Utrikesnyheter

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner

av

De löften Sovjetunionens president Michail Gorbatjov faktiskt fick om att NATO inte ska utvidgas österut har av svenska etablissemanget utpekats som lögn och rysk propaganda. Dock finns det väldokumenterat i National Security Archive vid The George Washington University i Washington att det är sant. Michail Gorbatjov fick säkerhetsgarantier mot Natos expansion. Nedan är den sammanställning, med länkar till källdokumenten, som National Security Archive själva sammanställt under rubriken NATO Expansion: What Gorbachev Heard. Översättningen till svenska är gjord av DeepL.

Den ivrigaste lögnare i Sverige är ryssofoben och NATO-lobbyisten Patrik Oksanen som är kopplad till tankesmedjan Frivärld. I en artikel i Expressen fick han fritt utrymme att sprida sin lögn över landet. Detta fick till följd att Axel Arnö, programchef på Sveriges Televisions dokumentär- och vetenskapsredaktioner, ändrade i den nypublicerade dokumentären ”Putin, Ryssland och världen” – ändrade från sanning till lögn – utan att källkritiskt granska Patrik Oksanens lögner. Även Sveriges Radio rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren hängde lydigt på i spridandet av Patrik Oksanens lögner på Twitter.

I det svenska medieetablissemanget ses Patrik Oksanens ord som absolut sanning. “Faktagranskarna“ Källkritikbyrån går så långt i sitt ljugande att de brukar använda Patrik Oksanen som källa när de “faktagranskar“ områden som säkerhetspolitik och Ryssland. Skulle då sanna uppgifter förekomma i media klassificerar Källkritikbyrån – med Patrik Oksanens hjälp – det som lögn, dessinformation och rysk propaganda.

Natos utvidgning: Vad Gorbatjov hörde

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till sovjetiska ledare från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner.

Panel för slaviska studier tar upp frågan ”Vem lovade vad till vem om Natos expansion?”.

Washington D.C., 12 december 2017 – Den amerikanske utrikesministern James Bakers berömda försäkran om Natos expansion ”inte en tum österut” vid sitt möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990 var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som västerländska ledare gav Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt avklassificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerades idag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussionerna om Nato i samband med förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriets status, och att senare sovjetiska och ryska klagomål om att de blivit vilseledda när det gällde Natos utvidgning grundade sig på skriftliga samtida memon- och telekonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker den tidigare CIA-chefen Robert Gates kritik av att han ”pressade på för att utvidga Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra lät sig förledas att tro att det inte skulle ske.”[1] Nyckelfrasen, som underbyggs av dokumenten, är ”lät sig förledas att tro”.

President George H.W. Bush hade under Malta-toppmötet i december 1989 försäkrat Gorbatjov att USA inte skulle dra nytta (”Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig att Östtyskland skulle kollapsa så snart eller att det tyska enandet skulle gå så snabbt.[2]

De första konkreta försäkringarna från västliga ledare om Nato började den 31 januari 1990, när den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher öppnade budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing i Bayern om Tysklands återförening. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde ”att förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen inte får leda till en ’försämring av Sovjets säkerhetsintressen’. Därför bör Nato utesluta en ’utvidgning av sitt territorium österut, dvs. en förflyttning närmare de sovjetiska gränserna'”. I Bonnkabeln noterades också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

Denna sistnämnda idé om en särskild status för DDR-territoriet kodifierades i det slutliga tyska enhetsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av utrikesministrarna i Två plus fyra-gruppen (se dokument 25). Den förstnämnda idén om ”närmare de sovjetiska gränserna” är nedskriven inte i fördrag utan i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västvärldens samtalspartner på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och att inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna hängde samman men var inte desamma. Senare analyser blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte omfattade hela Europa. De dokument som publiceras nedan visar tydligt att så var fallet.

”Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de följande tio dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet i Moskva den 10 februari 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, då den västtyske ledaren uppnådde sovjetiskt principiellt samtycke till Tysklands återförening i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjet skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan avtalet formellt undertecknades i september 1990.

Samtalen före Kohls försäkran innehöll uttryckliga diskussioner om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. När Genscher den 6 februari 1990 träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd visade den brittiska inspelningen till exempel att Genscher sade: ”Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om till exempel den polska regeringen lämnade Warszawapakten ena dagen, så skulle de inte gå med i Nato nästa dag”. (Se dokument 2)

Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussionerna med Sovjet upprepade Baker exakt Genschers formulering i sitt möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

Inte en gång utan tre gånger prövade Baker formuleringen ”inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han instämde i Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att ”Natos expansion är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov om att ”varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar ur de processer som äger rum” och att amerikanerna förstod att ”inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för att om Förenta staterna behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning”. (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språkbruk. Baker rapporterade: ”Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle ni föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, oberoende och utan amerikanska styrkor, eller skulle ni föredra att ett enat Tyskland skulle vara knutet till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att det sovjetiska ledarskapet verkligen funderade på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan: ’Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'”. Baker tillade inom parentes, för Kohls räkning: ”Underförstått skulle Nato i sin nuvarande zon kunna vara acceptabelt”. (Se dokument 8)

Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyske förbundskanslern en viktig sovjetisk grundlinje och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: ”Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappt hålla tillbaka sin entusiasm över Gorbatjovs principiella samtycke till Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att staterna själva väljer sina allianser, så kunde Tyskland välja Nato. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men att han ändå förstod att det fanns ett pris att betala.

