logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Linux i Årstaskogen

Hundar - torsdag 2 mars 2017



Idag gick förmiddagens promenad till Årstaskogen. Där har vi aldrig varit förut. Inte ens husse har varit där. Men där var riktigt fint. Så dit ska vi snart igen. Men då ska vi ta oss tid att gå hela vägen till Liljeholmen.

Skriv kommentar


Första bloggartikeln från Stockholm

Stockholm - lördag 4 februari 2017

Bilderna är från förmiddagens promenad.

Det är märkligt vad lite motivation jag har till att skriva nu när jag är tillfreds med mitt boende och min omgivning. För detta riktar jag tack till Svenska Bostäder och Stockholms trevliga, positiva och gnäll-obenägna befolkning. Tusen tack!

Jag har alltid känt som om Stockholm var hemma. Och nu är jag hemma igen. Jag har äntligen fått mitt s.k. lösöre på plats i min nya och nyrenoverade lägenhet i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm. Flyttprocessen från Gotlandshems sunkiga och död-råtta-i-väggen-stinkande lägenhet i Burgsvik på södra Gotland har tagit nästan två månader. Nu känns det bara så bra.

Redan i femtonårsåldern längtade jag till Stockholm. Jag bodde då i Oskarshamn men åkte ofta upp på skolloven. Bodde hos min snälla faster i Jordbro. Vandrade runt på Stockholms gator med kamera. Upptäckte och upplevde Stockholm. Och jag ville så gärna dit.

Det var och är inget större fel på Oskarshamn. Men Oskarshamn är inte Stockholm. När jag var tjugo år lämnade jag min födelse- och uppväxtstad. Jag hade blivit tillfrågad av två tjejkompisar om jag ville flytta in och dela deras andrahandsfyra i Bredäng i södra Stockholm. Jag tvekade inte.
Där bodde jag mellan 1987 och 1990. Sedan blev jag bostadslös.

Därefter tillbringade jag en kort tid i Oskarshamn, samt bodde och hade arbete i Vimmerby i 8,5 månader.

1991 var jag vilsen i Oskarshamn och och hade turen att se en annons i Dagens Nyheter om en ledig lokal med övernattningsmöjligheter i Traneberg i västra Stockholm. Jag åkte upp och tittade på den. Den var jäkligt fin. Jag köpte den för 50 000. Där bodde jag i 14 år och 9 månader.

25 februari 2006 flyttade jag in i en av Gotlandshems lägenheter i Burgsvik, längst ner på södra Gotland. De första 15 månaderna trodde jag att jag var i paradiset. Jag skrev lokalpatriotiska inlägg med betydelsen att Gotland sköter sig bäst självt. I maj 2007 sprack illusionen. Med ilskan som nödvändig drivkraft startade jag en blogg där jag trodde mig kunna förändra tänkandet bland Gotland styrande och småpåvar. Jag förekom också flitigt på lokalpressens insändarsidor med samma budskap. Några år senare insåg jag att de jag försökt nå med mina skriverier inte vill ändra någonting. De ville fortsätta med korruption, svågerpolitik och att låta skattepengar gå till satsningar som gynnar turister och fritidsboende i stället för de bofasta skattebetalarna. Då kom uppgivenheten över mig. Den förlamade mig. Jag ville därefter bara bort från Gotland. Men jag visste inte vart jag skulle flytta.

I mina tankar trodde jag att jag ville fortsätta bo i glesbygd men på någon någon rättssäker och korruptionsfri plats på fastlandet. Men åren gick och jag kunde inte komma på var den platsen fanns att finna. Under dessa år fortsatte jag klaga i lokaltidningarnas kommentarsfält över Gotland och dess vanstyre. På bloggen orkade jag inte skriva. Jag var alldeles för uppgiven, deprimerad och kraftlös för det.

