Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris

Jag har ägnat en stund åt att ringa och fråga lite om utsläppsrätter och elpris. Orsaken till mitt engagemang var den lilla skrift från Vattenfall som medföljde räkningen som kom häromdagen. I den påtalas att tilldelningen av utsläpprätter sjunker 2008 och att priset på el därför kommer att öka med 13-18 öre/kWt.

Faktum är att tilldelningen inte kommer att minska utan hålla sig på totalt cirka 22,5 miljoner ton även framöver enligt Thea Ohlander på Natuvårdsverket. Åren 2005 och 2006, som det hittills finns statistik för, visar att el-produktionen hade ett överskott av utläppsrätter på cirka 11 procent. Det som kan reducera överskotten och eventuellt orsaka ett underskott – vilket innebär att el-producenterna tvingas köpa in utsläppsrätter – är att fler el-energianläggningar byggs.

Ett faktum som döljs i media och elbolagens rapportering om utsläppsrätter och elpris är att i Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis.

Varför elbolagen trots gratis utsläppsrätter ända tar betalt som om de tvingats betala för dem förklaras av en Oskar Ahnfelt på Vattenfall med Nordens elbörs. Det pris vi betalar för elen är på ekonomspråk marginalpris. D.v.s. vi får betala för all el som om den vore den el som är dyrast att producera. Det innebär att vi betalar för europeisk kolkraft-el – där tvingas energiproducenter som vattenfall betala för sina utsläppsrätter – trots att det som levereras för det mesta är betydligt billigare el såsom svensk vattenkraft-el. Mellanskillnaden ger gigantiska vinster till elbolagen.

Hade det inte varit för den gemensamma marknaden hade vi haft ett elpris (marginalpris) baserat på sedvanlig (före avregleringen 1996) svenskproducerad billigare el och sluppit betala för påstådda kostnader för utsläppsrätter.

1993, tre år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets näringspolitiske talman, Göran Persson, att borgarnas förslag om att avreglera elmarknaden var ”svagsint”.
1994, två år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets energipolitiske talman, Anders Sundström, att:

”Socialdemokraterna säger nej till regeringens förslag om avreglering av elmarknaden. Vinner vi valet kommer avregleringen inte att genomföras.”

Socialdemokraterna vann valet 1994. Den 7 oktober tillträdde Ingar Carlsson som statminister. Drygt ett och ett halvt år senare, i januari 1996 genomförde Socialdemokraterna avregleringen av elmarknaden.

Att Göran Persson fick rätt i att en elavreglering var ett svagsint förslag bekräftas av en forskningsgrupp vid KTH som presenterat sitt resultat på DN debatt i somras. De kom till slutsatsen att förväntningarna på en avreglerad elmarknad visade sig i slutändan totalt felaktiga. Ökad konkurrens skulle ge lägre priser trodde man. Effekten blev den motsatta. Elpriserna är högre än någonsin.

Lita aldrig på Socialdemokraterna

Glömskan är Socialdemokraternas bäste vän. Det märks inte minst i bloggosfären där många kritiserar den sittande regeringens politik och drömmer om att åter få se Socialdemokraterna styra. Inte ens Mona Sahlin och hennes bandhundar bland de intellektuellt livegna sossebloggarna tycks komma ihåg Socialdemokraternas förda politik. Den politik som faktiskt fördes av sosseregeringen och som gjorde att inkomstklyftorna nådde sin dittills största nivå i modern tid år 2005. För att sedan slå nytt rekord 2006. En av de livegna,Bengt Silverstrand, har till och med mage att skriva om ”en socialdemokrati som träget ägnar sig åt sin huvuduppgift nämligen att bekämpa orättvisor och främja jämlikheten”. Detta gör han i en kommentar på husbonden Mona Sahlins anklagelser mot Fredrik Reinfeldt i DN nyligen. Mona Sahlin anklagar i DN Reinfeldt för att ha svikit sina vallöften: ”Han leder en regering som konsekvent och medvetet försöker vilseleda sina väljare.” Att Mona Sahlin kastar sten i glashus med sin uppenbara dubbelmoral tycks inte lägga hemsko på hennes angrepp. Båda använder lögnen för att ge sken av att det finns skillnaden mellan borgerligheten och det egna partiet. Med sin uppenbara avsikt att ljuga och vilseleda har varken Sahlin eller Silverstrand någon anledning till att klaga på politikerförakt. Det är sådana som Sahlin eller Silverstrand som föder och göder det.
För övrigt slängde Bengt Silverstrand omgående på luren, en gång för några år sedan, när han hade haft en debattartikel i DN och jag ringde till honom och ville diskutera hans negativa attityd till missbrukare. Eftersom jag tycker det är helt oacceptabelt att agera på det viset ringde jag upp igen och då hotade han mig med polis. Så kan det gå när medborgare vill komma i kontakt med de så kallat folkvalda.