Alla västvärldens utrikesministrar var på samma linje som Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern Douglas Hurd den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna med överväldigande majoritet röstat för den tyska marken och för en snabb återförening, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (som först förklarades för Bush den 3 december 1989) att DDR:s sammanbrott skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma fram till tågets förkläde, att han behövde USA:s stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde var möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle börja redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohl-budskapet i sitt möte med Gorbatjov i Moskva den 11 april 1990 och sade att Storbritannien tydligt ”insåg vikten av att inte göra något som skulle skada Sovjets intressen och värdighet”. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, så som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev på ett mycket vältaligt sätt vad västliga ledare talade om för Gorbatjov exakt i det ögonblicket: ”Jag använde ert tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa Nato, politiskt och militärt, och att utveckla KSSE för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. I stället skulle den ge upphov till en ny legitim europeisk struktur – en struktur som skulle vara inkluderande, inte exkluderande.” (Se dokument 17)

Baker sade det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina ”nio punkter”, som innefattade omvandling av Nato, förstärkning av de europeiska strukturerna, att Tyskland inte skulle ha några kärnvapen och att Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas. Baker inledde sitt anförande: ”Innan jag säger några ord om den tyska frågan vill jag betona att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen. Vi har haft den politiken tidigare. Men i dag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och att göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i samförstånd med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sade till Gorbatjov att han ”personligen var för en gradvis avveckling av de militära blocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste ”skapa säkerhetsvillkor för er, liksom för den europeiska säkerheten som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart till Bush i ett ”cher George”-brev om sitt samtal med Sovjetledaren, att ”vi skulle absolut inte vägra att i detalj beskriva de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet”. (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 gjorde Bush allt för att försäkra Gorbatjov om att Tyskland i Nato aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: ”Tro mig, vi driver inte Tyskland mot ett enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi inte ens i våra tankar någon avsikt att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för ett tyskt enande i Nato utan att bortse från det bredare sammanhanget med KSSE och med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning även de sovjetiska intressena.” (Se dokument 21)

”Järnladyn” lade också in sig efter toppmötet i Washington i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta vid Natokonferensen i början av juli för att stödja Gorbatjov med beskrivningar av Natos omvandling till en mer politisk och mindre militärt hotfull allians. Hon sade till Gorbatjov: ”Vi måste hitta sätt att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet kommer att garanteras…. KSSE skulle kunna vara ett paraply för allt detta, samt vara det forum som förde Sovjetunionen fullt ut in i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Natos Londondeklaration den 5 juli 1990 hade en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva, enligt de flesta uppgifter, och gav Gorbatjov betydande ammunition för att bemöta sina hårdförare vid partikongressen som ägde rum vid denna tidpunkt. I vissa versioner av denna historia hävdas det att en förhandsutgåva gavs till Sjevardnadzes medarbetare, medan andra beskriver bara en varning som gjorde det möjligt för dessa medarbetare att ta telegrafkopian och producera en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller hardliners kunde kalla den propaganda.

Som Kohl sade till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om Tysklands enande: ”Vi vet vad som väntar Nato i framtiden, och jag tror att ni nu också vet det”, med hänvisning till Natos Londondeklaration. (Se dokument 23)

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli ville Bush förstärka framgången med Kohl-Gorbatjov-samtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: ”Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de farhågor ni uttryckt till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma deklaration om icke-angrepp, i vår inbjudan till er att komma till Nato, i vår överenskommelse att öppna Nato för regelbunden diplomatisk kontakt med er regering och regeringarna i de östeuropeiska länderna, och vårt erbjudande om försäkringar om den framtida storleken på ett enat Tysklands väpnade styrkor – en fråga som jag vet att ni diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och nukleära styrkor. Vi förmedlade idén om en utvidgad, starkare KSSE med nya institutioner där Sovjetunionen kan dela och vara en del av det nya Europa”. (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på Tysklands enande i Nato som ett resultat av denna kaskad av försäkringar, och på grundval av sin egen analys att Sovjetunionens framtid berodde på dess integrering i Europa, för vilken Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjligt och att det skulle utvecklas parallellt med omvandlingen av Nato för att leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum, att uppgörelsen efter det kalla kriget skulle ta hänsyn till de sovjetiska säkerhetsintressena. Alliansen med Tyskland skulle inte bara övervinna det kalla kriget utan också vända på arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan Nato och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet från den 25 oktober 1990 var att lämna ”dörren på glänt” för ett östeuropeiskt medlemskap i Nato. (Se dokument 27) Utrikesdepartementets åsikt var att Nato-utvidgning inte stod på dagordningen, eftersom det inte låg i USA:s intresse att organisera ”en antisovjetisk koalition” som sträckte sig till Sovjets gränser, inte minst eftersom det skulle kunna vända de positiva trenderna i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bush-administrationen intog den senare åsikten. Och det var vad Sovjet hörde.

