Inkompetens är meriterande i modernt företagande



O.B.S. 10 dagar efter arbetets utförande

Idag när jag vaknade och tittade ut genom fönstret så trodde jag jag vaknat upp i ett u-land. Det skulle ju göras nya markeringar på parkeringen utanför hade jag blivit varse igår. Men att det skulle göras som på stenåldern hade jag aldrig kunnat ana. Det användes korta lattor (smala brädor), måttband och sprayfärg till de nio markeringarna på asfalten.

Hade detta gjort i förmodern tid i Sverige så hade de som gjort jobbet spikat ihop lattorna till en ram som enkelt kunde förflyttas mellan de nio platser där markeringar skulle göras. Som det nu gjorde skulle ramen mätas upp på plats för varje av de nio T som skulle skapas. Så det tog ju lite tid.

Och sedan spejades det med sprayfärg…

Nu växte rasismen till i mig medan jag stod där i fönstret. Korkade blattingar, tänkte jag. Jag har ju hört och läst att de ska ha lägre IQ än västerlänningar. Men när jag kollade upp företaget – Markservice Sthml, en del av Svensk Markservice – så såg jag bara svenska namn bland befattningshavarna. Och så förvånande är ju inte det. Sverige fullkomligt dryper av inhemska idioter, och de flesta i ledande ställning i landet utmärks av bristande kompetens och intelligens. De kan inte klara av att räkna ut något, förstå något eller konstruera något som de inte fått sig itutat i skolan. Eget tänkande är de helt oförmögna till. Men ljuga och på alla sätt försöka tillfredsställa sin narcissism är de desto duktigare på. För det krävs ingen saklig kunskap eller förmåga. Enbart att ge ett sken av kompetens är nog för att framstå som duktig i ett samhälle där de riktigt kompetenta, i brist på självförhärligande och hävdelsebehov, förpassas till mindre viktiga arbeten medan de inkompetenta styr vårt land och näringsliv. Därför blev jag inte heller förvånad när jag på Markservice Sthml:s hemsida kunde läsa:

”Vi har arbetat konsekvent med att utveckla de bästa delarna från Svensk Markservice och Green Landscaping vad gäller såväl rutiner som arbetssätt och integrerat dem till ännu bättre verksamheter.”

Så det jag såg från mitt fönster var inte u-landsteknologi utan det senaste som Svensk Markservice, Green Landscaping och Markservice Sthml hade utvecklat. Högteknologi helt enkelt. Så nu står jag här med dumstruten på huvudet och inser hur dum jag var som inte förstod detta.

Jag måste även till Markservice Sthml:s förtjänst berätta att företaget är kvalitetscertifierade enligt ISO 9001, miljöcertifierade enligt ISO 14001 samt arbetsmiljöcertifierade enligt ISO 45001. Vad kan då gå fel?

Därmed konstaterar jag, med dumstruten på huvudet, att arbetet måste ha utförts av högsta kvalitet (se bilden ovan, tagen 10 dagar efter att arbetet utfördes), utan farliga ämnen i sprayburken och utan att arbetarna tog psykisk eller fysisk skada.

Golden retrievern Linux idag, fotograferad med min nya kamera

151221-001

Den Panasonic Lumix DMC-G5 jag haft i två år och åtta månader sade upp sig för en vecka sedan. Det hade jag aldrig trott. Jag trodde aldrig att kamerahuset skulle lägga av. Jag hade förväntat mig att objektivet förr eller senare skulle träffa något hårt och gå sönder.  Men det var kamerans slutare som lade av. Troligen var den inte konstruerad för att leva längre. Vi lever ju i en tid där näringslivets högst mål är så kort livslängd på sina produkter som möjligt. Detta är en enorm påfrestning på miljön. Det är ett helt onödigt, men enormt, slöseri med energi och råvara. Men det törs igen säga eftersom det är systemkritik. De som sysslar med systemkritik avfärdas som orealistiska drömmare. Kapitalismen och dess förutsättning slit-och-släng får inte kritiseras. Så vare sig media, miljövänner eller andra miljödebattörer vågar kritisera detta; att planerat åldrande det mest grundläggande hotet mot vår planet. I stället riktas krav på att vi konsumenter ska bära ansvaret för miljön genom att sopsortera och köpa extra dyra så kallade ekologiska produkter. Jag köpte en Panasonic Lumix DMC-G7 och den fungerar ännu efter några dagars användning. Den är riktigt trevlig att använda. Och det gamla objektivet hänger med, till tillverkarens förtret. 😉