Under Socialdemokraternas styre har lönernas andel av BNP stadigt minskat och är nu den lägsta på 60 år. I industrin är lönernas andel av produktionsresultatet nere på 1910-talets nivå. Den del som löntagarna har förlorat har hamnat i aktieägarnas fickor.
Vinsternas andel av BNP har från 22 procent av förädlingsvärdet 1980 stigit till dagens 38 procent. Den omfördelningen räknade några bankekonomer på för några år sedan och kom fram till att hushållen i allmänhet förlorat omkring en tusenlapp i köpkraft sedan början av 70-talet.
Eftersom vinsternas andel av BNP har ökat och lönerna minskat har beskattningsunderlaget också minskat. Den effektiva bolagsskatten i Sverige är endast 12 procent. Bara Hong Kong och Singapore ligger på en lägre nivå enligt en kanadensisk studie.

Arbetarrörelsen gjorde 90-talet till ett förödande decennium för folkflertalet p.g.a. Socialdemokraternas skattereform, LO-kollektivets urusla löneavtal och rekordhöga hyreshöjningar.
Den offentliga sektorn och därmed den gemensamma välfärden drabbades av ödesdigra nedskärningar till följd av att statskassan gick miste om de 190 miljarder per år som Socialdemokraterna, genom skattereformen, omfördelat till de högavlönade. En liten läcker, egenhändigt framkallad, ekonomisk kris för att motivera nedskärningar som främst drabbar fattiga.

I början av 90-talet avvecklades beredskapsjobben och ersattes av arbetsmarknadsåtgärder där ersättningen var helt knuten till de försämrade a-kassereglerna och lägsta aktivitetsstödet.
Sedan 2001 har kvalificeringsreglerna för a-kassa förändrats och kraven på de arbetslösa ständigt ökat. Nu finns en bortre parentes där a-kassan upphör och den fortsatt arbetslöses enda utväg blir socialbidrag. enligt så kallat existensminimum. Däremot har inga försämringar av statsråd och riksdagsledamöters inkomstgarantier genomförts.

En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande arbete i riksdagen har rätt till inkomstgaranti. /…/ Hel inkomstgaranti kan den få som varit ledamot i minst 12 år. Garantin är då 66 procent av det arvode och eventuella tilläggsarvoden som betalas när ledamoten avgår. Men första året är garantin alltid 80 procent.

Man förstå att åtskilliga är redo att sälja sin själ, sin röv och sitt kön för att komma i åtnjutande av sådana förmåner. För demokratin är denna prostitution förödande.
För några år sedan ringde jag till Socialdemokratiska riksdagsledamoten Pär-Axel Sahlberg för att föreslå likabehandling av vanliga arbetslösa och f.d. riksdagsledamöter. Man tycker att de lagar och regler politiker anser lämpliga för undersåtarna även borde vara lämpliga för dem själva. Men jag tror inte den tanken föll i god jord. 😉

Trots långvarigt Socialdemokratiskt styre så lever närmare en tiondel av Sveriges befolkning i fattigdom enligt EU:s statistikorgan Eurostat. Det är lägst andel inom EU men flerdubbelt fler än hur det var i Sverige 1990.

1997 infördes möjlighet för socialtjänsten att kräva motprestation för att bevilja socialbidrag. Socialbidrag är, som de flesta inte tycks veta, hyra + 3200 kronor som ska täcka _allt_ övrigt. De som gnäller på lata socialbidragstagare ombedes testa att leva ett halvår på den ekonomiska nivå. Tills de skaffat den erfarenheten ska de hålla käft.

Att införa den ofrihet som skräcken för att tvingas leva på socialbidrag innebär är en metod avsedd att disciplinera de med lyckan att ha en anställning. Och det har blivit mindre protester och tystare på arbetsplatserna. I kombination med sämre anställningstrygghet och utbrett användande av timmanställningar har Socialdemokraterna och LO lyckat trycka ner Sveriges arbetarklass i skorna och framkalla en mentala ohälsa som ligger i världstopp.

Glöm heller inte pensionsreformen som kommer att göra arbetarklassen till framtida fattigpensionärer. Den genomförde den dåvarande socialdemokratiska partiledning, ihop med de borgerliga, trots massivt motstånd från partimedlemmarna. Den suveräne författaren och tillika socialdemokraten Sven Lindqvist har skrivet en utförlig redogörelse för hur partiledningen åsidosatte interndemokratin för att göra sina väljare till fattigpensionärer. Artikeln publicerades även i Ordfront Magasin nummer 5 2000 och Sven Lindqvists utmärkta essäsamling Framtidslandet. Citat ur artikeln:

– Stämmer det att 95 procent av svaren [från samråd nummer 3 av 3 i ordningen] är kritiska till innehållet i fempartiuppgörelsen? frågade LO-tidningen 24/1 1997.

– Diskussionssvar går inte att procentberäkna, svarade socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvall.

 

Därför alla lögnaktiga Socialdemokratiska politiker och wannabees: Sluta sprid era lögner och granska er egen politik.

