • Vissa företag har gynnats vid upphandling
  • Vissa personer har gynnats vid rekrytering och befordran
  • Beslut har gynnat vissa personer om vem som ska få gå en viss utbildning, tilldelas viss utrustning, beviljas ledighet, erhålla ekonomisk ersättning i form av övertid, få lönepåslag etcetera
  • Personer har känt sig tvingade eller uppmuntrats att utföra/utstå sexuella handlingar
  • Fackliga företrädare har agerat för att gynna sig själva eller närstående
  • Beslut har påverkats i andra organisationer beroende på vänskapsrelationer med chefer i Polismyndigheten.

[…]
Det allvarliga som framkommer i denna bilaga är inte att underrättelsechefen gått ut med felaktig och missvisande information, utan att ett flertal befattningshavare var beredda att agera på det sätt de gjorde. Det bör beaktas att det som framkommer i nedanstående redovisning inte kan förklaras av ett felbeteende från någon enstaka befattningshavare. Det har varit flera olika handläggare och jurister inblandade i nedanstående beskrivna skeende.
[…]

  • Underrättelsechefen började inte vid Polisen år 2004 som påståtts utan i februari 2006.
  • När underrättelsechefen sökte denna tjänst hade hon arbetat drygt fem år som chef för intern service och ekonomi (35 anställda) i en länsmyndighet. Hon var civilanställd och hade inte erfarenhet av att fatta polischefsbeslut eller operativa beslut. Hon hade inte genomgått strategisk chefskurs och ingick inte i en strategisk ledningsgrupp.
  • Hennes erfarenheten av bland annat arbete med grov organiserad brottslighet motsvarade inte den uppmålade bilden av hennes erfarenheter.
  • Den stjärnstatus som framställningen av underrättelsechefens civila meriter förmedlade motsades av annan information.

[…]
Utifrån de handlingar som erhölls framgick att:

  • Underrättelsechefen nådde inte upp till fyra av fem bör-krav i ansökningstexten.
  • När den ursprungliga ansökningstiden gick ut (5 augusti 2014) nådde underrättelsechefen inte upp till ska-kravet ”Ingått i en strategisk ledningsgrupp”.
  • Ansökningstiden förlängdes och den som fick tjänsten som underrättelsechef utnämndes först till Ekonomidirektör för region Öst, utan att denna tjänst lystes ut.
  • Hon nådde i och med denna utnämning i kombination med att ansökningstiden förlängdes upp till ska-kravet: ”Ingått i en strategisk ledningsgrupp”. Hon hade därmed ingått i en sådan i fyra månader när hon lämnade in sitt CV.
  • Rekryterande chef hade tidigare varit länspolismästare i Östergötland.
  • Som utlysningstexten var formulerad – att ”stor vikt kommer att läggas på personliga egenskaper” gavs rekryterande chef i praktiken stora möjligheter att välja den han ville utan att behöva ta hänsyn till yrkeserfarenhet och utbildningar.
  • Underrättelsechefen har överdrivit sin erfarenhet av underrättelsearbete. Det förefaller osannolikt att en person på en service- och ekonomienhet utan operativ polisiär erfarenhet skulle arbeta med uppgifter kopplat till underrättelsetjänstens verksamhet eller processer. Ingenting i underlagen från regionen ger heller intryck av att detta skulle ha varit fallet.
  • Underrättelsechefen har i övrigt kommit med missvisande och felaktig information i sina ansökningshandlingar.
  • Vid utlysning av tjänsten som underrättelsechef framgick att det innebar att vara chef över sju organisatoriska enheter. Flera av de sökande hade omfattande erfarenhet av att vara chef över flera enheter medan den som fick chefstjänsten saknade sådan erfarenhet. Hon hade under fem år varit chef för en liten enhet – intern service och ekonomi på en myndighet.
  • De enda utbildningarna utöver akademiska meriter som finns angivna i underrättelsechefens ansökningshandlingar var att hon hade körkort för tung lastbil och taxi, A-certifikat för privatflyg med mörkerkompetensbevis samt tävlingslydnadsinstruktör i svenska brukshundsklubben. Vilken relevans dessa utbildningar har för den utlysta tjänsten är oklart. Relevanta utbildningar för polisär operativ verksamhet saknas helt i meritförteckningen.
  • Hon hade aldrig fattat polischefsbeslut.

[…]
Med tanke på det mönster som framkommit under datainsamlingen är det förklarligt att det verkar ha funnits ett intresse på nationell nivå att försvåra en granskning av tjänstetillsättningen och underrättelsechefens bakgrund.
[…]
Vad är det som gör att dessa aktörer samvetsgrant ser som sin uppgift att skapa dimridåer som verkar ha som syfte att hindra ett avslöjande av något så banalt som ett personligt varumärke?

Relationen med överbefälhavare Micael Bydén vore också värd en egen bilaga. Relationen inleddes medan ÖB ännu var gift och bodde med sin fru. Vilket självklart måste anses vara en säkerhetsrisk. Men en risk som ÖB var beredd att ta. Precis som ÖB är beredd att göra Sverige till ett mål för ryskt angrepp i händelse av krig mellan Ryssland och NATO.
ÖB är en risktagare som är farlig för sveriges säkerhet och dess medborgare.