Så sent som i mars 1991, enligt den brittiska ambassadörens dagbok i Moskva, försäkrade den brittiske premiärministern John Major personligen Gorbatjov: ”Vi talar inte om en förstärkning av Nato”. När den sovjetiska försvarsministern marskalk Dmitri Yazov senare frågade Major om östeuropeiska ledares intresse för ett Nato-medlemskap svarade den brittiske ledaren: ”Ingenting av det slaget kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska deputerade från Högsta Sovjet kom till Bryssel för att se Nato och träffa Natos generalsekreterare Manfred Woerner i juli 1991, sade Woerner till ryssarna att ”Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från den europeiska gemenskapen”. Enligt det ryska memorandumet om samtalet ”betonade Woerner att Nato-rådet och han själv är emot en utvidgning av Nato (13 av 16 Nato-medlemmar stöder denna synpunkt)”. (Se dokument 30)

Gorbatjov gick alltså till slutet av Sovjetunionen i förvissning om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte expanderade Nato. Istället genomfördes Sovjetunionens upplösning av ryssar (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis) i samförstånd med de före detta partiledarna i sovjetrepublikerna, särskilt Ukraina, i december 1991. Det kalla kriget var sedan länge över vid det laget. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs tal ”Chicken Kiev” den 1 augusti 1991). Natos utvidgning låg flera år fram i tiden, när dessa tvister skulle bryta ut igen och fler försäkringar skulle komma till den ryske ledaren Boris Jeltsin.

Arkivet sammanställde dessa avklassificerade dokument för en paneldiskussion den 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln ”Who Promised What to Whom on NATO Expansion?”. I panelen ingick:

* Mark Kramer från Davis Center vid Harvard, redaktör för Journal of Cold War Studies, vars artikel i Washington Quarterly från 2009 hävdade att löftet om ”ingen Nato-utvidgning” var en ”myt”,[4].

* Joshua R. Itkowitz Shifrinson från Bush School vid Texas A&M, vars artikel om internationell säkerhet från 2016 hävdade att USA spelade ett dubbelspel 1990, genom att få Gorbatjov att tro att Nato skulle ingå i en ny europeisk säkerhetsstruktur, samtidigt som man arbetade för att säkerställa hegemoni i Europa och bibehållandet av Nato,[5].

* James Goldgeier från American University, som skrev den auktoritativa boken om Clintons beslut om Nato-expansion, Not Whether But When, och som beskrev USA:s vilseledande försäkringar till den ryske ledaren Boris Jeltsin i en artikel i WarOnTheRocks från 2016;[6]

* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från National Security Archive, vars senaste bok The Last Superpower Summits: Gorbachev, Reagan, and Bush: Conversations That Ended the Cold War (CEU Press, 2016) analyserar och publicerar de avklassificerade utskrifterna och relaterade dokument från alla Gorbatjovs toppmöten med amerikanska presidenter, inklusive dussintals försäkringar om att skydda Sovjetunionens säkerhetsintressen[7].

[Dagens inlägg är det första av två i ämnet. Den andra delen kommer att behandla Jeltsins diskussioner med västliga ledare om Nato].

FOTNOTER:

[1] See Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, p. 101)

[2] See Chapter 6, “The Malta Summit 1989,” in Svetlana Savranskaya and Thomas Blanton, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), pp. 481-569. The comment about the Wall is on p. 538.

[3] For background, context, and consequences of the Tutzing speech, see Frank Elbe, “The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Spring 2010), pp. 33-46. Elbe was Genscher’s chief of staff at the time.

[4] See Mark Kramer, “The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia,” The Washington Quarterly, April 2009, pp. 39-61.

[5] See Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion,” International Security, Spring 2016, Vol. 40, No. 4, pp. 7-44.

[6] See James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, “Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters,” War On The Rocks, July 12, 2016.

[7] See also Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, “Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), for extended discussion and documents on the early 1990 German unification negotiations.

Mejl till Sveriges Television idag.

av


Mejl till Sveriges Televisions Helena Sjögren idag.