Så länge Socialdemokraterna för en politik helt enligt den nyliberala linje som förespråkas av det EU, som Socialdemokraterna och LO lurade in Sverige i med falska löften, kan inte vi som vill ha ett människovärdigt, solidariskt samhälle utan fattigdom och klassklyftor tro att något blir bättre med en Socialdemokratisk regering än med den nuvarande öppet borgerliga.

Varnar för lycksökarna och sprider lite pessimism…

En rejäl samhällsförändring samt ändrade maktförhållanden behövs, tycker jag. Men hur står det egentligen till bland alla dessa profeter i bloggosfären och inom olika sammanslutningar som förespråkar den enkla lösningen regeringsskifte. Är de falska profeter ute efter egen vinning eller är de verkligen så glömska att de tror att Socialdemokratin står för en politik väsenskild från borgerlighetens? Jag vill varnar för lycksökarna och sprida lite pessimism samtidigt som jag ger lösningen på problemet.

En gång i tiden var jag idealist och naiv. Jag är fortfarande idealist men inte ett dugg naiv. Jag läste Per Gahrtons bok ’Vad vill de gröna’ två gånger och lade sedan min röst på miljöpartiet. Detta var min andra möjlighet att rösta, men första gången jag ansåg mig ha något att rösta på. Våren 1994 blev jag medlem i Mp och deras lokalorganisation i Stockholms stad. Mp hade ju varit en mandatperiod i riksdagen men åkte sedan ur 1991. Nu var aktiviteten ganska låg och bestod utav en liten krets eldsjälar. I valrörelsen fick jag tillsammans med två andra skriva den text som skulle vara i vårt lokala program. Dessutom bidrog jag gratis med bilder av toppkandidaterna till programmet. Jag arbetade som frilansfotograf och för mig kändes det naturligt att hjälpa till utan att få betalt. Men strax efter den insatsen så förstod jag att även inom partiers lokalorganisationer arvoderas de som gör något. (Kanske är det bara så i Stockholm och storstäderna. Jag har hört att i små partiorganisationer sköts arbetet ideellt) Det fungerar alltså inte som i de föreningar jag tidigare varit medlem i.

Sedan gick det så bra i valet att Mp kom in och fick massor av olika arvoderade förtroendeuppdrag att dela ut till medlemmarna. Och direkt efter valet strömmade lycksökarna till. De kom från alla håll. Det var mest socialdemokrater och centerpartister, men de var många.

Jag hoppade av före valet 1998. Då hade Mp i Stockholms stad förvandlats till något helt annat än det jag gick med i våren 1994. Lycksökarna hade tagit över och av den lilla klicken eldsjälar hade ett fåtal assimilerats på höga positioner i riksdag, landsting och kommun medan andra hade hoppat av politiken helt.

Min slutsats är att så länge politikers och även fackliga företrädares arvode och privilegier är så mycket högre än vad man vanligtvis kan få i vanliga arbetslivet lär det till dessa poster ständigt beslagtas av lycksökare. Det är en viss människotyp som i avsaknad av verklig ideologisk kompass men med stor social kompetens (underdånigt rövslickeri) använder sig av alla manipulativa medel som står till buds för att nå absoluta toppen. Och detta gör de utan förmåga att känna skuld eller skam över sitt beteende. Kalla dem gärna karriärkåta psykopater.

Därför är det så viktigt att ta bort den huvudsakliga moroten för dessa människor. De tenderar annars att förstöra allt arbete som en aldrig så vällovlig organisation eller rörelse försöker åstadkomma. Privilegier och höga löner i rörelser och organisationer måste bort om inte ideologier ska bli ruttna.

Man ska också vara observant på de dörrar som kan tänkas öppnas för uppdrag och arbete i ett välbärgat parti (Socialdemokraterna) eller organisation (LO) som tack för att någon varit drivande i en liten ideell organisation och i den agerat redskap för partiet eller organisationen.

Eftersom jag kommer ihåg Socialdemokraternas politik, och vad den baserat sig på de senaste decennierna, inser jag naturligtvis att simpelt regeringsskifte inte är lösningen. Det skulle bli samma högerpolitik men med andra karriärkåta psykopater som administrerar den.

Som sagt, naiv är jag inte längre. ;-|

Läs mer om mina lärdomar från politiken: Vad jag fick lära mig av Socialdemokraterna i Västerleds stadsdelsnämnd.