Jag utvecklade mitt utrustningsval i skrift inför köpet av G5:an. Det val jag gjorde var helt rätt och jag har varit enormt supernöjd med Panasonic Lumix DMC-G5 med det korta skarpa zoomobjektivet Panasonic Lumix G Vario 14-42 mm F 3,5-5,6 ASPH. MEGA O.I.S. (Objektivet ska inte ska förväxlas med nya varianter med samma brännvidd och bländare men mindre filterdiameter. Det med 52 mm filterdiameter ska det vara.) G7:an är ännu bättre både vad gäller hantering, sökare och bildkvalitet. Hoppas bara den håller längre än G5:an.

GrayCatXfce – färgtema för XFCE4

GrayCatXfce-0.0.2Ovan mitt pågående färgtema för XFCE4 – GrayCatXfce

Som ni som besökt min blogg tidigare märker så har jag ändrat färgerna. Detta beror på att jag håller på med ett färgtema till min nuvarande datormiljö XFCE4. Och detta tema har inspirerat mig till färgförändringarna på bloggen.

Inom Linuxvärden är man så lyckligt lottad att man kan välja mellan många olika datormiljöer. I huvudsak är de tre. Det finns otaliga fler, men de är mer eller mindre nördiga. De nördiga är kul och lärorika om man vill bygga sin datormiljö utan de mer polerade alternativens begränsningar. FVWM, till exempel, använde jag under en tid. Det kan man designa hur tusan man vill. Men jobbigt var det. T ex: Installerade man ett nytt program och ville kunna starta detta från en meny så fick man själv skriva in programnamn och kommandot, för att starta det, i en texfil. En fil som ”var” menyn. Att startmenyn finns i from av en textbaserad fil är standard inom Linuxvärden men de flesta datormiljöer uppdaterar filen automatiskt och lägger till nyinstallerade program. Dock inte FvWM.

FVWM_040614Mitt FVWM 040614

De mest använda, och användarvänliga, miljöerna till Linux är KDE, Gnome och XFCE4. När KDE kom som version 4, med all kod omskriven, skrev jag om detta 15 januari 2008. Jag skrev att KDE 4 ”innehåller en rejäl mängd buggar” men ”lovar mycket gott för Linux-världen”. Och jag fick rätt, men det tog tid.

Jag har nyligen kört KDE 4.9.5 och 4.10 i kanske en månads tid och gillat det mycket. Nu är KDE helt stabilt. Men de applikationer jag använder mest är inte KDE:s starka sida. KDE:s webbläsare Konqueror och mejlklient Kmail trivs jag inte riktigt med. Konqueror kan allt för ofta ta en väldig tid på sig att hämta ner webbsidor. Och att då köra Firefox (en bra webbläsare) och Thunderbird (en bra mejlklient) i KDE känns inte riktigt rätt, tycker jag, även om det går alldeles utmärkt. Detta eftersom KDE är byggt på Qt och de bästa applikationerna i de olika kategorierna – som Firefox (webbläsare), Thunderbird (mejlklient), Libre Office (kontorspaket), Gimp (bildbehandling) Dark Table (bildbehandling (raw-filer)) – är byggda på Gtk. Qt och Gtk är de respektive grunderna för det grafiska gränssnittet. Kan tilläggas är att Gnome och XFCE4 är byggt på Gtk.

Före denna månad med KDE körde jag Gnome 3. Gnome 3 är också en helt nyskriven version av Gnome. Inte ens hur alla är vana att använd en dator lät utvecklarna sig påverkas av. Konceptet var helt nytt och åstadkom protester och ramaskri i Linuxvärlden. Många övergav Gnome.