Hej [ang: AI-tekniken visar: ”Kameleont-kvinnan” vid Putins sida är olika personer]

Det var verkligen ett imponerande och för demokratin viktigt journalistisk arbete, med stort allmänintresse, som du gjort. Det visar med all tydlighet att public service är relevant och uppfyller sitt samhällsuppdrag med bred marginal. Hur skulle vi korkade undersåtar kunna orientera oss i världen och tillvarata våra demokratiska rättigheter utan er. Tyvärr så har ni ju alternativmedia emot er. Alternativmedierna sysslar ju med oväsentligheter som realpolitik och att avslöja etablissemangets lögner. Tvi vale för sådant. Alternativmedia borde förbjudas så att ni får monopol på “sanningen“ och slipper avslöjas med byxorna nere när ni låter er rövknullas av samhällets eliter och njutningsfullt skriker ut deras lögner.

mvh
från en som tvingas betala din lön
Magnus Berg

Vladimir Putin förklarar EUs självförvållade energikris

av

Vid ett pressmöte med Rysslands president Vladimir Putin i Samarkand 16 september fick Putin en fråga om Rysslands ansvar för EUs självförvållade energikris. Nedan är Putins svar, i min svenska översättning från engelska.
Så nog tusan avsåg Putin att kunna använda sina Nord Stream-rör i en nära framtid och skulle därför aldrig komma på tanken att förstöra denna 20 miljarders investering.

Energikrisen i Europa började inte när Rysslands särskilda militära operation i Ukraina, i Donbass, inleddes, utan den började faktiskt mycket tidigare, ett år tidigare eller till och med tidigare. Hur konstigt det än kan tyckas, så började den med den gröna agendan. Den gröna agendan är definitivt viktig, och vi måste vidta klimatåtgärder och undvika att nå en punkt utan återvändo när klimatförändringen blir oåterkallelig och jorden blir en planet i solsystemet som en gång i tiden hade en atmosfär, enligt forskarna, men som inte längre har någon, och temperaturen är nu +500 °C. Naturligtvis vill ingen att detta ska hända, men allt måste göras försiktigt och gradvis.

För att följa tillfälliga politiska överväganden valde de att helt stänga av programmen för kolvätenergi i sina länder. Bankerna slutade att bevilja lån, lokala myndigheter har slutat att tilldela tomter för framtida utveckling, och genomförandet av planerna för byggande av energiinfrastruktur stoppades också, med enorma nedskärningar av investeringarna i konventionell energi. Men allt detta började hända för några år sedan.

Nu ser vi att priserna på till exempel naturgas i USA har stigit och att produktionen ökar, men inte så snabbt som man skulle vilja – och orsaken är att bankerna är rädda för att bevilja lån. Specialister och experter är helt medvetna om detta, och alla dessa populistiska uttalanden där man hävdar att någon är skyldig till detta på annat håll görs bara för att skydda sig mot medborgarnas indignation. Detta är vad det är gjort för, och detta är bara den första delen av denna fars.

Detta är felaktiga referenspunkter i den gröna agendan, man förhastar saker och ting, och den gröna energin är oförberedd att möta efterfrågan på enorma energiresurser för att stödja ekonomisk och industriell tillväxt. Ekonomin växer medan energisektorn krymper. Detta är det första drastiska misstaget.

Det andra misstaget gäller naturgas.

Vi gjorde försök att övertala européerna att fokusera på långsiktiga avtal i stället för att enbart satsa på marknaden. Varför? Jag har sagt det tidigare och ska upprepa det igen: Gazprom måste investera miljarder i utveckling, men de måste vara säkra på att de kommer att sälja gas innan de gör investeringar. Detta är vad långsiktiga kontrakt handlar om.

Säljare och köpare har ömsesidiga skyldigheter. De sa: ”Nej, låt marknaden reglera sig själv”. Vi fortsatte att säga till dem: ”Gör inte det, annars får det drastiska konsekvenser”. Men i själva verket tvingade de oss att inkludera en betydande del av spotpriset i kontraktspriset. De tvingade oss att göra detta, och Gazprom var tvunget att inkludera både olje- och oljeproduktkorgen men också spotpriset i gaspriset. Spotpriset började öka, vilket ledde till en ökning av det pris som förutses även i långsiktiga kontrakt. Men vad har det med oss att göra? Detta är den första saken.

För det andra har jag sagt det till dem många gånger. ”Gazprom levererar inte gas”. Titta, är ni normala människor eller vad? Polen valde att införa sanktioner mot gasledningen Yamal-Europa och stänga av rutten. Jag sa till herr [Tysklands förbundskansler Olaf] Scholz: ”Varför ringer du mig? Ring till Warszawa och be dem att öppna ledningen igen.” Det är allt som står att säga. Det är det första.

Det andra. Två linjer av gasledningen går genom Ukraina. Ukraina förses med vapen, men man gick vidare och stängde en av linjerna för dem. De stängde också av en annan ledning som levererade 25 miljarder kubikmeter gas – jag ska inte tala om den exakta mängden, men de stängde av hela sträckan. Varför det? Ring Kiev och be dem öppna den andra ledningen igen.

Och slutligen Nord Stream 1. Den ena turbinen går ur funktion efter den andra. Är vi på väg att förstöra dem? När det gäller den senaste turbinen som gick sönder och togs ur drift – vad hände egentligen? De öppnade enheten i närvaro av Siemens specialister och fann en oljeläcka där, vilket skapade risk för en explosion. De såg det och satte sina namnteckningar under dokumentet. Turbinen måste repareras och är inte i drift, med risk för brand och explosion. Men vad har det med oss att göra? Fortsätt och reparera den.