Rosenbad under Göran Persson

Jag har länge haft en dröm om att skriva en roman. Romankonsten tycker jag är den högsta av konstarter. Trots att jag arbetat som frilansfotograf i mer än tio år så blundar jag inte för bildens brister. En bild säger inga tusen ord. Det är bara ett fånigt talesätt som fotografer och andra bildkonstnärer vill hålla levande för att känna sig behövda. Men ska man verkligen få något sagt så är det ord som behövs.
Så många ord brukar jag dock inte få ur mig innan jag tappar gnistan. Det blir en start, en rusning och ett tvärstopp. Sen hamnar mina skrivförsök i viloläge på hårddisken.
Nu har jag i alla fall plockat fram ett stycke inaktuell samhällsatir. Inaktuell i så motto att Göran Persson inte längre är statsminister. Men hans tankar lever vidare i den nuvarande regeringens förda politik. Och det jag en gång skrev tror jag fortfarande är en ganska realistisk bild av livet i regeringskansliet under Göran Perssons tid.
Nedanstående text skulle bli en del av en roman. En utvecklingsroman om en man som, genom uppväxt och påverkad av olika maktinstanser i samhället, formas till att bli statsministermördare.
Hade romanen blivit av hade den varit till stor nytta för SÄPO:s arbete att kväsa all opinion mot den rådande maktbalansen i samhället. Förre chefen efterlyste på sin tid kunskap om vad som skapar terrorister. Naturligtvis är det svårt för en organisation bestående uteslutande av auktoritetstyrda att förstå sig på självständigt tänkande människor. Kanske kommer jag i sinom tid att ge SÄPO den hjälpen men nu får de och ni hålla till godo med en bit om hur det kunde gå till i Rosenbad under Göran Persson.

Rosenbad under Göran Persson

”Kan du komma in med en kopp kaffe och ett par wienerbröd” beordrade Göran och släppte upp knappen på snabbtelefonen.
Belåtet hörde han sin sekreterares ”ja, visst!” och lutade sig tillbaka i stolen och lade armarna på stöden. Funderar man på statsangelägenheter då behöver man både koffein och energi för att hålla hjärnan på topp tänkte han och såg belåtet på sin mage som svällde under stjortan.

Under sin skoltid hade hans fetma ständigt varit föremål för mobbing, men nu som statsminister tyckte han att den gav pondus och det var heller ingen i hans omgivning som skulle våga säga ett knyst om saken. Han var nöjd med sig själv och ansåg att hans utnämning till statsminister var bevis nog på hans fullkomlighet. Visserligen kunde han aldrig glömma resultatet från mönstringens intelligenstest en gång i ungdomen. Det retade honom fortfarande att de använt sig av så opålitliga metoder för att sålla agnarna från vetet. Att hans resultat i testet låg betydligt under snittet var bevis nog för det tyckte Göran. På uppenbarligen felaktiga grunder hade han blivit utsedd till förnedrande malajtjänstgöring när han i själva verket var ett perfekt befälsämne. Men det var då det, nu är det han som bestämmer över alla.

Han satt just och funderade över medborgarnas dumhet. De visste inte ett dyft om nationalekonomi och var fruktansvärt rädda för förändring. I ett sådant läge fanns det inte plats för tvekan. Ledaren måste visa vägen oavsett vad folket ansåg. Dessutom var nej-sägarna bakåtsträvare som inte kunde inse sitt eget bästa. Nej-sägarna var rädda om sina jobb och utifrån det perspektivet såg de inte in i framtiden. Även Göran var rädd om sitt jobb och visste att han kunde bli bortröstad, även om chansen var liten. Visserligen skulle han leva gott på sin inkomstgaranti resten av sitt liv men att förlora statsministerposten var ändå en betydligt större förlust än vad de fega väljarna skulle kunna gå miste om i en framtida lågkonjunktur. Skitjobb till låg lön skulle det alltid finnas till de som var villiga att arbeta. Men tyvärr var hans undersåtar en samling lata kverulanter. Själv hade han börjat med två tomma händer och genom lojalt partiarbete arbetat sig upp till den absoluta toppen. Medborgarna borde se honom som en förebild i stället för att avundas och missunna honom sin lön som i internationellt perspektiv var alldeles för låg. När han träffade de andra statsministrarna i EU kände han sig som en fattiglapp. Hans namne och grabbarna i konstitutionsutskottet hade visserligen gjort ett bra väl till statsrådsarvodesnämnden och han fick stora löneökningar varje år. Men det skulle dröja tills han befann sig i Europatoppen med bara 4 procent påslag per år. Ja, otack var verkligen världens lön.

Det knackade försynt på dörren och hans sekreterare trippade tyst in med en silverbricka i händerna. På brickan var en smal vas med en ros, kaffemugg och hans kära wienerbröd. Sekreteraren ställde försiktigt ner brickan på Görans tomma skrivbord och gick sin väg igen. Inte ett ord hade hon sagt. Hon visste att Göran oftast satt i viktiga funderingar, det hade han påtalat redan när hon tillträdde sin tjänst, och han ville då inte bli störd.
I själva verket avskydde hon sin chef. Han var ett drygt, egenkärt, arrogant, fetto, sa hon till sina nära vänner. Dessutom var han gubbsjuk och nära på dreglade när han såg på henne, sa hon också till sina nära vänners. Men jobbet var alldeles för bra betalt för att hon skulle säga det öppet. I stället valde hon att ligga lågt och göra som hon blev tillsagd.