Så kom undret: I somras fick jag låna en väns lägenhet i Kärrtorp i en månad. Lägenheten låg precis vid Nytorpsgärde. När man stod där kunde man se en gigantisk glob – Globen – och var det fotboll på Söderstadion kunde man höra och känna trycket från talkörerna. I områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen – de områden som omgärdar Nytorpsgärde – minskade min misantropi för varje dag. Jag gick från introvert till utåtriktad. En stor orsak till detta var att jag inte mötte den negativa attityd till lösgående hundar som jag ständigt mötte på Gotland och många andra platser. Det verkade som om människorna i områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen tyckte att även hundar har rätt att vara fria, umgås med varandra, vara glada och ha roligt. Storsinta människor missunnar vare sig andra människor eller djur att ha bra liv. I den miljön förändrades jag och trivdes. Jag överraskades stort av mig själv när det från en klar himmel slog mig att: Det är här jag vill bo.

När månaden sedan närmade sig sitt slut blev jag allt mer ledsen över att behöva åka hem till Gotland. Tillbaka på Gotland blev jag åter uppgiven, deprimerad och sur på alla gnälliga människor. Den sociala kontrollen har verkligen spårat ur när människor har ett stort behov av att gnälla över småsaker som maktlösa individer med låg social rang tar sig friheten att göra – t ex ha sin golden retriever lös – men inte vågar säga ett knyst när de styrande och småpåvarna roffar åt sig av skattepengar och annat för egen vinnings skull.

När jag kom tillbaka till Gotland började jag aktivt söka på bostadsförmedlingen. Det var verkligen inget överflöd av 2:or i områdena Kärrtorp, Hammarbyhöjden och Björkhagen. Först var det en lägenhet. Sedan ingen. Men så i november kom nummer två. Mindre än hundra meter från Nytorpsgärde. Tvärs över gärdet – 300 meter – från där min kompis lägenhet ligger. I kön hamnade jag på första plats av över 800 sökande. Jag hade köat sedan 1991 – 25 år.

Nu är jag här. Glad och positiv.

Skriv kommentar


Bilder från min sommarmånad i Stockholm

Fotografi - torsdag 27 oktober 2016

stockholm-2016_160622-009

I fotogalleriet har jag nu lagt upp fotografier från Stockholm från sommaren 2016. Jag hade i somras den fantastiska möjligheten att slippa Gotland i en hel månad och tillbringa 6 juni till 7 juli i Stockholm. Under den månaden tog jag 138 bilder som jag ansåg var tillräckligt bra för att inte radera. Alla bilder togs med kameran inställd på svart-vitt.

Skriv kommentar


Golden retrievern Linux gillar Stockholm

Hundar - söndag 24 juli 2016

160608-003

160611-001

160614-006

160617-010

160617-012

160620-005

160622-004

160623-003

160623-007

160707-006

Linux och hans husse har haft den stora glädjen att få vara en dryg månad i Stockholm den här sommaren. Det var en kick för oss båda. Husse blev glad av den positiva och öppna atmosfären.

Det blev mindre gnäll över att Linux sprang lös, denna månad Stockholm, än vad det blev under den första veckan då vi var tillbaka på Gotland. Ändå träffade vi på tusenfalt mer människor och hundrafalt mer hundar under tiden i Stockholm än vi gjorde första veckan tillbaka på Gotland.

Det var så lite gnäll över Linux, under månaden Stockholm, att det nästan går att räkna på händernas fingrar. Uppenbarligen råder i Stockholm en betydligt större tolerans för hundar bland hundägare och icke hundägare än vad det finns i övriga Sverige. Här på Gotland är det ju inte bara bofasta som klagar utan folk med allehanda dialekter. Fuck you, tycker jag.

