När får vi veta sanningen om Afghanistan?


Afghanska Malalai Joya blev välkänd genom svensk medier när hon lyckades få en plats i det afghanska parlamentet 2005. Googlar man på hennes namn så får man gott om träffar som leder till tidningsartiklar och tv- och radioprogram som publicerades under åren 2003 till 2007. Många artiklar och inslag tar upp det hot som Malalai Joya levde och lever under, dels som kvinna, dels för att hon kritiserat att krigsherrar och drogbaroner fått platser i det afghanska parlamentet. Någon kritik mot USA:s ockupation av Afghanistan står däremot inte att finns i intervjuerna med Malalai Joya.

2007 blev Malalai Joya utsparkade ur parlamentet av de krigsherrar och drogbaroner hon kritiserat.

Efter 2007 förekommer Malalai Joya inte alls i svensk media. Jag har åtminstone inte hittat några inslag från de senaste åren vid mina Google-sökningar på ”Malalai Joya site:sr.se”, ”Malalai Joya site:svt.se”, ”Malalai Joya site:dn.se” och Malalai Joya site:svd.se”. Kan detta bero på att Malalai Joya började kritisera USA:s ockupation?

För en dryg vecka sedan talade Malalai Joya vid San Jose State University i USA och signerade sin bok ”Kvinna bland krigsherrar”. I första hand var hon är i USA för att försöka få tala med Nobels fredspristagare, Barak Obama. Men det fick hon tyvärr inte.
Det Malalai Joya skulle vilja säga till Barak Obama är tydligen inte intressant för fredspristagaren. Uppenbarligen är det inte heller av den karaktären att det motiverar publicering i svensk mainstreammedia. Men Malalai Joya har fått utrymme i den US-amerikanska tidningen Mercury News för att säga följande. (Texten finns i svensk översättning hos Kildén och Åsman)

U.S. is doing no good in Afghanistan

By Malalai Joya

Special to the Mercury News
Posted: 11/10/2009 08:00:00 PM PST

As an Afghan woman who was elected to Parliament, I am in the United States to ask President Barack Obama to immediately end the occupation of my country.

Eight years ago, women’s rights were used as one of the excuses to start this war. But today, Afghanistan is still facing a women’s rights catastrophe. Life for most Afghan women resembles a type of hell that is never reflected in the Western mainstream media.

In 2001, the U.S. helped return to power the worst misogynist criminals, such as the Northern Alliance warlords and druglords. These men ought to be considered a photocopy of the Taliban. The only difference is that the Northern Alliance warlords wear suits and ties and cover their faces with the mask of democracy while they occupy government positions. But they are responsible for much of the disaster today in Afghanistan, thanks to the U.S. support they enjoy.

The U.S. and its allies are getting ready to offer power to the medieval Taliban by creating an imaginary category called the ”moderate Taliban” and inviting them to join the government. A man who was near the top of the list of most-wanted terrorists eight years ago, Gulbuddin Hekmatyar, has been invited to join the government.

Over the past eight years the U.S. has helped turn my country into the drug capital of the world through its support of drug lords. Today, 93 percent of all opium in the world is produced in Afghanistan. Many members of Parliament and high Advertisement ranking officials openly benefit from the drug trade. President Karzai’s own brother is a well known drug trafficker.

Meanwhile, ordinary Afghans are living in destitution. The latest United Nations Human Development Index ranked Afghanistan 181 out of 182 countries. Eighteen million Afghans live on less than $2 a day. Mothers in many parts of Afghanistan are ready to sell their children because they cannot feed them.

Afghanistan has received $36 billion of aid in the past eight years, and the U.S. alone spends $165 million a day on its war. Yet my country remains in the grip of terrorists and criminals. My people have no interest in the current drama of the presidential election since it will change nothing in Afghanistan. Both Karzai and Dr. Abdullah are hated by Afghans for being U.S. puppets.

The worst casualty of this war is truth. Those who stand up and raise their voice against injustice, insecurity and occupation have their lives threatened and are forced to leave Afghanistan, or simply get killed.

We are sandwiched between three powerful enemies: the occupation forces of the U.S. and NATO, the Taliban and the corrupt government of Hamid Karzai.

Now President Obama is considering increasing troops to Afghanistan and simply extending former President Bush’s wrong policies. In fact, the worst massacres since 9/11 were during Obama’s tenure. My native province of Farah was bombed by the U.S. this past May. A hundred and fifty people were killed, most of them women and children. On Sept. 9, the U.S. bombed Kunduz Province, killing 200 civilians.

My people are fed up. That is why we want an immediate end to the U.S. occupation.