Vi fick höra: Titta, de har levererat en turbin från Kanada, men Gazprom kommer inte att acceptera den. Men Gazprom har rätt i detta. Vi har sagt det många gånger: Gazproms kontrakt för service av turbiner är inte med Siemens utan med ett brittiskt Siemens-dotterbolag. Det är vad det hela handlar om. Och detta brittiska dotterbolag måste tillhandahålla dokument som anger att sanktionerna har hävts från turbinen, eftersom detta är vår egendom, och Gazprom måste vara säker på det eftersom man kan välja att sälja den till exempel till Iran, Kina eller något annat land. Det betyder att sanktionerna har hävts och att den är i ett korrekt tekniskt skick. Siemens dotterbolag måste ge [garantier] men har inte gett något annat än tomt prat. Det är vad det handlar om.

Det var också nödvändigt att göra ändringar i logistikkontraktet eftersom turbinen skulle ha levererats från Kanada till S:t Petersburg, men den levererades till Tyskland. Detta kan vid första anblicken verka oviktigt, men det har praktisk betydelse. Hör här, hittar vi på allt detta? Och det var detta som ledde till att Nord Stream 1 stoppade driften.

När allt kommer omkring, om de behöver det snabbt, om saker och ting är så dåliga, är det bara att häva sanktionerna mot Nord Stream 2, med sina 55 miljarder kubikmeter per år – allt de behöver göra är att trycka på knappen så kommer de att få igång det. Men de valde att stänga av den själva; de kan inte reparera en pipeline och införde sanktioner mot den nya Nord Stream 2 och kommer inte att öppna den. Är vi skyldiga till detta?

Låt dem fundera noga på vem som bär skulden och låt ingen av dem skylla på oss för sina egna misstag. Gazprom och Ryssland har alltid uppfyllt och kommer att uppfylla alla skyldigheter enligt våra avtal och kontrakt, utan att någonsin misslyckas.

John Pilger – Så fungerar propaganda

av

Publicerar här en text som jag inte själv skrivit. Den är skriven av John Pilger som är en prisbelönt journalist, filmskapare och författare. Artikel är en redigerad version av John Pilgers anförande vid Trondheim World Festival 6 September 2022. Artikeln finns även på John Pilgers hemsida. Läs hela hans biografi på hans hemsida, och följ honom på Twitter: @JohnPilger.
Översättningen är gjord av Pål Karlsson på Tankarnas trädgård, en förening i Växjö som anordnar samtalsträffar, föredrag och studiecirklar, och som driver en webbplats.
______________

Av John Pilger

På 1970-talet träffade jag en av Hitlers ledande propagandister, Leni Riefenstahl, vars episka filmer glorifierade nazisterna. Vi råkade bo på samma lodge i Kenya, där hon var på ett fotograferingsuppdrag, efter att ha undkommit ödet som drabbade andra vänner till Führern.

Hon berättade för mig att de ”patriotiska budskapen” i hennes filmer inte berodde på ”order uppifrån” utan av vad hon kallade den tyska allmänhetens ”underdåniga tomrum”.

Inkluderade detta den liberala, utbildade borgarklassen? frågade jag. ”Ja, särskilt dem”, svarade hon.

Jag tänker på detta när jag tittar runt på den propaganda som nu förtär västerländska samhällen.

Naturligtvis är vi väldigt olika Tyskland på 1930-talet. Vi lever i informationssamhällen. Vi är globalister. Vi har aldrig varit mer medvetna, mer i kontakt med varandra, bättre uppkopplade.

Är vi det? Eller lever vi i ett mediesamhälle där hjärntvätten är lömsk och obeveklig, och vår förståelse filtreras efter stats- och företagsmaktens behov och lögner?

USA dominerar västvärldens medier. Alla utom ett av de tio största medieföretagen är baserade i Nordamerika. Internet och sociala medier – Google, Twitter, Facebook – ägs och kontrolleras till största delen av amerikaner.

Under min livstid har Förenta staterna störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. Landet har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. Man har släppt bomber över folket i 30 länder, de flesta fattiga och försvarslösa. Man har försökt mörda ledarna i 50 länder. Man har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.

Omfattningen och skalan av detta blodbad är till stor del orapporterad, okänd; och de ansvariga fortsätter att dominera det Anglo-Amerikanska politiska livet.

Åren innan han dog 2008 höll dramatikern Harold Pinter två extraordinära tal, som bröt tystnaden.

”USA:s utrikespolitik”, sade han, ”definieras bäst enligt följande: kyss mig i arslet annars sparkar jag in ditt huvud. Så enkelt och grovt är det. Det intressanta med den är att den är så otroligt framgångsrik. Den besitter strukturer för desinformation, användning av retorik, förvrängning av språket, som är mycket övertygande, men som i själva verket är en massa lögner. Det är en mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de.”