Linux lycka i Stockholm bestod i att han träffade hundratals hundar. Han sprang fram till nästan alla vi mötte. Det tyckte husse var jobbigt. Men husse är lydig och underkastar sig Linux vilja precis som det ska vara. Nästan alla hundar Linux hälsade på var sociala och glada. Men en labrador var sur som fan och bet Linux i örat. Men av det lärde Linux ingenting; Han fortsatte springa fram och hälsa på alla. Och vid de få andra tillfällen någon var sur sprang Linux glatt därifrån. Linux vill absolut inte bråka. Därför är husse och Linux så in i helvete sura på alla gnälliga idioter som inte förmår glädjas åt fria glada hundar. Bl a därför saknar vi Stockholm. Vi vill ju bara få gå omkring utan att hela tiden bemötas av detta enerverande småsinta gnäll. Är världen verkligen så perfekt att det inte finns något väsentligare att gnälla på än en lösgående golden retriever?

Till minne av min golden retriever Alfa

1 kommentar


Canon G12 recenseras med bilder från Stockholm

Fotografi - tisdag 16 november 2010

80 iso

400 iso

400 iso

1600 iso

80 iso

80 iso

400 iso

400 iso

400 iso

Genom att klicka på bilderna ovan kan man se dem i fullformat. Bilderna öppnas i ett nytt fönster alternativt ny flik. Titta inte på fullformatsbilderna nedskalade i webbläsaren (fyll sidan) utan se dem i full storlek (1:1). Nedskalade i webbläsaren blir bilderna väldigt gryniga.
Jag har inte brusreducerat men skärpt upp bilderna en aning. Lägg märke till att bilderna är lika skarpa i hörnen som i bildens mitt. Försök hitta detta självklara kvalitetskrav på zoom-objektiv, till digitala systemkameror, i konsumentprisklassen.
För er som anser att mina bilders färger inte överensstämmer med verkligheten publicerar jag ett utdrag ur mitt bildmanifest:

”Före digitalteknikens genomslag använde naturfotografer och andra som ville ha starkt mättade färger Fuji-film. Fuji:s diafilm Velvia hade säkert 90 procent av naturfotograferna i sina kameror. Velvia var fantastisk.
Med digitalteknik och ett bildbehandlingsprogram kan man nu själv ställa in exakt hur mycket färgmättnad man vill ha i sina bilder. Jag vill ha mycket.
Många tycker säkert att jag lägger på för mycket färgmättnad. Men mina digitala bilder ligger ungefär i nivå med vad Velvia ger. Och det är jävligt snyggt tycker jag.
Sedan tycker inte jag att man i bild måste efterlikna verkligheten. Inte tusan är en svart-vit bild lik verkligheten. Och svart-vita bilder kopieras i ett brett spektrum från nästan bara svart och vitt till bilder med fullt nyanserade gråskalor. När det gäller svart-vitt är det ingen som säger att “så där ser det inte ut på riktigt”.
Därför skiter jag i om mina bilder inte ser ut som det är på riktigt. Jag vill göra mina bilder så vackra och tilltalande som möjligt och skiter fullständigt i vad som är verklighetsnära. Är verkligheten inte lika vacker som jag vill ha den så gör jag den det. Jag är Gud i min bildvärld!”

Canon G12 recenseras

I slutet av detta blogginlägg kommer min bedömning av Canon G12. Först tänkte jag ge en beskrivning av kamerans roll vid fotografering och de preferenser jag under åren har skaffat mig vad gäller mina krav på en bra kamera.

Kameran gör inte bilden

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. Han räknas fortfarande som genialare än nutida gotländska :-) (dom marknadsförs som det här på ön) författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt. August Strindberg hade ingen ordbehandlare han skrev med penna och ändå var han så suverän.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Och mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare. Och ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv. Desto större storlek desto skarpare objektiv. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger i garderoben.