När jag textade Gnome 3 första gången blev jag också skitförbannad. Var är t ex programstartmenyn? Så efter ett par dagars test kastade jag ut skiten. Men sen gick det någon månad och jag blev sugen på att testa Gnome 3 igen. Den här gången gav jag mig fan på att lära mig använda Gnome så som utvecklarna tänkt; dvs inte köra datorn med musen i första hand, utan med tangentbordet. Och jag insåg att konceptet var genialt. Jag gillade Gnome 3 starkt. Men sedan tröttnade jag även där. Kan faktiskt inte ge ett sakligt själ till varför jag lämnade Gnome 3: Gnome 3 är bra! Det var då jag testade KDE. Och det första jag gjorde i KDE var att ställa in det så att jag kunde köra datorn på det sätt som jag lärt i Gnome 3…

Men nu är jag alltså tillbaka till XFCE4, den miljö som jag använt mest genom åren. Till XFCE4 återkommer jag alltid och det känns alltid som att komma hem. Det är  något visst med XFCE4. Jag tror det har mycket med utseendet att göra. Det är lite skönt kantigt i den grafiska designen. Men det som alltid saknas, vare sig jag kör KDE, Gnome eller XFCE4 är ett schysst färgtema. I KDE är det enkelt att själv ställa in de färger man vi ha på skrivbordet. Men i Gnome och XFCE4 måste kan skriva det för hand i smått obegripliga textbaserade filer. Jag har tidigare gjort ett snyggt färgtema till XFCE4 men det är utdaterat och har inte stöd för Gtk3. Så nu håller jag på med ett nytt, som ska bli likt det tidigare. Det jag framför allt vill ha är ett färgtema som är distraktionsfritt; dvs det ska inte störa. Inte vara frö ljust och inte vara för mörkt. Dessutom gillar jag medelgrått eftersom det är en bra omgivning för bildbehandling.

Ni kan följa mitt arbete med att utveckla det nya temat, samt hämta ner det här: GrayCatXfce.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Canon G12 recenseras med bilder från Stockholm

80 iso

400 iso

400 iso

1600 iso

80 iso

80 iso

400 iso

400 iso

400 iso

Genom att klicka på bilderna ovan kan man se dem i fullformat. Bilderna öppnas i ett nytt fönster alternativt ny flik. Titta inte på fullformatsbilderna nedskalade i webbläsaren (fyll sidan) utan se dem i full storlek (1:1). Nedskalade i webbläsaren blir bilderna väldigt gryniga.
Jag har inte brusreducerat men skärpt upp bilderna en aning. Lägg märke till att bilderna är lika skarpa i hörnen som i bildens mitt. Försök hitta detta självklara kvalitetskrav på zoom-objektiv, till digitala systemkameror, i konsumentprisklassen.
För er som anser att mina bilders färger inte överensstämmer med verkligheten publicerar jag ett utdrag ur mitt bildmanifest:

”Före digitalteknikens genomslag använde naturfotografer och andra som ville ha starkt mättade färger Fuji-film. Fuji:s diafilm Velvia hade säkert 90 procent av naturfotograferna i sina kameror. Velvia var fantastisk.
Med digitalteknik och ett bildbehandlingsprogram kan man nu själv ställa in exakt hur mycket färgmättnad man vill ha i sina bilder. Jag vill ha mycket.
Många tycker säkert att jag lägger på för mycket färgmättnad. Men mina digitala bilder ligger ungefär i nivå med vad Velvia ger. Och det är jävligt snyggt tycker jag.
Sedan tycker inte jag att man i bild måste efterlikna verkligheten. Inte tusan är en svart-vit bild lik verkligheten. Och svart-vita bilder kopieras i ett brett spektrum från nästan bara svart och vitt till bilder med fullt nyanserade gråskalor. När det gäller svart-vitt är det ingen som säger att “så där ser det inte ut på riktigt”.
Därför skiter jag i om mina bilder inte ser ut som det är på riktigt. Jag vill göra mina bilder så vackra och tilltalande som möjligt och skiter fullständigt i vad som är verklighetsnära. Är verkligheten inte lika vacker som jag vill ha den så gör jag den det. Jag är Gud i min bildvärld!”

Canon G12 recenseras

I slutet av detta blogginlägg kommer min bedömning av Canon G12. Först tänkte jag ge en beskrivning av kamerans roll vid fotografering och de preferenser jag under åren har skaffat mig vad gäller mina krav på en bra kamera.

Kameran gör inte bilden

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. Han räknas fortfarande som genialare än nutida gotländska :-) (dom marknadsförs som det här på ön) författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt. August Strindberg hade ingen ordbehandlare han skrev med penna och ändå var han så suverän.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Och mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare. Och ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv. Desto större storlek desto skarpare objektiv. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger i garderoben.