När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sa han följande: ”USA:s brott har varit systematiska, konstanta, onda, obarmhärtiga, men väldigt få människor har faktiskt talat om dem. Man måste ge Amerika en eloge. De har utövat en ganska klinisk manipulation av makt över hela världen samtidigt som de maskerat sig som en kraft för det universellt goda. Det är en lysande, till och med kvick, och högst framgångsrik hypnoshandling.”

Pinter var en vän till mig och möjligen den sista människan med stor politisk vishet – det vill säga innan avvikande politik gentrifierades. Jag frågade honom om den ”hypnos” han hänvisade till var det ”undergivna tomrum” som Leni Riefenstahl beskrev.

”Det är samma sak”, svarade han. ” Det betyder att hjärntvätten är så grundlig att vi är programmerade att svälja en massa lögner. Om vi inte känner igen propaganda kan vi acceptera den som normal och tro på den. Det är det undergivna tomrummet.”

I våra system av företagens demokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentligt stöd och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter 11 september sköt krigsindustrins aktiekurser i höjden. Mer blodsutgjutelse var på väg, vilket är bra för företaget.

Idag har de mest lönsamma krigen sitt eget varumärke. De kallas ”eviga krig”: Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla är baserade på en massa lögner.

Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades av en massaker i Benghazi som inte ägde rum. Afghanistan var ett bekvämt hämndkrig för 11 september, som inte hade något med Afghanistans folk att göra.

I dag är nyheterna från Afghanistan hur onda talibanerna är – inte att Joe Bidens stöld av 7 miljarder dollar av landets bankreserver orsakar omfattande lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan – och 30 sekunder åt dess svältande folk.

Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av USA, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och ökar risken för krig med Ryssland och Kina. Det föreslår ”krigföring inom många områden (’multi domain warfighting’) mot jämbördiga konkurrenter beväpnade med kärnvapen”. Med andra ord kärnvapenkrig.

Det står: ”Natos utvidgning har varit en historisk framgång.”

Jag läste det i misstro.

Ett mått på denna ”historiska framgång” är kriget i Ukraina, vars nyheter oftast inte är några nyheter, utan en ensidig litania av chauvinism, snedvridning, utelämnande. Jag har rapporterat om ett antal krig och har aldrig varit med om en sådan heltäckande propaganda.

I februari invaderade Ryssland Ukraina som ett svar på nästan åtta års dödande och kriminell förstörelse i den rysktalande regionen Donbass vid gränsen.

2014 hade USA sponsrat en kupp i Kiev som avsatte Ukrainas demokratiskt valda, ryssvänliga president och tillsatte en efterträdare som amerikanerna gjorde klart var deras man.

Under de senaste åren har amerikanska ”försvarsmissiler” installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien, Tjeckien, nästan säkert riktade mot Ryssland, åtföljda av falska försäkringar ända tillbaka till James Bakers ”löfte” till Gorbatjov i februari 1990 att Nato aldrig skulle expandera bortom Tyskland.

Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått fram till just det gränsland genom vilket Hitlers armé stormade fram 1941 och lämnade mer än 23 miljoner döda i Sovjetunionen.

I december förra året föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Detta avfärdades, hånades eller undertrycktes i västerländska medier. Vem har läst dess stegvisa förslag? Den 24 februari hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina. Detta var droppen.

Samma dag invaderade Ryssland – enligt västerländska medier, en oprovocerad handling av medfödd skändlighet. Historien, lögnerna, fredsförslagen, de högtidliga överenskommelserna om Donbass i Minsk betydde intet.

Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att förstöra Ryska federationen – ordet han använde var ”försvaga”. USA hade fått det krig det ville ha, fört av ett av USA finansierat och beväpnat ombud och bondeoffer.

Nästan inget av detta förklarades för västvärldens publik.

Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga ”men” – utom ett.

När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det? Enligt FN har mellan 2014 och i år omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig mot Donbass. Många av attackerna utfördes av nynazister.

Se ett nyhetsreportage på ITV från maj 2014, av veteranreportern James Mates, som tillsammansmed civila i staden Mariupol beskjuts av Ukrainas Azovbataljon (nynazistisk).

Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes i en fackföreningsbyggnad i Odessa, som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till nazististkollaboratören och antisemitiska fanatikern Stephen Bandera. New York Times kallade ligisterna för ”nationalister”.

”Vår nations historiska uppdrag i detta kritiska ögonblick”, säger Andreiy Biletsky, grundare av Azovbataljonen, ”är att leda världens vita raser i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitledda Untermenschen.”

Sedan februari har en kampanj av självutnämnda ”nyhetsövervakare” (mestadels finansierade av amerikaner och britter med regeringskoppling) försökt upprätthålla det absurda påståendet att Ukrainas nynazister inte existerar.

Retuschering, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har blivit ett verktyg i gängse journalistik.