Internt hade Göran rykte om sig att omge sig med ung personal. Ynglingar var lättare att domptera än gamla tjurskallar, brukade han säga. Även statsråden var utsedda efter sig foglighet. Det kunde bara finnas en ledare i regeringen om den skulle få något uträttat och då gick det inte att omge sig med nej-sägare.
Han hade gamle Maggan som visserligen inte var ung men ändå foglig. Sen hade han Mona, eller Jag Mona, som hon brukade kallas bakom ryggen. Hon var så korkad att hon inte ens kunde komma på att tänka en tanke självständigt. Marita var mer skärpt, men viljan att sitta i regeringen var större än viljan att ha egna åsikter. Och Leif var riktigt självständig. I bland brukade Göran tycka att det varit ett misstag att ta in honom i regeringen. Leif sa vad han tyckte även officiellt och det komprometterade statsministerns auktoritet, tyckte Göran. Per var en kille i Görans stil. Honom kunde man lita på ideologisk. Inget knussel med löntagarna utan en grabb som hellre tänkte på näringslivet och dess bekymmer. Och lille store Hans. Han hade gått i den fackliga skolan och tjafsade inte emot eller tog sig friheter utan att fråga först. Men favoriterna var ändå Ulrika, Jan och Thomas. Om alla var som Ulrika vore statsministerns jobb en barnlek. Hon gjorde inget utan att fråga om lov först och ställde aldrig till besvär. Jan var en gammal tjurskalle men eftersom han i sak stod nära Göran spelade detta ingen roll. Dessutom var han slagkraftig i sin argumentation även om argumentationen kunde bli lite väl slagkraftigt ibland och blåsa upp till mediestorm. Thomas var som en son för honom. En värdig efterträdare till landets viktigaste arbete. Thomas lät så förnuftig när han talade inför TV-kamerorna att ingen lyssnade på vad han egentligen sa. Ett ypperligt politikerämne med framtiden för sig. Det var lätt att leda en sådan regering, tyckte Göran. Men folket skulle han gärna byta ut, de bar gnällde.

Ett par wienerbröd senare hördes Hans på snabbtelefon.
”Det var det här med kverulanterna. Har du tid en stund.”
”Visst Hans jag är precis klar med det jag hade för händerna. Kom du så löser vi problemet. Vill du ha kaffe och wienerbröd?”
”Det vore inte dumt. Det suger lite i magen.”
”Då fixar jag det”
Göran lutade sig framåt snabbtelefonen och beordrade. ”Två kaffe och fyra wienerbröd, tack.”
”Kommer”, svarade sekreteraren van vid de kortfattade orderna.

Hans steg in genom dörren utan att knacka. Visserligen tyckte Göran att det var respektlöst, men det uppvägdes av att han slapp ropa, kom in, och därför fann han sig i det. Det var mest praktiskt så, tyckte han.
”Sätt dig”, sa Göran och pekade på den armstödslösa stolen framför skrivbordet. ”Kaffet kommer strax.”
Hans satte sig försiktig ner i den anvisade stolen. Han skulle hellre ha suttit i soffgruppen än vid Göran skrivbord. Efter en stund fick han ont i ryggen av den jävla skitstolen och föredrog därför soffan.
”Hur är det på Öland”, undrar Göran.
”Helt underbart. Jag kommer aldrig att ångra att jag tog steget att bli året runt boende där. Det var visserligen väldigt kallt i vintras men nu när värmen är på väg tillbaka är det bara positivt.”
”Sen får du ju traktamente och resorna betalda. Det ger väl ett bra tillskott i kassan. Förmåner som du inte fick som avtalssekreterare på LO.
”Nä, det har sina fördelar att vara politiker”, svarar Hans med ett skratt.
”Onekligen. Men det ska vi inte prat öppet om”, säger Göran och blinkar konspiratoriskt med högra ögat.
En lätt knackning och sekreteraren kommer tassande in med silverbrickan med kaffet och wienerbröden.
”Nu hoppas jag det ska smaka”, säger hon och sätter ner brickan på skrivbordet. Fyra ögon följer henne när hon lämnar rummet.
”Hon är inte dum, va”, säger Göran i en ton som är mer ett påstående än en fråga.
”Nä, en sån skulle jag själv kunna tänka mig. Jag får ju dras med en årgång som egentligen skulle ha blivit utbytt för länge sedan.”
”Du får väl se dig om efter en ny modell. Den gamla kan du alltid omplacera eller låta gå i pension. Hon har väl den åldern?”
”Ja, hon fyller 57 i år” svarar Hans.
”Ta för dig”, säger Göran och gör en svepande gest över silverbricka.
Hans tar ett av kaffefaten från brickan och ställer framför sig. Det andra tar Göran. Hans häller upp ur silverkannan. Först till Göran och sen till sig själv. Under tiden placerar Göran ett wienerbröd på en servett framför sig och väntar tills Hans gjort detsamma innan han tar till orda.

