Brukade ha som tradition att gå ut på julafton och se om jag kunde ta några snygga fotografier. Ska jag utgå ifrån bloggen så var det sju år sedan sist. Men då det var riktig fina bilder från Oskarshamn.
Även årets julafonbilder är från Oskarshamn. Från Ernemar.
Att kalla någon av ovanstående samling villavagnar för drömbyn tyder på skruvad smak. Hade de kallats mardrömsbyn hade jag däremot inte höjt på ögonbrynen, det hade ju varit med sanningen överensstämmande.
Mer text kommer… förmodligen… kanske… Då kommer jag troligen att skriva att Pigge skulle behöva hjälp med att sälja in mardrömsbyarna av Gotlands Tidningars chefredaktör Ulf Hammarlund. Han gjorde en sådan markandsföringsinsats åt Pigge när han som nytillträdd chefredaktör, under en halv dag, var på bjudresa på Pigges anläggningar. Som tack skrev han en krönika med rubriken Här skulle det inte göra ont att bo.
Men det var ju inget fel på en sådan mutresa. Enligt Hammarlunds svar på min insändare jag skrev som reaktion på det etiska övertrampet så var det jag som inte kunde något om journalistik.
Om dettta hoppas jag få inspiration till att skriva mer lite senare. Just nu, i denna sekund, vill jag bara få upp bilderna. Och vila.
En vecka i Oskarshamn, hos mamsen, har gått. Innan jag kliver på färjan läggar jag nu upp de bilder jag fångat. De är få men håller, enligt mig själv, verkshöjd.
Ni märkte väl meningen ovan, med tre “jag”? Före 121105 skulle jag ha blygts och ändrat på detta oavsiktligt egocentriska sätt att uttrycka mig. Men sedan nämnda datum gillar jag mig själv så skarpt att jag inte skäms för att visa min egenkärlek. Sedan är det skillnad på egenkärlek, i betydelsen självkänsla, och att vara utan självkritik. Men det är också skillnad på självkritik och självhat/självförakt.
I Oskarshamn bor någon jag helst av alla skulle vilja träffa. Men jag har trots mina långa hundpromenader lyckat slippa träffa denna människa. Och det är bäst så. Känsla och förnuft går inte alltid hand i hand. Men det är jobbigt att vara fylld av denna längtan att träffa en person och samtidigt vara övertygad om att det bästa är att inte träffa denna underbara människa.
Sverige har 290 kommuner. Det innebär att det inte är självklart att någon måste flytta till just den kommun där min mor bor och som jag ofta besöker. Jag önskar att någon hade fattat ett annat beslut om bosättningsort. Då hade jag sluppit ha personen i mina tankar under min vistelse där.
[Stycket ovan var en s.k. blinkning åt personen ifråga.]
Nu åker jag hem och tänker på något helt annat. Jag längtar efter lite värme och sol. Jag längtar efter att få sitta ute, mot ett träd, och lyssna på pod-radio och se ut över landskapet eller, mot ett träd, läsa böcker. Det är härligt!
Måste passa på att rekommendera en bok.
Jag är på de sista sidorna i Sven Delblancs Eremitkräftan. Sven Delblanc (1931 – 1992) är tvåa på min författartopplista. Etta är, så klart, August Strindberg och trea Vilhelm Moberg.
Sven Delblanc var 31 år gammal när han 1962 debuterade med Eremitkräftan. Jag läste den för några år sedan men minns inte ett smack från den läsningen. Nu är jag helt gripen. Jag associerar kraftigt till mitt eget liv och strävanden, och vissa närstående händelser, och blir djupt berörd av Eremitkräftan.
Eremitkräftan handlar om: Livets mening. Frihet kontra tvång. Moral och tvång kontra omoral och frihet. Kärlek. Åtrå utan kärlek och kärlek utan åtrå.
Och den är så jävla bra skriven. Spännande hotfull stämning som i den bästa kriminalroman.
Eremitkräftan finns bl a att låna som e-bok på biblioteken.
Man kan säga att jag idag följer upp de bilder jag tog för snart två år sedan när jag gick på strövtåg runt Smältevik. Idag blev det dock ingen rundvandring runt viken utan en promenad på vikens norra sida.
För tekniskt intresserade fotografer vill jag berätta att jag lämnat min kassa Nikon D80 med 18-135/3,5-5,6 hemma på Gotland och enbart tagit med mig min gamla imponerande duktiga Canon PowerShot A85. Canon PowerShot A85 är duktigare på alla sätt. Den exponerar bättre, vitbalanserar bättre, har ett fantastisk skärpedjup, väger mindre och ger lika skarpa bilder upp till A4 som Nikon D80 med 18-135/3,5-5,6. Enda nackdelen är att den brusar som fan vid högre iso. Men högre iso än 100 använder jag sällan. Dessutom kostade Canon PowerShot A85 bara 2 500 medan Nikompaketet gick på fem gånger mer d v s 12 500. Ni ska veta att jag är besviken. Men nu längtar jag efter en Canon G11. Jag tror den är super. Den är i aluminium… mmmums. 😉
Strax utanför den lilla orten Flivik, i norra Oskarshamns kommun, bryts sten i ett gigantiskt stenbrott. Numera är två företag inblandade i verksamheten. Emmaboda Granit bryter granitblock och Nybrogrus tar hand om all skrotsten, som tidigare slängdes ut i stora tippar i täktområdet.
Från stenbrottet går ett nästan två kilometer långt transportband som bär ner och bär ombord makadam, av olika kaliber, på väntande fartyg. Bandet har en kapacitet på cirka 800 ton per timme. Gummimattan som materialet transporteras på är nästan fyra kilometer lång eftersom den löper i bägge riktningar.
Trots att företagen hävdar att transportbandet är ljudlöst har delar av de fast- och fritids-boende i Flivik bildat en förening som vill stoppa stenbrytningsverksamheten, som pågått i över 100 år.
Jag vet inte om det bullrar, och i så fall hur mycket, eftersom verksamheten inte varit igång vid de tillfällen jag besökt Flivik. Jag har därför ingen åsikt om stenbrytningen i nämnvärd grad stör de boende i Flivik.
Bilderna tog jag för att jag inspirerades av miljön. – Sår i naturen, stora maskiner, makadam och kantiga stenblock i kontrast till den vackra omgivningen. – Orsaken till att jag publicerar bilderna är att jag tycker de blev väldigt bra och väldigt bra beskriver vad som försegår och vad som produceras i stenbrottet.