Även brittiska medier är öppna för kritik mot ockupationen. I somras fick Malalai Joya utrymme i brittiska The Guardian till att uttrycka sina åsikter. Då framförde hon följande.

The big lie of Afghanistan

My country hasn’t been liberated: it’s still under the warlords’ control, and Nato occupation only reinforces their power

o Malalai Joya
o The Guardian, Saturday 25 July 2009

In 2005, I was the youngest person elected to the new Afghan parliament. Women like me, running for office, were held up as an example of how the war in Afghanistan had liberated women. But this democracy was a facade, and the so-called liberation a big lie.

On behalf of the long-suffering people of my country, I offer my heartfelt condolences to all in the UK who have lost their loved ones on the soil of Afghanistan. We share the grief of the mothers, fathers, wives, sons and daughters of the fallen. It is my view that these British casualties, like the many thousands of Afghan civilian dead, are victims of the unjust policies that the Nato countries have pursued under the leadership of the US government.

Almost eight years after the Taliban regime was toppled, our hopes for a truly democratic and independent Afghanistan have been betrayed by the continued domination of fundamentalists and by a brutal occupation that ultimately serves only American strategic interests in the region.

You must understand that the government headed by Hamid Karzai is full of warlords and extremists who are brothers in creed of the Taliban. Many of these men committed terrible crimes against the Afghan people during the civil war of the 1990s.

For expressing my views I have been expelled from my seat in parliament, and I have survived numerous assassination attempts. The fact that I was kicked out of office while brutal warlords enjoyed immunity from prosecution for their crimes should tell you all you need to know about the ”democracy” backed by Nato troops.

In the constitution it forbids those guilty of war crimes from running for high office. Yet Karzai has named two notorious warlords, Fahim and Khalili, as his running mates for the upcoming presidential election. Under the shadow of warlordism, corruption and occupation, this vote will have no legitimacy, and once again it seems the real choice will be made behind closed doors in the White House. As we say in Afghanistan, ”the same donkey with a new saddle”.

So far, Obama has pursued the same policy as Bush in Afghanistan. Sending more troops and expanding the war into Pakistan will only add fuel to the fire. Like many other Afghans, I risked my life during the dark years of Taliban rule to teach at underground schools for girls. Today the situation of women is as bad as ever. Victims of abuse and rape find no justice because the judiciary is dominated by fundamentalists. A growing number of women, seeing no way out of the suffering in their lives, have taken to suicide by self-immolation.

This week, US vice-president Joe Biden asserted that ”more loss of life [is] inevitable” in Afghanistan, and that the ongoing occupation is in the ”national interests” of both the US and the UK.

I have a different message to the people of Britain. I don’t believe it is in your interests to see more young people sent off to war, and to have more of your taxpayers’ money going to fund an occupation that keeps a gang of corrupt warlords and drug lords in power in Kabul.

What’s more, I don’t believe it is inevitable that this bloodshed continues forever. Some say that if foreign troops leave Afghanistan will descend into civil war. But what about the civil war and catastrophe of today? The longer this occupation continues, the worse the civil war will be.

The Afghan people want peace, and history teaches that we always reject occupation and foreign domination. We want a helping hand through international solidarity, but we know that values like human rights must be fought for and won by Afghans themselves.

I know there are millions of British people who want to see an end to this conflict as soon as possible. Together we can raise our voice for peace and justice.

Två dagar tidigare hade The Guardian publicerat en artikel där USA:s vicepresident Joe Biden förklarar i vems intresse USA ockuperar Afghanistan.

”In terms of the national interests of Great Britain and the national interests of the United States and Europe, it is worth the effort we are making and the sacrifice that is being felt and more will come.”

När får vi läsa detta i svenska medier???

Skriv på uppropet som kräver:
Kalla omedelbart hem de svenska trupperna från Afghanistan!

Heja Afghanistan, döda svenskarna


För bara en timme sedan kunde jag i Aftonbladet glädja mig åt att läsa att fem svenska soldater har skadats i Afghanistan.

Är man så jävla dum i huvudet att man frivilligt åker till Afghanistan för att under NATO-ledning hjälpa USA att skaffa sig en strategisk punkt i stormakternas krig om naturresurser så får man stå sitt kast.

Vad hoppas dessa idioter uppnå med sin insats i Afghanistan? Enligt vad jag hört tror de stackars intelligensbefriade nollorna att de hjälper afghanerna genom att döda de som inte accepterar USA:s ockupation. Troligen har de samma inställning till demokrati och frihet som sin arbetsgivare USA. Dumskallarna tror troligen att begreppet demokrati innebär att; USA ska styra valet av sina lydstaters och ockuperade länders statsledning genom att sålla bort de kandidater som inte är undergivna mot USA, och sedan låta befolkningen välja utfifrån det urval USA gjort.
Att stackars förståndhandikappade soldater inte fattar bättre än vad de blir tillsagda att förstå förstår jag mycket väl med tanke på att man blir för fan inte USA-lakej och mördar på USA:s order om man är vid sina sinnes fulla.