”Jaha, vad var det nu du hade på hjärtat.”
”Det är det eviga problemet att sätta de arbetsskygga i arbete.”
”Jasså det problemet”, svarar Göran med stark betoning på problemet.
”Det tar aldrig slut. Men det gör budgeten för a-kassa och sjukförsäkringar.”
”Vad har du för ny förslag att komma med?”
”Det enda man kan göra, som biter, är att sänka ersättningen. Det ger både incitament att arbeta och besparingar för statskassan. Sen behövs lönebidrag för att få näringslivet att anställa dessa arbetsskygga. Annars får vi aldrig några arbetsgivare att anställa långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. De skyr dessa som pesten, precis som de skyr invandrare. Just långtidsarbetslösa invandrare är en mardröm för mig. Ingen vill anställa dessa. Det är knappt att det går att få ut dem på arbetsmarknaden med lönebidrag, trots att Svenskt näringsliv propagerar för arbetskraftsinvandring. Deras medlemsföretag vill ju inte anställa de invandrare som redan finns här. Hur tusan ska det då bli om vi tillåter arbetskraftsinvandring. Då lär det snart vara massarbetslöshet på EU-nivå även i Sverige.”
”Det är det som är Svenskt näringslivs poäng. Massarbetslöshet. Då blir arbetskraften billig. Då lär du kunna hålla dig med en egen städerska, hemma på Öland. För en spottstyver, även om du betalar vitt.”
”Ja, det vore ju inte så dumt. Men då skulle väl LO-medlemmarna förfasa sig om deras gamla avtalssekreterare skaffar hemhjälp. Även om det är vitt.”
”Det är sånt vi ska tala tyst om. Men det går att lösa genom att låta städning och hemhjälp ingå som löneförmån för statsråd. Våra löneförmåner och löner kan inte vi rå för”, tillägger Göran ironiskt.
”Det är en lösning som min fru skulle uppskatta”, skrattar Hans. ”Hon har rätt många kvadratmeter att hålla ordning på, och hon sitter hellre och fikar med grannkärringarna.”
”Det är inget fel med att fika”, inflikar Göran och tar ett stort bett i sitt wienerbröd.
”Absolut inte”, replikerar Hans, och tar ett något mindre bett.
”Göran”, hörs ur snabbtelefonen.
”Ulrika”, viskar Göran till Hans.
”Ja”, svarar Göran med ett snett leende mot Hans medan han trycker ner knappen på snabbtelefonen.

”Har du tid?”
”Hasse är här men om det går snabbt så.”
”3G företagen har vänt sig till PTS om att få öka sändningsstyrkan i sina sändare för att öka räckvidden. De tycker det blir för dyrt att sätta upp sändare tätare för att nå bättre inomhus. Nu undrar PTS vad vi tycker.”
”Jaha!”
”Ska vi låta dom höja effekten. Du vet att dom ligger på från miljörörelsen och vissa enstaka kommuner.” vädjar Ulrika.
”Annars får vi ett rent h-vete med näringslivet. Svenskt näringsliv kommer att liera sig med moderaterna och skylla oss för tillväxtfientliga. Sen hänger facket på och beskyller oss från vänster för att förhindra nya arbeten i Sverige.” hävdar Göran.
”Dom ska få öka effekten då?”, undrar Ulrika.
”Det är helt och hållet ditt beslut. Det vet du” tillägger Göran suckande.
”Jag vet. Jag vet. Ville bara höra vad du tyckte.”
”Nu vet du väl det?” suckar Göran.
”Ja, ja, hej då!”
”Ge dom vad dom vill ha.” avslutar Göran.
”Ska bli!” avslutar Ulrika.

”Var var vi?” suckar Göran.
”Det där med hemhjälp åt statsråd, kom jag att tänka på.” säger Hans eftertänksamt. ”Är det din namne som basar för den saken.”
”Om du menar namne till förnamnet så stämmer det. Har är ordförande i statsrådsarvodesnämnden som har tre medlemmar, varav han själv är en.” svarar Göran sarkastiskt. ”För detta uppbär han ett fett arvode, och gör därmed som vi säger.”
Hans stirrar förväntansfullt på Göran. Göran känner blicken och förväntningarna. ”Hälsa från mig när du pratar med honom.”
Hans ansikte spricker upp i ett glatt avväpnande leende. ”Så var det bara den här lilla frågan om de arbetslösa som jag tänkte du skulle lösa åt mig.”
”Visst, det fixar jag.” skrattar Göran. ”Vatten och bröd.”
”Det är nog ändå en aning gammaldax, tycker jag. Även om det bevisligen är effektivt för att få ner kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd, och ger de arbetslösa incitament att verkligen anstränga sig att skaffa arbete.”
”Någon morot måste de ha. Och självfallet piska.” intygar Göran med emfas.