På mindre än ett decennium har ett ”bra” Kina retuscherats och ersatts av ett ”dåligt” Kina: från en världens verkstad till en spirande ny Satan.

Mycket av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids via ombud och ”tankesmedjor”, såsom det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst, och av nitiska journalister som Peter Hartcher från Sydney Morning Herald, som betecknade dem som sprider kinesiskt inflytande som ”råttor, flugor, myggor och sparvar” och krävde att dessa ”skadedjur” skulle ”utrotas”.

Nyheter om Kina i väst handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. Retuscherade är de 400 amerikanska militärbaser som omger större delen av Kina, ett beväpnat halsband som sträcker sig från Australien till Stilla havet och sydostasien, Japan och Korea. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju är laddade vapen riktade rakt mot Kinas industriella hjärta. En Pentagon-tjänsteman beskrev detta som en ”snara”.

Palestina har varit felrapporterat så länge jag kan minnas. För BBC finns ”det en ”konflikt” mellan ”två berättelser”. Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern är onämnbar.

Jemens drabbade folk existerar knappt. De är mediala ickefolk. Medan saudierna låter sina amerikanska klusterbomber regna, med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska målriktningsofficerarna, hotas mer än en halv miljon barn av svält.

Denna hjärntvätt genom utelämnande har en lång historia. Slakten under första världskriget fördoldes av reportrar som adlades för deras följsamhet och erkände i sina memoarer. År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C.P. Scott, till premiärminister Lloyd George: ”Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas imorgon, men de vet inte och kan inte veta.”

Vägran att se människor och händelser på samma sätt som andra länder ser dem är ett medievirus i väst, lika hämmande som Covid. Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där ”vi” är moraliska och godartade och ”de” inte är det. Det är en djupt imperialistisk syn.

Den historia som är en levande närvaro i Kina och Ryssland förklaras sällan och förstås sällan. Vladimir Putin är Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Episka bedrifter, som utrotningen av den yttersta fattigdomen i Kina, är knappt kända. Så perverst och eländigt detta är.

När kommer vi att tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister fabriksmässigt är inte lösningen. Inte heller det underbara digitala verktyget, som är ett medel, inte ett mål, precis som enfingersskrivmaskinen och linotypen.

Under de senaste åren har några av de bästa journalisterna fått lämna gängse media. ”Kasta ut genom fönstret” är ordet som används. De utrymmen som en gång var öppna för särlingar, för journalister som gick mot strömmen, sanningssägare, har stängts.

Fallet Julian Assange är det mest chockerande. När Julian och Wikileaks kunde vinna läsare och priser åt Guardian, New York Times och andra självupptagna ”tidningar som räknas” hyllades han.

När den mörka staten protesterade och krävde att hårddiskar skulle förstöras och att Julian skulle karaktärsmördas, blev han en offentlig fiende. Vicepresident Biden kallade honom en ”högteknologisk terrorist”. Hillary Clinton frågade: ”Kan vi inte bara dröna den här killen?”

Den efterföljande kampanjen av övergrepp och förtal mot Julian Assange – FN:s rapportör om tortyr kallade det ”mobbning” – förde den liberala pressen till sin lägsta nivå. Vi vet vilka de är. Jag betraktar dem som kollaboratörer: som Vichyjournalister.

När ska riktiga journalister stå upp? En inspirerande samizdat finns redan på internet: Consortium News, grundat av den stora reportern Robert Parry, Max Blumenthal’s Grayzone, Mint Press News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, CounterPunch, Independent Australia, Globetrotter, det arbete som utförs av Chris Hedges, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone och andra som förlåter mig för att jag inte nämner dem här.

Och när kommer författare att stå upp, som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet? När kommer filmskaparna att stå upp, som de gjorde mot kalla kriget på 1940-talet? När ska satiriker stå upp, som de gjorde för en generation sedan?

Efter att i 82 år ha blötts upp i det djupa bad av rättfärdighet som är den officiella versionen av förra världskriget, är det då inte dags att de som ska hålla reda på vad som står på spel rakt av förklarar sig självständiga och avkodar propagandan? Det är mer brådskande är än någonsin.

Läs/lyssna även på Harold Pinters USA-kritiska nobelföreläsning från 2005 då han fick nobelpriset i litteratur.