Nu får vi för afghanerans skull hoppas att ännu fler svenska soldater skadas och dör. Det skulle sannolikt innebära att färre underbegåvade stackare lät sig värvas till att delta och döda afghaner i USA:s krig.

Läs mer om USA:

  • Resultatet av USA:s krig – en soldats berättelse
    En US-amerikan som driver ett Linux-forum men dessutom varit soldat två perioder i Honduras berättar om hur Honduras och dess fattiga befolkningen förändrades av USA:s ockupation.
  • USA och Nazityskland – grenar på samma träd
    Fascism är alltid fascism även om det inte kallas vid sitt rätta namn. Läs om USA:s folkmord, tortyr och dess stöd till människorättsvidriga diktatorer världen över.
  • Dagens Eko:s utrikesnyheter
    Att svensk mainstreammedia inte vill framställa USA i dålig dager vet de flesta som har huvudet på skaft. Här berättar jag om hur jag råkade komma på Ekot med att tiga om USA:s folkrättsvidriga bombning av Faluja i Irak.

USA och Nazityskland – grenar på samma träd

Naomi Klein knyter ihop trådarna i sin nya bok Chockdoktrinen. Den ekonomiska doktrin som Milton Friedman och hans lärjungar förespråkar och som världen över drivs igenom med hjälp av CIA:s statskupper och USA:s militära interventioner kräver våld. Det är en ekonomisk politik med korporativistiska (fascistiska) förtecken som gynnar storföretag och ett litet antal politiker på den stora arbetande massans bekostnad. Därför går den politiken inte att genomdriva med demokratiska medel. Den arbetande befolkningen accepterar helt enkelt inte att tvingas leva under förtryck och i armod.

För att hindra kritiska röster och sociala rörelser använder USA och klientstaterna utrensningar av oliktänkande, precis som Nazityskland fängslade och avlivade fackföreningsrepresentanter, socialister och kommunister. För USA och klientstaterna är det därför viktigt att veta vilka medborgare man har emot sig och vilka som är för. Man förstår att genom att hålla koll på människors telefon- och internetkommunikation kan man i förebyggande syfte sammanställa listor över de som måste interneras, eller värre, i händelse av att USA önskar införa sin korporativistiska ekonomisk politik i något land.

När USA gav makten över Indonesien till Soharto 1965 hade CIA en dödslista med 5000 vänsteranhängare som de ville ha dödade. Sohartos militär kryssade av det ena namnet efter det andra och återrapporterade sitt arbete till CIA som var nöjda. Indonesien leddes fram till CIA:s statskupp av en folkvald president vid namn Sukarno som var sin tids Hugo Chaves. Nu är det Chaves som USA och media runt om i värden vill se avsatt för att storföretag ska kunna återta de oljekällor som Chaves nationaliserade. Chavez ”anti-amerikanska” syfte var att inkomsterna från Venezuelas naturtillgångar skulle gagna hela nationen och inte enbart ett litet antal utlandsägda storföretag.
Samma utrensningar som i Indonesien har förekommit i alla andra länder där USA tillsatt marionettregimer för att kunna införa den för amerikanska storföretag så lukrativa korporativistiska politiken. Brasilien, Argentina och Chile bland andra. Man kan se dagens till synes urskiljningslösa fängslande av muslimer som en utrensningsaktion. Det som de tillfångatagna muslimerna har gemensamt, om något, är att de inte accepterar USA:s överhöghet över deras länder eller den politik som USA vill påtvinga dem. USA och media kallar dem terrorister precis som politiska motståndare blev kallade terrorister i Brasilien, Argentina, Chile och Indonesien.

Den tortyr som, då liksom nu, används mot meningsmotståndarna avser att personlighetsförändra dem. Avsikten är att ta ur dem socialismen och den känsla för det gemensamma som präglar motståndarna till den nyfascistiska ekonomiska politiken. Tortyroffren ska bli individualister som bara tänker på sig själva. Den tortyr som används för detta utvecklades under 1950-talet av psykologen Ewan Cameron som var finansierad av CIA. Cameron utförde sina försök på helt oskyldiga mentalpatienter som hamnade på hans klinik med lindriga psykiska åkommor men lämnade den med grava psykiska störningar. Samma sker med de muslimer som sitter fängslade i USA:s tortyrfängelser runt om i världen. Många har nu blivit mentalt skadade och retarderat till något som liknar barndom. Fängelserna börjar därmed likna dårhus.