Min analoga kamerahistoria

När jag vid 15 års ålder började fotografera köpte jag en Konica FS-1. Kort därefter köpte jag ytterligare en. På den analoga tiden ville man ha ett kamerahus för färg och ett för svartvitt. Konica FS-1:arna behöll jag bara något år. Sedan köpte jag ett par Chinon CE-4. De var hållbara, hade de funktioner jag behövde och var helt OK. Enda invändningen var att sökaren var ganska mörk. Dessa använde jag tills jag vid 20 års ålder köpte min första Pentax LX. Den var dyr. Minns inte exakt men det var nog något på 12 000. Till LX:en köpte jag sedan en Pentax KX. Den var visserligen begagnad men i nyskick och jag fick den för 750 spänn. Den lät som en Hasselbladare när man exponerade: Klaa-dong-k. Den var ganska omoderna, men ljudet gav en skön känsla som gjorde att jag gillade den. Den blev sedan, tillsammans med LX:en stulen i London. Jag köpte två nya LX:ar när jag kom hem.

Under min yrkesverksamma tid använde jag Pentax LX småbildskameror och Mamiya Mamiya RZ Pro och M645 PRO mellanformatare med bildformat 6 x 7 respektive 6 x 4,5.
Pentaxarna gillade jag. De var små och hållbara. Det bästa som hände med min Mamiya 6 x 7 var att den blev stulen vid ett inbrott. Den var stor och klumpig och i praktiken oanvändbar förutom på stativ i studio. Vid inbrottet stals också min Pentaxutrustning. Jag ersatte klabbet med en Mamaiya 6 x 4,5 utrustning. Den gillade jag skarpt. Hållbar, skön att hålla i, superskapa objektiv, bildformatet med 4:3 proportioner, men något lite tung. När jag blir rik ska jag återigen köpa en sådan utrustning tillsammans med ett fullformats digitalbakstycke som idag kostar 380 000 (tre hundra åttio tusen) kronor.

Mina objektivpreferenser

Jag har alltid, sedan jag blev medveten fotograf, hållt mig med vissa objektivbrännvidder. För att relatera till småbild så har det varit 28, 50, 100 och 200 millimeter. Jag köpte också med tiden en 35:a.

35:a (lätt vidvinkel) är en väldigt mångsidig brännvidd. Jag påstod i en kommentar på fotografen Micke Berg:s blogg (vi är inte släkt och har aldrig träffats) att han, med retrospektiva boken ‘i stället för drömmar’ bevisar att man kan göra hela böcker med enbart en 35:a och ändå, om man är en duktig fotograf, variera sig i det oändliga. Han bekräftade att det endast var ett par bilder som var tagna med annan brännvidd.

Lägger man till en 100 (kort tele) till 35:an så klarar man så mycket att det känns onödigt att bära på mer. Det är en perfekt kombination för att klara de flesta bilder man önskar ta. Det är mina favoritbrännvidder.
Men som yrkesverksam, där man måste producera oavsett situation och motiv, så tycker jag att 28, 50, 100 och 200 millimeter är perfekt och funkar i alla lägen.

När jag var grön och köpte mina Chinon så valde jag 28, 50 och 135 millimeters brännvidd. Det märkliga var att 135:an aldrig stämmde. Var den inte för lång så var den för kort. Det problemet har jag aldrig med 100:an. Det är logiskt omöjligt men i praktiken sant!

Har man fasta brännvidder, till skillnad mot zoom, så lär man sig se med dessa brännvidder. Man kan se utsnittet av förgrund, bakgrund och huvudmotiv redan innan man riktar kameran mot motivet. Den känslan får man aldrig med en zoom. Hade jag inte blivit bekväm av mig skulle jag fortsätta med fasta brännvidder. De ger också bättre bildkvalitet än de flesta zoomar.

Min digitala kamerahistoria

Min första digitalkamera var en superbra Canon Powershot A85 för 2 500 kronor. Den är jag fortfarande väldigt nöjd med. Alla bilder jag tagit på senare tid, med proportioner 4:3, är tagna med den kameran. T ex. bilden från Visby hamn i förra bloggartikeln.
Sedan köpte jag då den jävla skitkameran Nikon D80 med skitobjektivet 18-135/3,5-5,6 för 12 500 kronor. När jag öppnade paketet så fick jag en chock; Fy fan så onödigt jävla stor. Jag var van med Pentax systemkameror och de har alltid byggt små fina kamerahus, medan konkurrenterna gjort stora åbäken. Detta var ett åbäke. Dessutom var den tung, i plast och dåligt. Den exponerade och vitbalanserade sämre än den lilla billiga Canon Powershot A85 och objektivet hade dålig kontrast, var oskarpt i hörnen och tecknade inte rakt. Och det kändes som om det skulle gå sönder vid minsta lilla stöt.