Min analoga kamerahistoria

När jag vid 15 års ålder började fotografera köpte jag en Konica FS-1. Kort därefter köpte jag ytterligare en. På den analoga tiden ville man ha ett kamerahus för färg och ett för svartvitt. Konica FS-1:arna behöll jag bara något år. Sedan köpte jag ett par Chinon CE-4. De var hållbara, hade de funktioner jag behövde och var helt OK. Enda invändningen var att sökaren var ganska mörk. Dessa använde jag tills jag vid 20 års ålder köpte min första Pentax LX. Den var dyr. Minns inte exakt men det var nog något på 12 000. Till LX:en köpte jag sedan en Pentax KX. Den var visserligen begagnad men i nyskick och jag fick den för 750 spänn. Den lät som en Hasselbladare när man exponerade: Klaa-dong-k. Den var ganska omoderna, men ljudet gav en skön känsla som gjorde att jag gillade den. Den blev sedan, tillsammans med LX:en stulen i London. Jag köpte två nya LX:ar när jag kom hem.

Under min yrkesverksamma tid använde jag Pentax LX småbildskameror och Mamiya Mamiya RZ Pro och M645 PRO mellanformatare med bildformat 6 x 7 respektive 6 x 4,5.
Pentaxarna gillade jag. De var små och hållbara. Det bästa som hände med min Mamiya 6 x 7 var att den blev stulen vid ett inbrott. Den var stor och klumpig och i praktiken oanvändbar förutom på stativ i studio. Vid inbrottet stals också min Pentaxutrustning. Jag ersatte klabbet med en Mamaiya 6 x 4,5 utrustning. Den gillade jag skarpt. Hållbar, skön att hålla i, superskapa objektiv, bildformatet med 4:3 proportioner, men något lite tung. När jag blir rik ska jag återigen köpa en sådan utrustning tillsammans med ett fullformats digitalbakstycke som idag kostar 380 000 (tre hundra åttio tusen) kronor.

Mina objektivpreferenser

Jag har alltid, sedan jag blev medveten fotograf, hållt mig med vissa objektivbrännvidder. För att relatera till småbild så har det varit 28, 50, 100 och 200 millimeter. Jag köpte också med tiden en 35:a.

35:a (lätt vidvinkel) är en väldigt mångsidig brännvidd. Jag påstod i en kommentar på fotografen Micke Berg:s blogg (vi är inte släkt och har aldrig träffats) att han, med retrospektiva boken ‘i stället för drömmar’ bevisar att man kan göra hela böcker med enbart en 35:a och ändå, om man är en duktig fotograf, variera sig i det oändliga. Han bekräftade att det endast var ett par bilder som var tagna med annan brännvidd.

Lägger man till en 100 (kort tele) till 35:an så klarar man så mycket att det känns onödigt att bära på mer. Det är en perfekt kombination för att klara de flesta bilder man önskar ta. Det är mina favoritbrännvidder.
Men som yrkesverksam, där man måste producera oavsett situation och motiv, så tycker jag att 28, 50, 100 och 200 millimeter är perfekt och funkar i alla lägen.

När jag var grön och köpte mina Chinon så valde jag 28, 50 och 135 millimeters brännvidd. Det märkliga var att 135:an aldrig stämmde. Var den inte för lång så var den för kort. Det problemet har jag aldrig med 100:an. Det är logiskt omöjligt men i praktiken sant!

Har man fasta brännvidder, till skillnad mot zoom, så lär man sig se med dessa brännvidder. Man kan se utsnittet av förgrund, bakgrund och huvudmotiv redan innan man riktar kameran mot motivet. Den känslan får man aldrig med en zoom. Hade jag inte blivit bekväm av mig skulle jag fortsätta med fasta brännvidder. De ger också bättre bildkvalitet än de flesta zoomar.