Vad jag fick lära mig av Socialdemokraterna i Västerleds stadsdelsnämnd

051031-001

Jag var med från starten, d.v.s. 6 månader innan stadsdelsnämnderna officiellt drogs igång, 1:a januari 1997. Som representant för Miljöpartiet kom jag att tillhöra ”majoriteten” tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Miljöpartisterna i stadshuset hade bestämmt att en koalition skulle vara det bästa för att kunna genomföra Mp´s politik och detta fick även stöd av Miljöpartiets medlemmar på ett medlemsmöte.
Jag tror absolut att en vågmästarställning hade varit bäst. Då hade ”högern” och ”vänstern” fått lika många mandat och Mp skulle ha befunnit sig i den förnämliga situationen att kunna välja det bästa förslaget i varje enskild fråga. I stället hamnade Mp i knät på S, och när jag i slutet på min politiska ”karriär” pressade Mp´s gruppledare Christopher Ödman på vad Mp faktiskt hade fått igenom så svarade han:
”Tjänstecyklar i stadshuset, men det tog V på sig äran för”.
Undrar vad Mp´s väljare tycker om detta?
Mp har officiellt sagt sig ha gjort massor i stockholmspolitiken. Bl.a. tog Mp åt sig äran för att dennispaketet skrotades, vilket är lika sant som om jag skulle säga att det var jag som fick slut på kriget vid Persiska viken.

När stadsdelnämnden hade bildats stötte jag på en annan aktiv socialdemokrat som frågade mig:
”Hur går det i stadsdelsnämnden, Lasse och Anssi sitter väl bara och flinar”.
(Han avsåg då stadsdelsnämndsordföranden Lars Furuhed och ledamot Anssi Pajuvirta.)
”Ja, i alla fall Lasse”, svarade jag sanningsenlig.
Att sitta tyst och inte ha personliga åsikter tycks vara en framkommlig väg även inom socialdemokratin. Det var inte många gånger jag hörde Lars Furuhed framföra en personlig åsikt. Kanske är det därför han har så många uppdrag. Om man inte säger något så finns det inget att kritisera, och därför kan man sitta på många arvoderade förstroendeuppdrag i evighet utan att uträtta ett skit.

Nämndens inflytande på förvaltingen var så lågt att det i praktiken var förvaltingen som styrde. När vi fick handlingar från förvaltingen som vi fann att vi ville ändra på så sa alltid Lasse typ:
”Det fanns inte tid att ändra och vi kan skriva ett särskilt yttrande och bifoga”
Detta förfarande innebar att vi beslutade sånt som vi igentligen inte gillade. Och de särskilda yttrandena som bifogas har inte alls den formella tyngd som en ändring i beslutsunderlaget skulle ha haft. Det blir som att man beslutar om en sak men menar en annan.
Stadsdelsdirektör Staffan Enquist har en enorm pondus och det kräver att ordföranden i nämnden vågar stå upp för nämndens åsikter och inte låter sig köras över. Det är väl det ordföranden, bland annat, är betald för?

Fär nämnden på våren beslutade att låta lägga en skvätt asfalt för scateboardåkare i Johannesfred, så satte sig förvaltingen på tvären så till den grad att det tog 7-8 månader innan asfalten var på plats.
En av vänsterpartisterna, Bengt Skärberg, hade på eget initiativ pratat med en asfaltsläggare och fått ett pris på under 15.000 för asfalten. Men som sagt förvaltningen stretade emot och utredde något (jag vet inte vad) och lagom till vintern, och scateboardsäsongens slut, var förvaltningen klar och hade lyckats hitta en entreprenör som var dyrare än den av Bengt föreslagna.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektör Staffan Enquist, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.

Före sommarlovet hade förvaltningen skickat ut information till föräldrar om kolloverksamheten och vilka regler som skulle gälla. Därefter fick nämnden på sitt bord att besluta om dessa regler som då redan gått ut till föräldrarna.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektören, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.

En dag när jag kom till affären fick jag se ett anslag om ombyggnad av Gesundaplan. Med mitt ironiska sinneslag tänkte jag:
”Jasså!, vi har beslutat om ombyggnad”.
Jag började bli van med turordningen .
Någon tid senare fick nämnden på sitt bord att säga ja till ombyggnaden.
Mp och V var givetvis upprörda över förvaltingens bristande vilja att följa de demokratiska spelreglerna och krävde skärpning. Lasse Furuhed lovade tala med stadsdelsdirektören, och göra klart för honom att nämnden beslutar och förvaltningen utför.

Efter detta föreslog jag på ett förmöte (förmöten är då S, V och Mp koalitionen snackar ihop sig inför stadsdelsnämndsmötena) att vi skulle lägga ner stadsdelsnämnden. Det finns inte något rimligt själ anser jag, att betala ut arvode till 22 ledamöter när dessa ändå inte har något inflytande på verksamheten i stadsdelsnämnden. Då tittade sosssarna, som satt på andra sidan bordet, på mig som om jag var helt dum i huvudet.

