Det är synd om politikerna, tycker politikerna. Det förnekar de visserligen att de tycker, men det framgår ändå av vad de skriver i bloggosfären i efterdyningarna av Kalla Faktas granskning. Politikernas självömkan framgår också av deras stora engagemang i att försvara de nuvarande privilegierna. Och ställer man följande fråga så får man inget svar:
Tycker du att ni riksdagsledamöter har folkligt d v s demokratiskt stöd för er lön, era ledigheter (sk plenumfri tid) och era pensionsvillkor eller är dessa privilegier något som ni tillskansat er odemokratiskt d v s mot folkviljan?
I stället berättas följande på riksdagens hemsida.
”Riksdagsledamöternas arvoden höjs med 500 kronor per månad till 55 000 kronor från och med den 1 november 2009.”
Ett system som skulle vara betydligt mer rättvist och betydligt mer demokratisk vore att riksdagsledamöter fick betalt för förlorad inkomst. Obervera: Att vara riksdagsledamot är inget yrke utan ett förtroendeuppdrag.
Varför ska de högst avlönade i samhället tvingas gå ner i lön om de ska representera sina väljare i riksdagen? Det borde anses oaceptabelt ur rättvise- och demokratisk synpunkt.
Varför ska låg- och medelinkomsttagare få högre lön som riksdagsledamot än den marknadslön de kan få på den konkurrensutsatta öppna arbetsmarknaden? Det borde anses oacceptabelt ur rättvisesynpunkt eftersom de jämställs med de som har ett betydligt högre värde på den öppna arbetsmarknaden. Det borde anses oacceptabelt ur demokratisk synpunkt eftersom högavlönade riksdagsledamöter på vänsterkanten märkbart tenderar att byta ideologi när de väl gått från att vara lågavlönad på öppna arbetsmarknaden till en högavlönad plats i riksdagen. Därmed slutar de också att ställa sig bakom de ideal och de människor de blev valda till att företräda.
Med ersättning för förlorad arbetsinkomst skulle riksdagsledamöterna behålla den inkomstnivån och de levnadsförhållanden de levde under innan de blev riksdagsledamöter. Bibehållen levnadsstandard är bästa sättet att försäkra sig om att de som riksdagsledamöter är representativa för sina väljare i representativ demokratisk ordning. Vill sedan en riksdagsledamot höja sin lön så måste hen ge sig ut i den öppna arbetsmarkanden och lyckas få ett arbete på den lönenivå hen anser sig värd, och sedan kandidera tillbaka till riksdagen. Inte lätt, men det ger den kontakt med verkligheten som riksdagsledamöter säger sig behöva men uppenbarligen inte vill möta på mitt föreslagna och handfasta sätt.
Politikerna vill ju till varje pris behålla sin trygghet och sina privilegier. Men det är just dessa privilegier som gör att de tappar kontakten med väljarnas verklighet och tycker så jävla synd om sig själva. De lever i en egen värld där de i själva verket har det mycket bättre än de flesta av sina väljare på de flesta sätt.
Deras arbetsbörda har ju minskat åtskilligt sedan de flesta beslut överläts till EU. Trots detta har inte antalet riksdagsledamöter minskat. – Har du någonsin hört en politiker prata om att antalet politiker ska skäras ner eller att politiker ska rationalisera och jobba effektivare? – I stället fick riksdagledamöterna för några år sedan en halv sekreterare (två ledamöter delar på en sekreterare) som ska sköta det som är jobbigt. Och jobbigt är ju det mesta om man nu läser vad som skrivs av riksdagsledamöterna i bloggosfären. Ingen skriver om att den politiska organisationen bör rationaliseras…
Men nu när EU fattar de flesta beslut finns det all anledning att avskaffa yrkespolitikerna helt och återgå till som det var i begynnelsen.
Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, som debatterade politikernas villkor mot Thomas Bodström i radioprogrammet Studio Ett den 8:de februari 2008 berättade att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.
Vilken ordning ger bäst demokrati för medborgarna?
- Heltidspolitiker som får ersättning för förlorad arbetsförtjänst och därmed lever under samma förhållanden som när de tidigare var yrkesverksamma. (mitt inledande förslag)
- Högavlönande heltidspolitiker med massor av privilegier och nästan inga reella krav, som extraknäcker på sin betalda tid och kan gå i pension vid 50 års ålder. (som det är nu)
- Rimligt betalda deltidspolitiker som är i riksdagen under en kortare period och som sedan arbetar med sitt ordinarie yrke. (som det var förr)
Frågan tål att diskuteras av oss undersåtar…
Läs också min bloggartikel Giriga riksdagsledamöter där jag skriver mer om det radioprogam där Margita Björklund och Thomas Bodström diskuterade giriga politiker.