Min digitala kamerahistoria

Min första digitalkamera var en superbra Canon Powershot A85 för 2 500 kronor. Den är jag fortfarande väldigt nöjd med. Alla bilder jag tagit på senare tid, med proportioner 4:3, är tagna med den kameran. T ex. bilden från Visby hamn i förra bloggartikeln.
Sedan köpte jag då den jävla skitkameran Nikon D80 med skitobjektivet 18-135/3,5-5,6 för 12 500 kronor. När jag öppnade paketet så fick jag en chock; Fy fan så onödigt jävla stor. Jag var van med Pentax systemkameror och de har alltid byggt små fina kamerahus, medan konkurrenterna gjort stora åbäken. Detta var ett åbäke. Dessutom var den tung, i plast och dåligt. Den exponerade och vitbalanserade sämre än den lilla billiga Canon Powershot A85 och objektivet hade dålig kontrast, var oskarpt i hörnen och tecknade inte rakt. Och det kändes som om det skulle gå sönder vid minsta lilla stöt.

Min Canon G12

För tre veckor sedan fick jag hem en Canon G12 efter att under ett år älskat min G11. G11 och G12 är i princip lika dana. Bildkvaliten bör vara identisk eftersom de har samma optik och samma sensor. De är båda av superkvalitet (aluminium), har ett superobjektiv, men saknar en användbar genomsiktssökare.

En sak som skiljer, och som fick mig att byta upp mig, är att G12:an har ett vattenpass som syns i displayen. Detta är en verkligt användbar detalj och väl värd pengarna som uppgraderingen kostade mig. Nu behöver jag bara hålla koll på vattenpasset för att se att bilden blir horisontell. Sparar massor med tid (omtagningar) och frustration. Dessutom har G12 ett tumgrepp vilket ger en friktion som gör att kameran känns säker att hålla i.

Förutom att objektivet är imponerande skarpt, med endast en lite liten lätt, nästan osynlig, uppmjukning i hörnen, så har den massor av bra funktioner. Den har ljuskänslighet- och exponeringskompensationsrattar på översidan så att du väldigt snabbt kan ställa in detta.

Problemet med alla digitala kompaktkameror är att de inte har en användbar genomsiktsökare. G12:ans sökare visar bara 77 procent av det som kommer med på bilden. Det blir till att komponera bilden med lcd-skärmen och stå så där dumt och fånigt med kameran på utsträckta armar. Att fotografera med utsträckta armar ökar risken för skakningsokärpan. Fast det brukar trots allt inte vara något problem. Man kan ändå fotografera skarpt på relativt långa exponeringstider, mycket tack vare G12:ans anti-skaksystem.

Kompaktkameror har mindre sensor än systemkamerorna. Mindre sensorer ger mer brus (brus är de digitala kamerornas motsvarighet till den analoga filmens korn) vilket framför allt märks vid högre ljuskänslighet. Med G12:an börjar bruset så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten.
Jag använder vanligtvis inte högre ljuskänslighet än 80 iso. Jag tycker inte att det är ett så stort problem om det blir lite korniga bilder vid de tillfällen då jag fotograferar när det börjar skymma eller är mörkt. Men det är en smaksak. Utan tvekan är det bättre med så lite brus som möjligt. Brus är svårt att ta bort men kan alltid läggas på efteråt om man så önskar.

Jag har också en Nikon D80 med ett Nikon 18-135/3.5-5.6 objektiv. Canon G12 slår denna kamera med hästlängder på nästan alla punkter vad gäller bildkvalitet och handhavande. Endast sökaren och brus vid högre iso är sämre med G12:an. Därför älskar jag min G12 som jag alltid bär med mig i fickan.

Tyvärr visade inte min nya G12:as vattenpass rätt vid både horisontella och vertikala bilder. Man kan själv kalibrera vattenpasset, men jag tvingas nu välja för horisontella eller vertikala bilder. Därför ska jag inom kort skicka den till verkstad.

Sammanfattning av Canon G12

PLUS: Mycket bra bildkvalitet vid 80 iso. Objektivet tecknar skarpt över hela bildytan på alla brännvidder och bländare. Vattenpass visas på displayen.
MINUS: Bilderna får ett tydligt brus vi högre känslighet. Bruset börjar så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten. Genomsiktssökaren är oanvändbar eftersom den bara visar 77 procent av bilden.

Jag älskar den!

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

5 kommentarer