Som en följd av nazistiska utrensningar antog FN:s generalförsamling den 11 december 1946 enhälligt en resolution som förbjöd folkmordshandlingar, det vill säga gärningar genom vilka ”rasmässigt bestämda, religiösa, politiska och andra grupper förintas helt eller delvis”. Inkluderingen av politiska grupper ströks två år senare efter krav från Stalin. Därför lever nu vi som är öppet motståndare till USA:s nyfascistiska ideologi under hot.
Under andra världskriget internerade Sverige kommunister och kommunistsympatisörer i läger så de var samlade vid eventuell tysk ockupation. Jag tror inte att Sverige och dess säkerhetstjänster är mer intresserade av att skydda antifascister nu än då. De uppgifter som insamlas vid telefon- och internetavlyssning i Sverige kommer säkerligen väl till pass som bytesmedel säkerhetstjänster emellan och kanske har man redan en file hos CIA…

Läs mer:

Resultatet av USA:s krig – en soldats berättelse

Signaturen IntnsRed, som skrivit nedanstående berättelse utifrån sina egna upplevelser som en del av USA:s krigsmaskineri, driver sedan flera år tillbaka den USA baserade linuxsajten debianHELP på ideell basis.
debianHELP finns också en mycket informativ tråd för politiska diskussioner. Där har vi icke amerikaner mycket att lära om USA:s inrikes och utrikespolitik som våra svenska medier med stor medvetenhet avhåller oss från att få veta.
Jag rekommenderar varmt läsning av debianHELP:s tråd Political Economy där mestadels US-amerikaner diskuterar USA.
Nedan skriver IntnsRed om sina två uppdrag i Honduras och vilka följderna av USA:s krig blev för de som levde där.

Resultatet av USA:s krig – en soldats berättelse

During the 80s when I was in the military, I was deployed to Honduras twice as part of Reagan’s war on Nicaragua. The missions were both the same — practice deployment, provide some security for engineers who were building roads and airstrips, train the Hondurans a little, and basically show a US military presence.

The first trip sucked. The people in Honduras there were basically poor subsistence farmers. They owned little plots of land and grew the ”Aztec trilogy” — corn, beans, and squash — in enough quantity to feed themselves and sell a little at the local market. Worse — remember, I was a gung-ho, thoroughly-indoctrinated GI at the time — beer was scarce and all the farmers’ daughters were Catholic. So we weren’t able to do much drinking and whoring. All in all, a thoroughly shitty deployment.

A year later I was sent back — and what a difference a year made! I remember in particular one little town that I had also visited the first year. The second year the town had a cement block building! It was the combination town hall, police station, etc., all wrapped up into one.

But even more shocking was the terrain and the local population. During that year US ”foreign aid”[sic] started flowing big-time. All of the campesino’s (the family farmers) land was bought up and was organized into huge plantations. The plantations grew broccoli and strawberries to be exported to the US market.

For the now-unemployed family farmers, this was a social disaster. First, any one of them would sell you their daughter for the night, for the week, for however long you were willing to pay. That surprised me. Even more surprising was the way the farmers worked.

The former family farmers were forced to compete for jobs on the plantations. But there were jobs available only basically at two times of the year — planting season and harvest season. For the rest of the time the farmers were unemployed.

So, how did the people who imposed this system handle the situation? Alcohol was a key. Drunken farmers were all over the place and beer was cheap. I never saw obvious drunkeness in my first deployment. But in my then-warped view, the second deployment was much better — plenty of warm beer and warm farmers’ daughters.

The most shocking thing I saw was the role of US foreign aid. After all, those formerly independent farmers were now unemployed and half-starving most of the year. So the US gov’t came to the rescue! The US Agency for Int’l Development distributed huge sacks of wheat — complete with the American flag on each bag of wheat.

There was only one problem though.

Those people of rural Honduras didn’t grow wheat and were unfamiliar with it. They didn’t know how to cook with wheat. Again, the US gov’t came to the rescue! They distributed — I’m not kidding — these Spanish-language booklets of recipes and instructions on how to cook wheat.

I was dumbfounded. They took an honorable people who were poor — but surviving fine — and turned them into semi-employed beggars. The US got cheap broccoli and strawberries and some members of the Honduran oligarchy no doubt made out like bandits. But to me, it was a simple case of imperialism and capitalism ruining a viable culture and social structure.

(Draw your own parallels to the death of family farms in the US mid-west.)