Min Canon G12

För tre veckor sedan fick jag hem en Canon G12 efter att under ett år älskat min G11. G11 och G12 är i princip lika dana. Bildkvaliten bör vara identisk eftersom de har samma optik och samma sensor. De är båda av superkvalitet (aluminium), har ett superobjektiv, men saknar en användbar genomsiktssökare.

En sak som skiljer, och som fick mig att byta upp mig, är att G12:an har ett vattenpass som syns i displayen. Detta är en verkligt användbar detalj och väl värd pengarna som uppgraderingen kostade mig. Nu behöver jag bara hålla koll på vattenpasset för att se att bilden blir horisontell. Sparar massor med tid (omtagningar) och frustration. Dessutom har G12 ett tumgrepp vilket ger en friktion som gör att kameran känns säker att hålla i.

Förutom att objektivet är imponerande skarpt, med endast en lite liten lätt, nästan osynlig, uppmjukning i hörnen, så har den massor av bra funktioner. Den har ljuskänslighet- och exponeringskompensationsrattar på översidan så att du väldigt snabbt kan ställa in detta.

Problemet med alla digitala kompaktkameror är att de inte har en användbar genomsiktsökare. G12:ans sökare visar bara 77 procent av det som kommer med på bilden. Det blir till att komponera bilden med lcd-skärmen och stå så där dumt och fånigt med kameran på utsträckta armar. Att fotografera med utsträckta armar ökar risken för skakningsokärpan. Fast det brukar trots allt inte vara något problem. Man kan ändå fotografera skarpt på relativt långa exponeringstider, mycket tack vare G12:ans anti-skaksystem.

Kompaktkameror har mindre sensor än systemkamerorna. Mindre sensorer ger mer brus (brus är de digitala kamerornas motsvarighet till den analoga filmens korn) vilket framför allt märks vid högre ljuskänslighet. Med G12:an börjar bruset så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten.
Jag använder vanligtvis inte högre ljuskänslighet än 80 iso. Jag tycker inte att det är ett så stort problem om det blir lite korniga bilder vid de tillfällen då jag fotograferar när det börjar skymma eller är mörkt. Men det är en smaksak. Utan tvekan är det bättre med så lite brus som möjligt. Brus är svårt att ta bort men kan alltid läggas på efteråt om man så önskar.

Jag har också en Nikon D80 med ett Nikon 18-135/3.5-5.6 objektiv. Canon G12 slår denna kamera med hästlängder på nästan alla punkter vad gäller bildkvalitet och handhavande. Endast sökaren och brus vid högre iso är sämre med G12:an. Därför älskar jag min G12 som jag alltid bär med mig i fickan.

Tyvärr visade inte min nya G12:as vattenpass rätt vid både horisontella och vertikala bilder. Man kan själv kalibrera vattenpasset, men jag tvingas nu välja för horisontella eller vertikala bilder. Därför ska jag inom kort skicka den till verkstad.

Sammanfattning av Canon G12

PLUS: Mycket bra bildkvalitet vid 80 iso. Objektivet tecknar skarpt över hela bildytan på alla brännvidder och bländare. Vattenpass visas på displayen.
MINUS: Bilderna får ett tydligt brus vi högre känslighet. Bruset börjar så smått vid 200 iso och ökar allt eftersom man vrider upp känsligheten. Genomsiktssökaren är oanvändbar eftersom den bara visar 77 procent av bilden.

Jag älskar den!

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Kameran gör inte bilden…

(Bilder tagna idag med min första digitalkamera, en billig och enkel Canon Powershot A85. Fler och bättre bilder tagna med denna kamera kan ni se här.)

Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. August Strindberg räknas fortfarande som genialare än samtliga sina nutida författarkolleger trots att han inte hade någon ordbehandlare utan skrev med penna.

Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.

Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare.
Ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små bilder som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv och högre upplösning. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger alla i garderoben.
Canon Powershot A85 har 4 megapixels upplösning och tillräckligt skarpt objektiv för att räcka till för fina utskrifter i A4-format.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!