Han sade fel i media om kriget i Ukraina och ”ger kraft åt Rysslands argument” [sic!]

av

Idag blev jag lite glad mitt i alla bedrövelse. Det intellektuella klimatet i Sverige är helt under isen. De som släpps fram i offenligheten, i mainstremamedia, är idioterna: de som inte kan hålla två tankar i huvudet på en gång och som absolut inte kan skilja på sak och person, eller agerande och nation. Men så läste jag ett uttalande av Said Mahmoudi, vilket fick mig att glädjas och i glädjen författa och sända detta mejl:

Hej.
Ursäkta min eventuella okunnighet men för mig är ditt namn en ny bekantskap som jag upptäckte på SVTs hemsida idag.
När jag läste det du sagt så tänkte jag: Han kommer aldrig mer att få vara med i SVT eller i någon av de svenska mainstreammedierna.
Det du sade var ju både sant och korrekt på alla sätt och vis. Men du borde väl veta att man i svenska mainstreammedier inte behöver vara vare sig sann eller korrekt. Det viktiga är att ens utlåtande ger stöd åt rätt part, rätt land, rätt maktsfär. Och där gjorde du verkligen bort dig.
Men du kanske är en sådan där ovanlig person som har kurrage och patos, och låter rätt vara rätt och fel vara fel, oavsett konventioner och konsekvenser för dig själv. I så fall högaktar jag dig.
mvh
Magnus Berg

Upprinnelsen till mitt intresse att motvilligt besöka SVTs hemsida var de reaktioner som en Amnesty-rapport Ukraine: Ukrainian fighting tactics endanger civilians föranlett i andra svenska propagandamedier. Amnesty-rapporten fastslår följande:

  • Military bases set up in residential areas including schools and hospitals
  • Attacks launched from populated civilian areas
  • Such violations in no way justify Russia’s indiscriminate attacks, which have killed and injured countless civilians

Detta var givetvis mer saklighet än de falska förljugna inkompetenta köpta idioterna i svenska mainstreammedier kunde tåla, varför svenska medier fylldes med ogenomtänkt oberättigad korkad kritik mot rapporten.

Jag blev då lite nyfiken på hur det hela skildrades i den statliga propagandakanalen SVT. Döm då om min förvåning att en av de vanliga pålitliga sk experterna Ove Bring (en pålitlig expert är en sådan som SVT och SR återkommande anlitar för att SVT och SR kan förutsäga att de pålitliga sk experterna gör det av propagandakanalen efterfrågade ”rätta” uttalandet, där ”rätt” nation hyllas och ”rätt” nation kritiseras, så som det alltid görs i svenska mediers propagandistiska utrikesnyheter) blev emotsagd av en för mig ny men positiv bekantskap Said Mahmoudi.
På SVTs hemsida kunde jag läsa:
”Said Mahmoudi, även han professor i folkrätt vid Stockholms universitet, delar inte alls Brings bedömning. Han menar att det, om Amnestys uppgifter är korrekta, inte råder någon tvekan om att Ukraina begått allvarliga krigsbrott.
Att Ukrainas militär skulle ha varit tvungna att använda sig av civila byggnader köper han inte.Said Mahmoudi, även han professor i folkrätt vid Stockholms universitet, delar inte alls Brings bedömning. Han menar att det, om Amnestys uppgifter är korrekta, inte råder någon tvekan om att Ukraina begått allvarliga krigsbrott.
Att Ukrainas militär skulle ha varit tvungna att använda sig av civila byggnader köper han inte.
– Det är exakt samma argumentation som palestinier i Gaza använt. Det är inte godtagbart. Internationell rätt är väldigt tydlig på den punkten.
Mahmoudi framhåller att stridande parter är skyldiga att skydda civilbefolkningen.
– Ingen förklaring kan befria Ukraina från den här skyldigheten. Det är en tydlig krigsförbrytelse, oavsett hur svaga de är i förhållande till Ryssland.
– Det är exakt samma argumentation som palestinier i Gaza använt. Det är inte godtagbart. Internationell rätt är väldigt tydlig på den punkten.
Mahmoudi framhåller att stridande parter är skyldiga att skydda civilbefolkningen.
– Ingen förklaring kan befria Ukraina från den här skyldigheten. Det är en tydlig krigsförbrytelse, oavsett hur svaga de är i förhållande till Ryssland.”
Så nu har Said Mahmoudi gjort sitt sista uttalande i svenska propagandamedier, förmodar jag.

UPPDATERING:
Fick svar på mitt mejl till Said Mahmoudi. Said Mahmoudi skriver:

Hej,
Tack för mejlet! Jag uttalar mig i egenskap av expert i folkrätt. Min analys är baserad på de regler som gäller de inblandade staterna. Som forskare kan jag naturligtvis inte anpassa mina rättsliga analyser till allmänhetens känslor och förväntningar. Min förhoppning är att vad jag säger är saklig och välgrundad. Det är upp till massmedia att välja vilken forskare de vill vända sig till.
Mvh
Said Mahmoudi

Said Mahmoudi uttrycker vad jag anser vara en seriös hållning. Tänk om media vore oberoende och opartiska, då skulle vi slippa se och höra alla dessa oseriösa USA/NATO-lakejer som Ove Bring, Jacob Hedenskog, Martin Kragh, Patrik Oksanen och hela skaran USA/NATO-propagandister från Försvarshögskolan och FOI. Då skulle fakta och sanning prägla nyhetsrapporteringen.

Jag säger som Jesus: ”Sanningen ska göra er fria”. Och anser precis som Jesus att: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Så prenumerera på min blogg, nu. 😉