Samma blick gav de mig när jag, på ett annat förmöte, föreslog att vi skulle dra ner på kostnaderna för nämnden.
Eftersom hela stadsdelsnämndsreformen är ett nerskärningsprojekt, där de anställda i stadsdelen ansågs kunna bli effektivare och stressa mer, kunde inte jag förstå logiken med att inte nämndens ledamöter skulle kunna bli effektivare och stressa mer.
Stockholms lokalpolitiker har arvoden som ligger betydligt högre än i andra kommun i landet, så visst finns det möjligheter till besparingar. Men i den socialdemokratiska kulturen är egennyttan den främsta drivkraften. Jag har i alla sammanhang ifrågasatt rimligheten i de höga arvoden som betalas. Jag brukar jämföra med t.ex. ungdomsledare som helt ideelt ställer upp och gör en otroligt stor insats för sina medmänniskor. Tänk om dessa skulle tänka som politikerna, då skulle det inte finnas någon verksamhet för barn och ungdomar förutom det ytterst fåtal ungdomsledare som finns i kommunal regi.

Vad finns det för framtid i ett land där makthavarna bara tänker på sig själva?

Vad lärs ut i en skola som har en rektor som anser att man ska ljuga när känsliga frågor tas upp i stället för att säga vad man verkligen tycker och tänker?
Vad lärs ut i samma skolan om samma rektorn dessutom tycker att eleverna ska ha civilkurrage nog att motstå grupptryck?

Rektorn är socialdemokrat och heter Lena Rask. Jag har många gånger hört hennes mobiltelefon ringa under våra möten, och varje gång frågat mig vad hon säger till den elev vars mobiltelefon ringer under en lektion?

När vi skulle fatta beslut om tillstånd att få fördubbla elevantalet vid en muslimsk skola var vi ganska eniga i koalitionen. Att segregera dessa muslimska barn från andra barn i det svenska samhället kunde inte vara bra. Hur blir språkutvecklingen och vilka förutsättningar har dessa barn när de blir vuxna? Är det de muslimska föräldrarnas avsikt att barnen inte ska integreras i det svenska samhället? Vilka möjligher kommer dessa barn att få på arbetsmarkanden när de inte får lära sig svenska umgängesnormer? Kommer inte detta att leda till konflikter?
Skolan är inrymmd i samma byggnad som en svensk skola. Men när svenskarna firar t.ex. Lucia så är mer än hälften av de muslimska barnen hemma, av någon anledning. Troligtvis för att föräldrarna är fundamentalister och inte tillåter sina barn att ta intryck från det land och den kultur som de har valt att bosätta sig i. Det finns gott om muslimskt fundamentalistiska stater, så jag undrar varför de då valde att flytta hit. Sen har dessa muslimska fundamentalister dessutom mage att på ett så demonstrativt sätt ta avstånd från svensk kultur.

När jag då, sanningsträvande som jag är, föreslog att vi skulle uttala dessa frågor och farhåger på det öppna stadsdelsnämndsmötet tittade Lena Rask på mig som om jag var helt dum i huvudet.
Tydligen sysslar man inte med politik för att man har åsikter och vill framföra dessa för att förändra samhället. I varje fall inte om man är socialdemokrat. Då håller man tyst och går och ser fram emot den 25:te, då arvodet betalas ut.

I Lena Rask´s och socialdemokraternas skola lär man sig uppenbarligen dubbelmoral.

Socialdemokraternas social engagemang rör bara grupper där det finns många röster att tjäna. Utan röster kommer ju inget avode den 25:te.

Det är bestämt att socialbidragstagare som har för hög hyra får inte något hyresbidrag.
I socialtjänstlagen 5 § står ”till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen”.
Detta måste väl (om man nu inte är djävulen som tolkar bibeln, eller socialdemokrat som tolkar just socialtjänstlagen) innebära att hänsyn ska tas till rörligheten på Stockholms bostadsmarknad och likaså hyresnivån i Stockholm.
Jag menar att det är inte lätt, om man sammanbor i en dyr lägenhet och sedan flyttar isär, att för den kvarboende betala den höga hyran eller att snabbt byta lägenhet till någåt billigare.
Hyran kan då knäcka den enskildes ekonomi och ett behov av socialbidrag uppstår. Med reglen om hyrestak innebär detta att den socialbidragssökande får avslag.
Jag frågade då under ett möte med sociala delegationen hur dessa utsatta individer föreslogs lösa sin situation, om de skulle bli uteliggare eller kriminella ?
Jag fick inget svar.

I sociala delegationen tas avslagen upp, och där ser man verkligen den stora feta egoistiska socialdemokratins fula tryne. Oförmågan till medkännande med andra en sina fifflande partivänner är skrämmande. Eller som Anssi Pajuvirta ser sitt politiska uppdrag:
”att hålla budgeten”.
Jag har tydligen tagit fel även här, eftersom jag i min enfalld alltid har trott att politik handlade om människors levnadsvilkor. Tydligen är abstrakta siffror viktigare än människors fysiska och mentala hälsa.
När sedan överklaganden på avslag dyker upp i sociala delegationen handlar det inte heller om människor. Då är det en kamp mellan Västerleds stadsdelsnämnd och Länsrätten, som behandlar överklaganden.
Vi måste vinna om vi så driver någon till hemlöshet eller kriminalitet.
Moderna socialdemokrater tänker: lite svinn får man räkna med bara det hamnar i våra fickor.